Det lönar sig att tänka innan man bloggar

Här kommer en kort post om att det lönar sig att skriva lite längre och mer genomtänkta bloggposter. Detta är iaf. sant om vi får tro empirisk forskning publicerad på bloggen Cognitive Daily.

Studien genomfördes av fyra bloggare som under tio dagar publicerade en kort post för varje lite mer genomtänkt längre post de skrev. Den långa posten skulle vara minst 400 ord och den kortare posten fick ta max 15 minuter att skriva. De längre posterna visade sig generera fler sidvisningar, kommentarer och länkar än kortare poster. (Och tur var väl det - motsatt resultat hade ju varit nedslående.)

Men man kan fråga sig vad som hade blivit resultatet ifall de hade uttnyttjat tiden de lade på att skriva den lite längre posten till att skriva flera korta poster.

Andra bloggar om: bloggen, bloggar, bloggande, skrivande

Professorsämne

Det är bara att bekänna: jag är ett professorsämne. Och när jag skriver att jag är ett professorsämne så menar jag inte att jag skulle bedriva banbrytande forskning, att jag skulle ha ett gediget kunnande inom mitt ämnesområde, eller att jag skulle ha ett fantastiskt sinne för abstrakt tänkande... det jag syftar på är istället min redan mycket välutvecklade tankspriddhet.

Som tur är har jag en relativt förstående omgivning (när de inte häcklar mig). Förra julen fick jag t.ex. en handbok för tankspridda av min yngsta lillebror. Det är nu inte så mycket en handbok som en samling insamlade anekdoter om tankspridda - men det var ju trevligt, man kunde känna igen sig. Och vid sidan av några minnestips så är boken också något av en hyllning till tankspriddheten. Det jag tog till mig var att "tankspriddhet är bara förmågan att kunna fokusera på det väsentliga" - (där det väsentliga alltså, enligt mitt sätt att se det, är någon liten pikant detalj av enkom akademiskt intresse).

Att vara tankspridd kan vara ett stort handikapp. Själv har jag en osviklig förmåga att lyckas hamna på fel plats vid fel tid. Förra veckan hamnade jag t.ex. vid ett tillfälle i Milano när jag skulle vara i Bologna. Tidsangivelser, addresser, namn och telefonnummer har en kuslig förmåga attt slinka under min radar och att aldrig riktigt sätta något avtryck bakom pannloben. Man går där och strosar och rätt vad det är så kryper den där obehagliga känslan över en - jag känner den så väl - man kan inte riktigt sätta fingret på det, men någonting är fel... Varför är ingen annan här? Varför är det släckt och låst i lokalen där teaterföreställningen ska vara? Varför går jag omkring och bär på en påse med hushållsopor och var är mobiltelefonen nu när man behöver den?

Idag slog professorn i mig till igen. Jag skulle gå på ett möte med Banverket och hålla ett föredrag om min banbrytande forskning. Sagt och gjort, jag tog pendeln in till Stockholm och gick upp till Dalarnas Hus där jag satte mig för att vänta eftersom ingen hade dykt upp än (men jag var lite tidig så så långt var allt OK). Jag drog igång datorn för att titta över presentationen lite grann - fortfarande ingen där - nu började den där känslan komma krypande. Var det egentligen rätt tid, var det rätt dag? Jag tog upp programmet för att titta...

På programmet stod det att vi skulle vara på Quality Hotel på Amiralsgatan 19. Nåja, tänkte jag och bad att få låna en uppkopplad dator för att kolla adressen på eniro (eftersom ingen tycktes kunna svara på var Amiralsgatan låg), jag kommer lite sent men det är inte hela världen...

Ack så jag bedrog mig: för Quality Hotel på Amiralsgatan, ligger i Malmö!

(Fotnot: som tur är ordnar det sig för det mesta för oss tankspridda. Så även idag. Jag begav mig tillbaka till Uppsala och SLU, mailade över min powerpointpresentation och höll min genomgång via högtalartelefon.)

Andra bloggar om: tankspriddhet, professorer, proffesorsämnen

Hur ska vi kommunicera vetenskap?

Jag har den senaste tiden med intresse följt en debatt mellan olika bloggare på amerikanska Scienceblogs om hur man ska förmedla vetenskap så att budskapet når fram. Här kommer en liten resumé och några reflektioner.

Upptakten till debatten kan spåras tillbaka till en artikel i Science ("Framing Science" - nu obegripligt nog inte längre fritt tillgänglig på nätet...) där forskarna och bloggarna Matthew Nisbet (från bloggen Framing Science) och Chris Mooney (bloggen The Intersection) diskuterar hur det finns ett behov av att "rama in" eller packetera vetenskap så att den når fram till olika målgrupper.

Deras tes är i korthet att människor använder sina förutfattade meningar ( t.ex. politiska eller religiösa uppfattningar) som "perceptuella skärmar" för att välja ut vilka nyhetskällor de ska lyssna till i mediebruset. Vetenskap behöver därför förpackas på ett sätt som gör att budskapet som ska förmedlas så att säga slinker in under olika målgruppers skärmar.

Om man ska förmedla att det är viktigt att vidta åtgärder för att hindra den globala uppvärmningen ska man kanske trycka på de ekonomiska fördelarna när man kommunicerar med näringsliv eller politiker och istället välja att framhäva de etiska eller moraliska aspekterna av att inte agera när man kommunicerar med religiösa grupper.

De flesta håller nog med om att det där med att förpacka sitt budskap är något som man, mer eller mindre medvetet, ägnar sig åt. Men när det gäller i vilken utsträckning forskare bör förpacka budskap och om det är något som är bra - där går åsikterna isär. Uppenbarligen misslyckades Nisbet och Mooney med att packetera sitt budskap för det vetenskapliga auditoriet i Science - för flera personer reagerade på Scienceartikeln och lite av kritiken kan skönjas i Nisbets och Mooneys svar (själva kritiken är inte tillgänglig för närvarande) och också i kommentarerna till bloggposten. Ni kan också kolla in debatten på The Scientist hemsida.

En oro som flera av kritikerna känner är att förpackande av vetenskapsinformation lätt blir liktydigt med förvrängande, förminskande, eller överförenklande av budskapet. Slutorden i Nisbets och Mooneys artikel bidrog förmodligen till dessa farhågor:

"Some readers may consider our proposals too Orwellian, preferring to safely stick to the facts. Yet scientists must realize that facts will be repeatedly misapplied and twisted in direct proportion to their relevance to the political debate and decision-making. In short, as unnatural as it might feel, in many cases, scientists should strategically avoid emphasizing the technical details of science when trying to defend it."

Nisbet har också lyckats med att reta upp mer högljudda ateistiska vetenskapsbloggare genom att använda termer som "new atheists" och "the atheist noise machine" om dem, Dawkins m.fl. och hävda att de gör mer skada än nytta när det gäller att kommunicera vetenskap till religiösa grupper - och nu senast genom att sätta ihop en panel till American Association for the Advancement of Science (AAAS) årliga möte för att diskutera hur man ska kommunicera vetenskap i ett religiöst Amerika - utan att inkludera några av dessa representanter för den mer högljudda skolan i panelen. P.Z. Myers på Pharyngula är t.ex. mycket kritisk.

Själv reflekterar jag fortfarande över var jag står. Ska vetenskapsmän ägna sig åt att packetera vetenskap? Och hur mycket packeterande kan man ägna sig åt innan budskapet blir förvrängt?

Som vetenskapsbloggare tycker jag ju uppenbarligen inte att det är något fel med att förpacka vetenskap på ett sätt som gör den intressant att läsa - det är helt förenligt med god vetenskapsjournalistik. Man måste fånga läsarens intresse och hålla kvar honom eller henne. Skriver man en text full av siffror och vetenskapligt mumbo-jumbo (mumbo-jumbo för den oinsatte dvs.) finns det en risk att man snabbt tappar läsarens intresse.

Samtidigt måste man ju fråga sig: om man nu t.ex. förmedlar den huvudsakliga slutsatsen av en studie men misslyckas med att kommunicera hur man kommit fram till denna slutsats, hur säker denna slutsats är, frågeställningens bakomliggande komplexitet - vad är det då man har kommunicerat? Vetenskap? - Jag är inte så säker...

Man kan också fråga sig hur allmänheten ska kunna skilja alltför välförpackad vetenskap från andra intressegruppers budskap (ett problem redan idag). Om forskare är alltför engagerade med att sälja sina budskap finns det en risk att de uppfattas som försäljare istället för forskare. Å andra sidan - om de försöker sälja ett oförpackat budskap finns det en risk att ingen köper det. Onekligen ett dilemma.

Hur många forskare som egentligen aktivt sysslar med att "sälja sin forskning" till allmänheten är ju också en relevant fråga. - En försvinnande liten andel skulle jag vilja hävda - vetenskap kommuniceras idag främst via medierna (när den kommuniceras alls). Kanske är detta något som kommer att ändras när fler forskare upptäcker internets möjligheter till direktkommunikation - man kan alltid hoppas.

Men tills dess är vi i händerna på journalisterna - som ofta är duktiga på att fånga folks intresse men sällan är lika duktiga på att förmedla själva vetenskapen. Läs t.ex. det här humoristiska inlägget från bloggen Genomicron med tio tips för dåliga vetenskapsjournalister (som han välförtjänt får både ris och ros för i kommentarerna).

Sammantaget kan jag väl säga att jag tror det är möjligt att sälja också ganska komplexa budskap till allmänheten om man skriver på ett bra sätt. Att skriva bra är en typ av förpackning - men inte nödvändigtvis samma sak som Nisbet och Mooney menar med att "rama in".

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, framing, kommunikation, vetenskapsjournalistik, referensramar, budskap

Vilket är det riktiga Q10-värdet?

På konferensen jag var på förra veckan blev jag varse att det pågår en intressant diskussion om vilka Q10-värden som ska gälla för nedbrytningen av bekämpningsmedel i mark - detta tänkte jag rapportera lite om.

Vad är då Q10-värden för något? Jo, det är en faktor som beskriver hur temperaturberoende någonting är eller mer specifikt hur många gånger snabbare eller långsammare någonting sker vid en temperaturförändring på 10 grader. För nedbrytning av bekämpningsmedel i mark har man sedan 1997 använt ett Q10-värde på 2,2.

Häromåret återutvärderades dock Q10-värdet av EFSA:s PPR-panel (dvs. EFSA:s vetenskapliga kommitté för växtskyddsmedel och deras nedbrytningsprodukter). Man gjorde en ny litteratursammanställning över studier som undersökt nedbrytning av bekämpningsmedel vid olika temperaturer och ställde upp annorlunda (mer stringenta) kriterier för urval av studier. PPR-panelen fann det då befogat att behandla fenylureorna (en grupp herbicider) för sig och ge dem ett Q10-värde på 1,9 samt att höja Q10-värdet för nedbrytningen av de övriga pesticiderna till 2,8.

Detta togs uppenbarligen inte emot med glädje hos delar av kemikalieindustrin. Q10-värdet används som en parameter i de datasimuleringar över utlakning som tillverkarna måste köra för att kunna föra upp nya bekämpningsmedel på Annex I – dvs. få sina medel godkända inom EU. Ett högre Q10-värde innebär i praktiken att nedbrytningshastigheten kommer att variera mer i de olika jordscenarierna och att det kommer att bli svårare att klara modellscenarierna för norra Europa där ju jordtemperaturerna är lägre. DT50-värdet, dvs. tiden det tar för bekämpningsmedlet att brytas ned till hälften, beräknas öka med 27 % vid en jordtemperatur på 10º C jämfört med den gamla rekommendationen.

Därför beslutade bekämpningsmedelsindustrin i form av representanter för The European Crop Protection Association (ECPA) uppenbarligen att göra sin egen lilla litteratursammanställning och denna presenterades vid konferensen. De hade gjort en ny litteratursökning (och funnit hela 85 ytterligare studier!), ett nytt urval och en ny statistisk bearbetning av materialet och hade kommit fram till värdet 2,22. Deras rekommendation var att det gamla värdet på 2,2 bör gälla. De passade också på att kritisera EFSA för bristande klarhet i beskrivningen av vad de egentligen hade gjort och för att utan bra solid vetenskaplig grund ha behandlat fenylureorna för sig i analysen.

På konferensen, där ju flera representanter från EFSA:s PPR-panel var närvarande och dessutom representanter för FOCUS-arbetsgruppen som tog fram det ursprungliga värdet på 2,2 diskuterades sedan Q10-värden flitigt. PPR-panelen sammanträder den här veckan (11-12:e September) och på dagordningen står bl.a. en ny diskussion om Q10-värdena. Enligt förhandssnacket lät det dock som att EFSA-representanterna var något skeptiska till ECAP:s nya siffror. Min gissning är att ett eventuellt nytt värde kommer att ligga närmare 2,8 än 2,2 – den som lever får se...

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, bekämpningsmedel, EFSA, ECPA, Q10, Q10-värden, nedbrytning

Vad är liv? - lästips med lästips

För er som är intresserade av det där med livets uppkomst tänkte jag bara tipsa om ett nytt inlägg på bloggen Evolving Thoughts betitlat "What is "life", again?. Inlägget är bra inte minst eftersom det innehåller en hel del intressanta tips till vidare fördjupning.

Uppdatering 14/9:

Fick tips av John Wilkins om att bloggposten jag länkar till var den andra av tre poster på samma tema. Här kommer därför också länkarna till de båda andra posterna:

Bloggpost nummer 1: The meaning of "life"

Bloggpost nummer 3: What is "life", at last

Andra bloggar om: liv, biologi, lästips,

Dystert men hoppfullt för isbjörnarna

Hur ska det gå för isbjörnarna? DN rapporterar idag (via TT) att de kan vara nästan borta 2050 men bara häromdagen rapporterade Vetenskapsradion att framtiden var "hoppfullare" för isbjörnarna.

Då TT inte alltid träffar rätt när det gäller vetenskapsnyheter var min spontana reaktion att det förmodligen var vetenskapsradions nyhet som var mer riktig. Beslöt mig dock att kolla upp saken.

TT:s nyhet är baserad på några nyligen släppta rapporter från US Geological Survey - som har modellerat framtida isutbredning i arktis och satt detta i relation till hur det påverkar förekomsten av nödvändiga isbjörnshabitat. En sammanfattning av deras resultat hittas här (pdf). I stort sett stämmer denna sammanfattning överens med vad TT rapporterar. De anser att det är möjligt att den totala isbjörnspopulationen kommer att minska med 2/3 till år 2050.

Vetenskapsradion citerar en isbjörnsforskare från Grönlands Naturinstitut som hävdar att situationen inte alls är så kritisk. Vissa populationer kommer att minska medan andra är mer stabila hävdar Erik Born och tror på en minskning med kanske 30% för de kommande 50 åren. Värt att notera är att Born är isbjörnsforskare men att han, åtminstone enligt en sökning i ScienceDirect, inte arbetar med isbjörnars populationsdynamik eller utbredning utan främst är inriktad mot att studera miljögifter i isbjörnar.

TT:s nyhet tycks därför i detta fall ha en lite större trovärdighet än vetenskapsradions. En reflektion är dock att de egentligen är mest olika till tonfallet. Båda artiklarna anger att vissa isbjörnspopulationer kommer att minska medan populationer i andra områden kommer vara mer stabila. Båda artiklarna anger också att den totala mängden isbjörnar kommer att minska ganska kraftigt (30% - 66%).

Den största rent faktamässiga skillnaden gäller ju uppgiften om hur många isbjörnar det egentligen finns idag. Vetenskapsradion anger siffran 16 000 och DN rapporterar 22 000. Enligt Polar Bears International uppskattas isbjörnspopulationen till någonstans mellan 16 000-35 000 björnar med siffran 22 000 som ett accepterad siffra att arbeta med.

Isbjörnsbestånden kommer alltså att minska som en följd av den globala uppvärmningen men det finns i dagsläget ingen anledning att förvänta sig att de helt kommer att försvinna. Om detta är "dystert" eller "hoppfullt" beror nog mest på hur man själv är funtad.

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, växthuseffekten, arktis, isbjörnar

Tusen saker att blogga om...

men alltför lite tid har jag haft på sistone. Och nu sticker jag ju dessutom till Piacenza, Italien ett par dagar. XIII Symposium in Pesticide Chemistry med fokus på "Environmental Fate and Human Health" är det som drar...

Snappar jag upp något som är värt att rapportera om så kan ni läsa om det här på bloggen om ca en vecka.

Andra bloggar om: konferens, bekämpningsmedel, Piacenza, Italien