Det grundläggande problemet

Post 1 i min artikelserie ”På väg mot hållbar utveckling?”

Garret Hardin beskrev i sin klassiska artikel ”The tragedy of the commons” [1] drivkrafterna bakom mänsklighetens synbara oförmåga att förvalta gemensamt ägda naturresurser. Hardin tog sin utgångspunkt i en allmänning som används som fårbete. För den enskilde fårbonden tycks det alltid ekonomiskt rationellt att öka antalet djur i sin fårflock även om detta bidrar till att allmänningen överbetas – detta eftersom han kan tillgodoräkna sig nästan hela vinsten från varje ytterligare får han införskaffar då kostnaden för överbetet delas mellan alla som håller får på allmänningen.

Det är lätt att dra paralleller mellan Hardins allmänning och många av de miljöproblem vi ser idag. En uppenbar koppling gäller problemen med överfiske. För den enskilde fiskaren, eller fiskeflottan är det rationellt att försöka få upp så stora fångster som möjligt med det obönhörliga resultatet att fiskbestånden kollapsar. Torsken försvann från vattnen utanför Newfoundland i början på 90-talet och är i full färd med att försvinna från våra egna vatten (även om glädjande nog vissa åtgärder för att komma till rätta med överfisket börjar vidtas) – detsamma tycks vara på väga att inträffa för fiskbestånd över hela världen.



På väg att försvinna också här?



En lösning på problemet med det gemensamt ägda men oreglerade kan vara privat ägande. En fårbonde som själv äger sin mark kommer förmodligen att förvalta den på ett uthålligare sätt än en som delar betet med andra. Allt privat ägande är dock inte av godo. I en globaliserad värld är sällan kopplingen mellan förbrukningen av en resurs och produktionen av en produkt lika glasklar som i exemplet med fårbete som omvandlas till ull. Ett företag som tillverkar t.ex. mobiltelefoner importerar komponenter från flera underleverantörer som i sin tur får sina råvaror (t.ex. metaller) från flera olika ställen i världen – översikten över hela produktionskedjan saknas och incitamentet för att förvalta naturresurserna försvinner. Kostnaden för att råvarorna förbrukas delas mellan alla som behöver använda samma råvara. Eller rättare sagt: den framtida råvarutillgången värderas inte så kostnaden skjuts helt och hållet på framtiden.

Ett företag har en skyldighet mot sina aktieägare att tjäna så mycket pengar som möjligt – och så länge inte kostnaden för att förbruka ändliga resurser syns i årsredovisningen är det rationellt att maximera produktionen. På samma sätt så externaliseras också kostnaderna för utsläpp i produktionsprocessen. Den verkliga kostnaden för utsläpp till atmosfären eller till ett vattendrag bärs inte av producenten utan delas av alla som är beroende av luften. (Även om t.ex. försäljandet av utsläppsrätter som man har börjat med på sistone representerar ett sätt att försöka ändra på den saken.)

Intressant nog så kan man skönja samma grundläggande problem som Hardin beskrev även när det gäller länder i den globala ekonomin. Länderna strävar alla efter att maximera sin tillväxt och eftersom de sanna kostnaderna för förbrukning av ändliga resurser och miljöförstöring inte syns i nationalräkenskaperna finns det därför inga garantier för en hållbar utveckling. I nästa post ska vi titta lite närmare på hur det kan komma sig att det är så.

Referenser:

1. Hardin G. 1968. The tragedy of the commons. Science 162: 1243-1248.

(Av intresse kan också vara att läsa författarens reflektioner kring artikeln skrivna 30 år senare och publicerade i Science 1998. Där tar han bland annat upp att han kanske borde ha lagt till ett "unmanaged" till titeln - tragedin gäller ju endast oreglerade eller ofullständigt reglerade allmänningar.)

Tillägg 2008-02-06: Kan inte låta bli att tipsa om en post av Jennifer Jacquet på bloggen Shifting Baselines där hon deklarerar att hon är trött på att överfisket skylls på "The tragedy of the commons" - överfiske sker även i privatägda vatten menar hon och hänvisar bland annat till den här artikeln.

Andra bloggar om: vetenskap, miljö, hållbar utveckling, överfiske, naturresurser, ekonomi
Pingat på intressant.se