Hej hej, GMO!

Just nu turnerar Greenpeace landet runt med en kampanj döpt till ”Hej då GMO!” – ”ett gräsrotsarbete för GMO-fria zoner i Sverige”. KRAV och de ekologiska lantbrukarna driver tillsammans sajten GMOfri.se där de framför åsikten att GM-grödorna är helt fel väg att vandra för jordbruket. I skarp kontrast till det budskap som dessa organisationer framför menar mina växtförädlande forskarkollegor som skriver på forskarbloggen på SLU att forskningen och erfarenheten av 10 års praktisk odling visar att de hittills introducerade GM-grödorna har gett bättre odlingsekonomi, varit ofarliga att äta, samtidigt som de oftast har varit bättre för miljön än konventionella grödor. Sten Stymne gick till och med så långt häromdagen att han undrade om inte miljöorganisationerna har blivit miljöns fiender. Det är inte lätt att veta vad man ska tro…

De två huvudtyper av GM-grödor som än så länge är dominerande i odling och som också är de mest välstuderade är olika herbicidresistenta grödor och så kallade bt-grödor – båda har såväl fördelar som nackdelar. De kan ha direkta effekter på miljön, men påverkar också indirekt hur odlingssystemen utformas vilket förmodligen är ännu viktigare.

Herbicidresistens
Bland de herbicidresistenta grödorna är Monsantos Roundup Ready grödor förmodligen de mest kända och mest utbredda (soja, majs, bomull och raps). I dessa har man satt in en gen från bakterien Agrobacterium tumefaciens som gör att grödan blir okänslig mot glyfosat (den aktiva beståndsdelen i Roundup) – men det finns numer även grödor med resistens mot andra typer av herbicider. De agronomiska fördelarna av en sådan genmodifiering är tydliga, man slipper vara ute och bekämpa tidigt på våren, man kan rationalisera bort plöjning och man kan lita på att man får en effektiv ogräsbekämpning utan skador på grödan. Bonden får mindre arbete, större flexibilitet och bättre ekonomi – därför har också introduktionen av herbicidresistenta grödor varit mycket framgångsrik i de länder där de har tillåtits (Gianessi, 2008)).

När det gäller miljön medför herbicidresistenta grödor både positiva och negativa effekter och vad som överväger varierar från fall till fall. Positivt är att den totala användningen av bekämpningsmedel oftast minskar. I många fall ersätter också den herbicid som används i grödan mer farliga alternativ (Devos et al., 2008). Hur stor denna effekt är varierar dock: för en glyfosatresistent gröda i USA kan effekten vara påtaglig (Gardner & Nelson, 2008; Kleter et al., 2007) medan den förmodligen är mer blygsam i Europa där strängare lagstiftning gör att mindre farliga herbicider redan används (Kleter et al., 2008). Andra herbicidresistenser än för glyfosat kan också medföra att bilden blir mindre positiv.

En potentiell nackdel med herbicidresistenta grödor är att de kan medföra minskad biologisk mångfald i fälten – effektivare ogräsbehandling medför också färre insekter och färre fåglar. Detta är i sin tur beroende av när på säsongen som ogräsbekämpningen utförs – om den utförs sent på säsongen så kan de herbicidresistenta grödorna tvärtom gynna mångfalden. Men det är klart att om målet är att producera biologisk mångfald på åkermarken så ter sig ju en ekologisk odling som ett säkrare alternativ – å andra sidan är det ju knappast dessa odlingar som ersätts.

Bt-grödorna
När det gäller Bt-grödorna så kan de leda till betydligt större minskningar av bekämpningsmedelsanvändningen och den därtill kopplade miljörisken. I dessa sitter det en gen från en bakterien Bacillus thuringiensis, som kodar för ett protein som är giftigt för t.ex. majsmott eller andra närbesläktade arter (det finns lite olika s.k. cry-toxiner med olika verkningsspektrum). Proteinet produceras i växten och är därför främst verksamt mot insekter som angriper själva grödan och inte mot andra insekter i fältet. I många fall kan Bt-grödorna ersätta en relativt omfattande användning av mindre specifika insekticider och konsensus är att de är klart positiva för den biologiska mångfalden i fältet (Marvier et al., 2007). Återigen kan man dock konstatera att ekologisk odling är ännu bättre på att gynna den biologiska mångfalden.

Både herbicidresistenta grödor och bt-grödorna har det gemensamt att de introducerar ett starkt selektionstryck som gör att uppkomsten av resistenta insekter och ogräs gynnas. Detta kan förta en del av de positiva effekterna då det tvingar bönderna att ibland växla till andra bekämpningsmetoder. Men i värsta fall medför det att man återgår till att bekämpa i samma utsträckning som man gjorde innan – så jag har svårt att se att det i realiteten skulle innebära en försämring.

Några slutord
Så för att summera kan man nog säga att de ekologiska odlarna har rätt när de menar att ekologisk odling är ett bättre sätt att gynna den biologiska mångfalden i fälten - men att växtförädlarna också har rätt när de menar att de GM-grödor som finns idag ofta gynnar miljön. Personligen tycker jag inte det finns några anledningar att vare sig frukta GM-tekniken eller att haussa den alltför mycket.

En mycket viktig poäng att framföra är att oavsett om man ogillar enskilda herbicidresistenta eller insektsresistenta GM-grödor så utgör det ingen grund för att förkasta GM-tekniken som sådan. Under utveckling är bl.a. grödor som är torktoleranta, salttoleranta eller som bara behöver hälften så mycket kväve – grödor med helt andra egenskaper och möjligheter än de jag har diskuterat i den här posten. Deras fördelar och nackdelar kommer att behöva bedömas var för sig. Från ett renodlat utilitaristiskt perspektiv kan jag tycka att en gröda som kräver hälften så mycket kväve skulle te sig som ett idealiskt val för ett lågintensivt ekologiskt jordbruk – det återstår att se om sådana argument biter på miljörörelsen.

Källor:

Devos et al. 2008. Environmental impact of herbicide regimes used with genetically modified herbicide-resistant maize. Transgenic Research 17: 1059-1077.

Gardner J G & Nelson G C. 2008. Herbicides, glyphosate resistance and acute mammalian toxicity: simulating an environmental effect of glyphosate-resistant weeds in the USA. Pest Management Science 64: 470-478.

Gianessi LP. 2008. Economic impacts of glyphosate-resistant crops. Pest Management Science 64: 346-352.

Kleter et al. 2007. Altered pesticide use on transgenic crops and the associated general impact from an environmental perspective. Pest Management Science 63: 1107-1115.

Kleter G A, Harris C, Stephenson G, Unsworth J. 2008. Comparison of herbicide regimes and the associated potential environmental effects of glyphosate-resistant crops versus what they replace in Europe. Pest Management Science 64: 479-488.

Marvier M et al. 2007. A Meta-Analysis of Effects of Bt Cotton and Maize on Nontarget Invertebrates. Science 316 (5830), 1475.


Ett lästips för den som är intresserad av frågan och vill fördjupa sig är:

Sanvido et al. 2006. Ecological impacts of genetically modified crops – Experiences from ten years of experimental research and commercial cultivation. ART-Schriftenreihe. 1. 84.

-

Denna post inleder en bloggstafett om GMO som anordnas av Vetenskapsradions Klotet - lyssna till programmet och läs de andra inläggen på Klotets blogg! På tur efter mig står Klara Jacobsson, doktorand på institutionen för Stad och land på SLU, följd av Elenora Horn som är moderator på EcoProfile och sist ut är Dennis Eriksson från institutionen för växtförädling och bioteknik på SLU i Alnarp.

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, forskning, miljö, jordbruk, GMO, GM-grödor, herbicidresistens, intressant

Hormonstörande ämnen finns ofta i mineralvatten

Det har varit dåligt med aktivitet på den här bloggen på sistone - man skulle rentav kunna karakterisera det som heldött. Jag tror bestämt jag får ta och liva upp mig med lite forskarlarmande (om än inte från egen produktion)!

Idag tänkte jag larma om hormonstörande ämnen i mineralvatten och dessutom, som en bonus, om att hormonstörande ämnen släpps ut från både PET-flaskor och kanske även tetrapaks...

I en studie av tyska forskare som publicerades online i mars i Environmental Science and Pollution Research undersöktes förekomsten av hormonstörande ämnen i mineralvatten - eller rättare sagt, mineralvattens hormonstörande aktivitet.

Vad undersöktes och vad kom de fram till?
Som testsystem användes YES - inte diskmedlet, utan Yeast Estrogen Screen - ett testsystem med en genmodifierad jästsvamp i vilken man har satt in en mänsklig östrogenreceptor och kopplat den till produktionen av enzymet beta-galaktosidas. Jästcellerna odlades i mikrobrunnar innehållande olika mineralvatten och produktionen av beta-galaktosidas (och därmed östrogenaktiviteten) kunde mätas som absorbansskillnader. Forskarna fann att 60% av de prover de testade uppvisade förhöjd östrogenaktivitet.

Det fanns en tendens till skillnader i förpackningsmaterial där vatten från PET-flaskor uppvisade förhöjd aktivitet i 78% av fallen medan vatten i glasflaskor endast uppvisade förhöjd aktivitet i 33 % av fallen. (De två vatten på tetrapak som testades uppvisade båda förhöjd aktivitet men det är ett alltför litet underlag för att uttala sig om.) För att undersöka om den uppmätta östrogenaktiviteten härstammade från själva mineralvattnen eller om det kunde vara som så att hormonstörande ämnen läckte ut från förpackningen utförde forskarna ytterligare ett experiment.

I detta andra försök använde de sig av Potamopyrgus antipodarum dvs. Nyazeeländska tusenårssnäckor som försöksdjur. Dessa odlades upp i PET-flaskor respektive glasflaskor innehållande vanligt vatten och deras reproduktion studerades. Det visade sig att reproduktionen hos snäckorna som levde i PET-flaskorna närmast fördubblades jämfört med den negativa kontrollen.

Tolkning
Studien visar att det är relativt vanligt att det finns förhöjd östrogenaktivitet i mineralvatten. Den visar också att en del av denna aktivitet (men knappast all aktivitet) skulle kunna bero på att hormonstörande ämnen läcker ut från förpackningsmaterialet.

Studien har dock som jag ser det några svagheter - det första är ju såklart att den inte svarar på vilka ämnen det är som verkar hormonstörande. Man kan också diskutera om testsystemen verkligen ger relevanta resultat. Jästcellerna innehöll en mänsklig östrogenreceptor - men man kan förmoda att exponeringen blir lite högre för östrogenreceptorer i jäst som odlas i mineralvatten i ett antal generationer jämfört med östrogenreceptorer hos en människa som dricker mineralvatten. När det gäller snäckorna så tycker jag spontant att det känns svårt att tillförsäkra sig om att de reagerar på samma typ av ämnen som en människa gör - och svårt därför att dra alltför säkra slutsatser.

Indikationer på att mineralvatten relativt frekvent innehåller, och att PET-flaskor släpper ifrån sig, hormonstörande ämnen alltså - men knappast ett resultat som visar att mineralvatten eller dryck förvarad i PET-flaskor är farlig att förtära. Det behöver studeras mer.

Studien är Open Access om någon är intresserad av att läsa den själv:

Wagner & Oehlman. 2009. Endocrine disruptors in bottled mineral water: total estrogenic burden and migration from plastic bottles. Environmental Science and Pollution Research
DOI: 10.1007/s11356-009-0107-7

Kan också rekommendera en läsning av nyhetsinslaget på Environmental Science & Technology som ger er några fler reaktioner på studien.

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, forskning, hälsa, hormoner, plast, PET, mineralvatten, östrogen