Provtagningsstationen på Gardermobanan

Vi var som sagt ute och tittade på "lysimeteranläggningen" på Gardermobanan på den kyliga och stjärnklara natten mellan måndag och tisdag.

Själva anläggningen består som synes av skissen av en brunn som ligger precis vid sidan av rälsen. Från den går det ut ett antal slangar till keramiska sonder inne i banvallen . Slangarna är i sin tur kopplade till provtagningsflaskor och en vakumpump - vilket möjliggör kontinuerlig och relativt ostörd provtagning av markvattnet från olika djup och riktningar.

Vidare finns det några temperaturgivare och fuktmätare inne i banvallen vars mätvärden loggas automatiskt när allt är igång.

Nere i brunnen kändes det ungefär som i en ganska liten jordkällare. Lite fuktigt och unket sådär - egentligen inte så mycket att åka ut och titta på mitt i natten...

Anläggningen byggdes i samband med att banvallen byggdes 1997 och användes i en studie av Imazapyr-utlakning (preparatet Arsenal, som användes i Norge och Sverige på den tiden). Sedan 99 har den dock stått oanvänd och delar av utrustningen behöver rustas upp.

På mötet dagen efter diskuterades fördelar och nackdelar med anläggningen och hur ett eventuellt försöksupplägg skulle kunna tänkas se ut - med utgångspunkt från ett förslag som utarbetats av norska Bioforsk. Huruvida det blir något försök i år, nästa år eller inte alls beror lite grann på om de båda parterna Jernbanestyrelsen och Banverket kan enas om finansieringen av det hela. Båda tycker nog att det skulle vara intressant men ingen av parterna har ju egentligen budgeterat medel för detta för i år och fältförsök har ju en tendens att bli ganska kostsamma.

Andra bloggar om: banvallar, Gardermoen, fältförsök, utlakning, forskning, vetenskap

Några snabba ord från Gardermoen

Jag sitter på mitt rum på Radisson Hotel i Gardermoen utanför Oslo och bloggar. Upptäckte just att det fanns trådlös uppkoppling här - så jag passar på. Har fem minuter på mig innan jag ska träffa några personer från Banverket nere i lobbyn.

I natt ska vi ut på spåret mellan flygplatsen och Oslo och inspektera en provtagningsstation för att provta markvatten i och grundvatten under banvallen. Eventuellt ska vi samarbeta med Norska Jernbanestyrelsen och några forskare från Planteforsk om att lägga ut ett fältförsök här för att studera utlakning av ett ogräsbekämpningsmedel.

Norrmännen har själva inte använt stationen på några år och i höstas när vi träffades på banverkets miljödagar föreslog jag ett samarbete - tyckte det var synd att stationen bara stod och skräpade - vi får se hur det går. Jag återkommer med en mer utförlig rapport.

-

Uppdatering ca en timme senare: vi beslöt oss ganska snabbt för att gå upp till våra rum igen och sova. Tråkigt när det är så fint väder ute - men vi ska ut på spåret vid midnatt ungefär och sedan ha möte imorgon bitti så det är väl lika bra att utnyttja tiden fram till dess...

Andra bloggar om: banverket, jernbanestyrelsen, planteforsk, Gardermoen

EFSA bedömer att den vetenskapliga osäkerheten har minskat för Bisfenol A

Efter larmrapporten häromveckan om hur giftig den genmodifierade majsen MON 863 var – kan man nu läsa i SvD om att European Food Safety Authority (EFSA) vill femdubbla den tillåtna koncentrationen av det cancerogena och hormonstörande ämnet Bisfenol A (BPA) i nappflaskor (och i andra typer av plaster).

Med tanke på hur dåligt underbyggd den förra larmrapporten var – är det naturligtvis med en viss skepsis jag tar in detta budskap. BPA:s hälsoeffekter är dock betydligt mer oklara och mer omstridda inom forskarvärlden än vad som är fallet för Bt-majs. Frågan är också så het och uppenbarligen så ekonomiskt viktig att plastindustrin har satt samman en lobbygrupp för att informera (möjligtvis med prefixet ”des”?) allmänheten om BPA.

En närmare granskning visar att det EFSA, eller närmare bestämt EFSA:s vetenskapliga panel för ”livsmedelstillsatser, aromämnen, bearbetningshjälpämnen (eng. "processing aids" – hur ska man översätta det?) och material som kommer i kontakt med mat”, har gjort är att de har sett över den senaste forskningen och reviderat sitt senaste utlåtande om BPA från 2002. De anser att dataunderlaget för riskbedömningen har stärkts sedan 2002 och har därför beslutat att minska säkerhetsfaktorn i sin rekommendation från en faktor 500 till en faktor 100 (den normala säkerhetsmarginalen för den här typen av bedömningar). Vilket i praktiken innebär en femdubbling av den högsta tillåtna koncentrationen även om EFSA alltså inte har ändrat sin bedömning av hur farligt BPA är – vilket man kan få intrycket av när man läser artikeln i SvD – utan bara anser att osäkerheten i deras bedömning har minskat med en faktor 5.

Uppenbarligen har en del råttstudier indikerat att det finns effekter även vid låga exponeringar av BPA – detta förs fram i SvD-artikeln (som omnämner hela 149 studier som uppvisat effekter vid låga koncentrationer) och diskuteras även i EFSA:s utlåtande. EFSA väljer att bortse från dessa studier därför att de antingen är dåligt genomförda, effekterna bedöms vara biologiskt irrelevanta (vilket kan ifrågasättas), men kanske viktigast: på grund av att människor tar upp bisfenol A i mycket mindre utsträckning än vad råttor gör. Detta sistnämnda tycks också vara något som – till skillnad från vad som rapporteras i SvD – stöds av vetenskapliga data.

Det är svårt att uttala sig om ifall EFSA:s panel gör en riktig bedömning - mycket osäkerhet kvarstår i fallet BPA. Man kan kanske misstänka att ett visst mått av pragmatism ligger bakom beslutet. EFSA har räknat ut att den maximala dosen BPA som ett 6 månaders gammalt barn kan exponeras för är 13 μg/kg kroppsvikt/dag (ett ”worst-case-scenario”) detta ligger under det nya gränsvärdet 50 μg/kg kroppsvikt/dag men precis över det gamla gränsvärdet 10 μg/kg kroppsvikt/dag. Att ha uppskattade exponeringar för spädbarn som överstiger gränsvärdet är naturligtvis inget som kan tolereras i längden – lagar skulle behöva ändras och regler skärpas till stora kostnader för industri och EU. Då är det kanske enklare att justera gränsvärdet uppåt? Justeringen av gränsvärdet representerar också en anpassning till det gränsvärde som gäller i USA – detta skulle kunna tänkas underlätta handel över atlanten.

Storyn innehåller i princip samma ingredienser som i sagan om det genmodifierade majset häromveckan - tvetydiga råttstudier (100-tals av dem), starka ekonomiska intressen, EFSA, och Greenpeace i polemik med industrin. Jag bedömer att sista ordet inte är sagt ännu i frågan om BPA.

Andra bloggar om: bisfenol A, BPA, EFSA, vetenskap, plast

Oberoende granskning av oberoende granskning

Här kommer en liten granskning av CRII-GEN:s ännu opublicerade rapport (tack till Kathleen McCaughey på Greenpeace som faxade över den till mig), artikeln finns nu också tillgänglig på nätet, åtminstone om man är Universitetsansluten:

Seralini G-E, Cellier D and de Vendomois J S. 2007. New analysis of a rat feeding study with a genetically modified maize reveals signs of hepatorenal toxicity. Som är accepterad för publicering i tidskriften Archives of Environmental Contamination and Toxicology.

Jag har jämfört Seralini et als slutsatser med dem som dras av Monsanto själva utifrån samma datamaterial i:

Hammond B, Lemen J, Dudek R, Ward D, Jiang C, Nemeth M, and Burns J. 2006. Results of a 90-day safety assurance study with rats fed grain from corn rootworm-protected corn. Food and Chemical Toxicology 44: 147-160;

med dem som dras av European Food Safety Authority (EFSA) utifrån samma datamaterial:

“Opinion of the Scientific Panel on Genetically Modified Organisms on a request from the Commission related to the Notification (Reference C/DE/02/9) for the placing on the market of insectprotected genetically modified maize MON 863 and MON 863 x MON 810, for import and processing, under Part C of Directive 2001/18/EC from Monsanto.”

och slutligen med själva datamaterialet som är en ganska redig rapport på 1140 sidor men som är ganska hanterbar om man använder sig av sökfunktionen i Adobe reader.

Min första slutsats blev att min rubrik från häromdagen ”Bristfälliga råttstudier…” – nog var mer än lite missvisande – det tycks vara en väl genomförd studie och en ytterst omfattande sådan (knappast bristfällig). Kritiken som framförts gäller ju inte heller själva studien utan tolkningen av data. Hur ser det då ut med tolkningen?

Hammond et al. har jämfört de två olika doserna av MON 863 (11 och 33 % av fodret) som givits till råttorna med en kontroll (också utfodrad med 11 och 33 %) bestående av samma sorts majs fast genetiskt oförändrad och de har dessutom som referens relaterat resultaten till de man får från utfodring med sex andra sorters majs. Seralini et al. har i princip bara fokuserat på skillnaderna mellan behandling och den direkta kontrollen och bortsett ifrån hur dessa skillnader förhåller sig till variationen inom referenssorterna. Här tycker jag att Hammond et als tillvägagångssätt är att föredra – man måste ta hänsyn även till den naturliga variationen mellan olika majssorter.

Seralini et al har dessutom använt sig av delvis andra (och förmodat något vassare) statistiska metoder vilket medför att de finner några fler signifikanta skillnader än vad Hammond et al gör. Båda artiklarna gör ett urval av vad de ska presentera utifrån det omfattande råmaterialet. Hammond et al försöker ge en ganska fullständig bild av undersökningen medan Seralini et al bara lyfter fram de resultat där det finns skillnader – detta är ju också syftet med Serlainis studie men det ger ett skevt intryck om man har tagit del av hela datamaterialet.

De flesta av de signifikanta skillnader som Seralini et al. presenterar tycks vara slumpeffekter – de uppstår t.ex. bara vid den lägre dosen av MON 863 men inte vid den högre, eller de uppstår bara efter 5 veckor men inte vid slutet av studien. Dessa skillnader beaktar jag inte vidare.

Några resultat är dock intressanta nog att lyfta fram och granska lite närmre (eller lyfts fram i någon av studierna och granskas därför lite närmre här):

Kroppsvikt – Båda artiklarna lyfter fram kroppsvikt som en viktig indikator på råttornas hälsa. Hammond et al rapporterar inga signifikanta skillnader i kroppsvikt men Seralini et al hittar signifikanta skillnader mellan MON 863-utfodrade råttor och kontrollgruppen, för hanråttor som givits dosen 11 % men inte vid dosen 33 %, och dessutom för honråttor som utfodrats med 33 % MON 863. Skillnaderna är dock mycket små (ca 3 % avvikelse på 90 dagar) och dessutom minskar vikten hos hankönade råttor men ökar hos honkönade. Och om man också betänker att Seralini et al. bortser från den naturliga variationen hos referenssort-leden så är min bedömning att man förmodligen kan ignorera denna skillnad.

Totalantalet vita blodkroppar och antalet lymfocyter – Hammond et al. lyfter fram förhöjda värden av vita blodkroppar och lymfocyter hos råttor av hankön och hög dos (värdena ligger också högre för den lägre dosen och för honråttor jämfört med kontrollgruppen men dessa skillnader är inte signifikanta). Dessa skillnader tas överraskande nog inte upp i Seralinis rapport (sic!). Hammond et al. avfärdar dem eftersom alla värden från de individuella råttorna som utfodrades med MON 863 ligger inom det spann av individuella värden man hittar hos referensgruppen. – Det sättet att resonera köper jag dock inte – att de 10 råttornas individuella värden ligger inom det spann av värden som de sammanlagt 60 referensråttorna uppvisar betyder inte att man kan vifta bort det faktum att MON 863-gruppen är signifikant skild från samtliga kontroll och referensgrupper! Efter en närmare kontroll av rådata (sid. 297-300) finner jag det dock inte osannolikt att dessa skillnader skulle kunna ha uppstått rent slumpmässigt – variationen mellan individer, provtagningsdagar och behandlingar är stor. Den toxikologiska/biologiska betydelsen av denna skillnad kan jag inte riktigt bedöma – men jag förmodar att den är begränsad.

EFSA går på samma linje som Hammond et al. och skriver:

“Some differences were observed in haematological parameters, including total white blood cell, lymphocyte and basophil counts. White blood cell counts were slightly increased for the male test group (33% of MON 863 maize) compared to the counts of the control and reference groups. These differences appear to be due to a slight increase in the lymphocyte count and no other changes were observed in other leucocyte counts. These differences are not considered to be biologically meaningful since they fall within the standard deviation of the reference control population.”

Att det inte skulle finnas signifikanta skillnader i andra leukocyter (vita blodkroppar) är inte heller det helt sant enligt Seralini et al. De observerar signifikant förhöjda halter av eosinofila granulocyter (en typ av vita blodceller) hos råttor av hankön. Min egen bedöming är att detta visserligen är sant för jämförelsen med den direkta kontrollen – men att man om man studerar råmaterialet (sid. 1030) finner att halten inte skiljer sig från referenssorterna. Därför tillmäter jag observationen liten betydelse.

Seralini et al. finner också signifikant sänkta halter av reticulocyter (omogna röda blodkroppar) hos råttor av honkön. Den halten (genomsnittshalten) tycks också utifrån datamaterialet vara lägre än hos samtliga referensbehandlingar men skiljer sig inte signifikant från flera av referenssorterna (se sid. 285-288 och sid. 1042) – åtminstone inte enligt mig och ett vanligt t-test (vilket tyvärr är ungefär vad jag klarar av att utföra just nu eftersom min dator blev stulen häromveckan och eftersom jag inte hunnit installera ett nytt statistikprogram på den nya), Hammond et al. redovisar heller inte dessa skillnader som signifikanta.

EFSA har dock uppenbarligen gjort en egen bedömning och skriver:

“At study termination, statistically significant differences were observed for reticulocyte counts between the female animals fed 33% MON 863 and those fed the control and reference lines. Both absolute and relative reticulocyte counts were lower, but fell largely within the range of the control and reference groups.”

Njurarnas vikt tycks ha minskat något och likaså halterna av natrium och fosfor i urinen hos råttor av hankön (och i viss mån hos råttor av honkön men där är skillnaderna inte signifikanta). Seralini et al. tar dessa potentiella indikationer av störd njurfunktion i kombination med förändringar i kroppsvikt (som jag avfärdar) och förändringar i levervärden (som jag också avfärdar) till intäkt för att hävda att: ”it could be concluded that a GM-linked male renal toxicity is observed in this work”. Alltså: ”man skulle kunna dra slutsatsen att…” – en starkare ordalydelse än så är nog också svårt att få in i en peer-reviewad artikel utifrån föreliggande data.

EFSA skriver:

“Individual kidney weights of males rats fed with the 33% MON 863 diet were statistically significantly lower compared to those of animals on control diets, but fell within the mean ± 2SD for the reference control population, and are thus not considered to be biologically meaningful since they fall within normal variation. The overall conclusion is that no differences in relation to feeding in MON 863 maize were observed on kidney weights, kidney weights relative to body weights and kidney weights relative to brain weights. The high standard deviation within experimental groups is representative for both control and test groups and there were no statistically significant differences between the groups.”

Min slutsats är:

Det finns ingen anledning att oroa sig för hälsoeffekterna av att äta GMO-majset MON 863.

Det finns vissa svagheter i utformningen av Monsantos studie – det hade t.ex. varit önskvärt att ha med fler råttor än 10 st. per behandling för att kunna minska osäkerheten i vissa av bedömningarna.

Hammond et al. skulle kunna ha använt sig av bättre statistiska metoder men det hade förmodligen inte nämnvärt påverkat deras slutsatser. De avfärdar också vissa statistiskt signifikanta skillnader väl lättvindigt.

Seralini et al. drar faktiskt inte slutsatsen att MON 863 är hälsovådligt – de drar slutsatsen att man inte kan slå fast att den är ofarlig. På något plan är detta riktigt – men det ger också en ganska missvisande bild av kunskapsläget.

Vissa statistiska skillnader existerar mellan råttor som utfodrats med MON 863 och övriga grupper. De flesta av dessa skillnader kan avfärdas som slumpmässiga på ett eller annat sätt och några kan förmodas vara biologiskt oviktiga.

Möjligtvis kan man urskilja en svagt störd njurfunktion i reducerad njurvikt och förändrade urinvärden hos råttor av hankön – toxikologisk signifikans av detta får någon annan uttala sig om.

Försöket skulle kunna upprepas med ett större antal råttor och med speciellt fokus på vissa parametrar: lymfocyter, reticulocyter, njurvikt och urinvärden. Detta skulle kunna lugna oroliga konsumenter, Greenpeace och andra kritiker, och definitivt demonstrera MON 863:s säkerhet. Med tanke på hur infekterad GMO-frågan är skulle det kanske vara bra - om det är motiverat ur toxikologisk/vetenskaplig synpunkt är tveksamt.

Andra bloggar om: MON 863, GMO, Monsanto, Bt-majs, Greenpeace, CRII-GEN

MON 863 revisited

Debatten kring GMO-majset MON 863 fortsätter på SLU. Den vanligaste uppfattningen bland växtförädlande forskare på SLU tycks vara att det finns statistiska brister i Monsantos studie - men att om man beaktar dessa brister inte har anledning att omvärdera bedömningen att MON 863 är ofarligt.

Christer Jansson, professor på institutionen för växtbiologi och skogsgenetik, skriver om sina åsikter i ett pressmeddelande från SLU.

Sten Stymne, professor på institutionen för växtvetenskap, går till skarpt angrepp mot Greenpeace på forskarbloggen. Jag deltar i debatten där.

Andra bloggar om: GMO, MON 863, SLU, vetenskap

Bristfälliga råttstudier vid godkännande av Bt-majs

Såg på nyheterna ett reportage om att Greenpeace larmade om att en genmodifierad majssort (MON863) kunde vara hälsofarlig. Dock lämnade reportaget en hel del i övrigt att önska för den vetgirige så jag beslöt mig för att gräva fram lite fakta i fallet. Här kommer det jag hittat:

MON 863 är en genmodifierad majssort som försetts med en gen som kodar för proteinet Cry3Bb1 som ursprungligen kommer från bakterien Bacillus thuringiensis (därav termen Bt-majs som används ibland – jmf. ”Bti” Bacillus thuringiensis ssp. israelensis – som nog många känner till att vi använder här i Sverige för myggbekämpning kring nedre Dalälven). Majsen innehåller också en antibiotikaresistensgen som markörgen. Tanken är att uttryck av proteinet Cry3Bb1 ska skydda växtens rötter från insektsangrepp från ”Corn rootworm” (CRW) och därigenom minska användningen av kemiska bekämpningsmedel i majsodlingen.

Tanken är god ur miljösynpunkt och t.ex. EPA (USA:s motsvarighet till naturvårdsverket) gör följande bedömning:

”MON 863 corn presents no unreasonable risks to humans during any stage of its life cycle, from production, handling, storage, ingestion, to disposal. Cry3Bb1protein has no toxic effects on mammals, and is not likely to induce allergic or hypersensitive responses based on results in all appropriate tests. MON 863 is less toxic than all of the major insecticides currently used to control CRW damage.

All of the major chemicals used for CRW control can cause adverse environmental effects under conditions of normal use. Fifteen products are labeled as “toxic,” 6 as “highly toxic,” 1 as “very highly toxic,” and 14 as “extremely toxic” to birds, fish and other wildlife. EPA has identified 10 insecticides used in agriculture as the most toxic to birds and 3 are currently used to control the corn rootworm (carbofuran, phorate and methyl parathion). In contrast, the Cry3Bb1 protein has no toxic effects on non-target organisms based on results in all appropriate tests. In addition, Cry3Bb1 is degraded rapidly in the soil (reducing non-target exposure). The Cry3Bb1 protein is expressed by the corn plant; thus, reducing the exposure to non-target organisms from application spillage. In addition, Cry3Bb1 has a narrow target range (beetles of the family Chrysomelidae). The family Chrysomelidae contains no known endangered species. To date, there have been no functional receptors for Cry proteins on intestinal cells of fish, birds, or mammals. As labeled, MON 863 corn poses less risk to the environment than the registered alternatives.” Läs mer.

Att insekticiden produceras av växten själv gör dess verkan mer selektiv – dvs. det är bara de insekter som angriper växten som drabbas och detta möjliggör naturligtvis också en dramatisk minskning av dos. Men det är ju naturligtvis extra viktigt att kontrollera att Cry3Bb1 inte har några hälsoeffekter eftersom man ju kan förvänta sig att proteinet kommer att finnas i majsen när man äter den.

Svenska Dagbladet har tidigare rapporterat om kritiken från Greenpeace och forskningsinstitutet CRII-GEN mot MON 863 ”Forskare kräver stopp för genmajs” och nästan samtidigt om ”Kritik mot larmrapport om genmajs”.

Det franska forskningsinstitutet CRII-GEN hade på Greenpeace uppdrag genomfört ”en oberoende forskningsstudie”. Dvs. enligt Greenpeace – i själva verket rör det sig om en oberoende granskning av de studier som ligger till grund för att den genmodifierade majsen blev godkänd i Europa – dessa studier har redan granskats (och alltså godkänts) av European Food Safety Organisation (EFSA – EU:s expertorgan för den här typen av frågor).

Monsantos svar på kritiken finner man här.

Livsmedelsverket säger sig enligt SvD:s artikel känna till kritiken mot majsen och en av deras toxikologer säger sig också ha granskat råttstudien och kommit fram till samma slutsatser som Monsanto.

Intressant nog kan man dock finna ett utlåtande från gentekniknämnden som livsmedelsverket har begärt in – och Gentekniknämnden kommer faktiskt med ganska allvarlig kritik mot Monsantos tolkningar av sitt datamaterial och i synnerhet då råttstudien som Greenpeace kritiserar. Bl.a. har Monsanto avfärdat flertalet signifikanta skillnader mellan råttor som fått MON 863 och råttor som fått vanlig majs – på grundval av att de gjort så många studier och att man skulle förvänta sig att finna signifikanta skillnader mellan grupperna i 5 % av fallen bara pga. slumpen. Detta påstående är helt enkelt uppåt väggarna fel – det gäller visserligen att man kan förvänta sig slumpeffekter hos 5 % av råttorna – men inte systematiska slumpeffekter som skulle ge upphov till signifikanta skillnader mellan behandling och kontrollgrupp!

Trots dessa brister i studierna har de alltså slunkit igenom den europeiska kontrollen.

Anne Lundén skriver följande i gentekniknämndens remissvar:

”Tester av en produkts eventuella hälsorisker är centrala för ett marknadsgodkännande. Jag tycker personligen att det känns högst otillfredsställande att EFSA avstått att kommentera ovannämnda tveksamma tolkningar från Monsantos sida. Hur många djurförsök med otillräckligt djurantal och tveksamma tolkningar av resultat kan inte dölja sig bakom alla produktgodkännanden! Om inte EFSA gör en tillfredsställande granskning, vem ska då bestå med det kritiska argusögat?”

-Ja, kanske då Greenpeace och CRII-GEN kan bistå med det i det här fallet? Tyvärr så tycks de än så länge bara ha hållit presskonferens – deras faktiska granskning finns inte tillgänglig på hemsidan och är ännu inte de facto publicerad. Nu finns bara CRI-GEN:s preliminära resultat att tillgå. Men det tycks definitivt finnas anledning att läsa deras studie när den publiceras.

Men för att sammanfatta kunskapsläget för MON 863:
- ur miljösynpunkt: bra.
- ur hälsosynpunkt: viss tveksamhet tycks trots allt finnas.

Tillägg 16/3: Jag har nu granskat CRII-GEN:s rapport och jämfört den med Monsantos och EFSA:s tolkningar av samma datamaterial, dessutom har jag tittat lite på själva datamaterialet. Mina slutsatser kan hittas här.

Andra bloggar om: Genmajs, Bt-majs, Monsanto, Greenpeace, MON 863

An inconvenient truth

Hade brorsan här på snabbvisit här i helgen. Han lekte som synes (och som vanligt) med sin Canon EOS 5D men hann också med att ge mig ett ex. av Al Gores bok ”An inconvenient truth” – kanhända tyckte han att jag borde bli mer övertygad om klimatfrågans viktighet? Här kommer en liten recension av boken:

En bild säger mer än tusen ord sägs det och det tycks Gore ha tagit fasta på vid utformningen av sin bok. Insprängt mellan alla bilder hittar jag lite mer detaljerade sektioner som dock visar sig handla främst om Al Gore, hans familj och hans miljöengagemang. – Pedagogiskt är det (även den mest obildade kan förstå budskapet i Gores bok) – men personligen hade jag nog föredragit lite mer av siffror, statistik, källhänvisningar och torr diskussion av mänsklig klimatpåverkan och klimatsystemens komplexitet.

Visst, Gore har rätt: utsläpp av koldioxid kommer att leda till ett varmare klimat, smältande isar, högre havsytenivå, sannolikt till lokalt ökad nederbörd och mer torka och eventuellt också fler stormar med högre intensitet.

Men varför måste han överdriva CO₂-utsläppens effekter och implicera att saker och ting beror på CO₂-utsläpp som inte nödvändigtvis gör det? Gore hade vunnit mycket på att nyansera sitt resonemang.

Han visar t.ex. på inte mindre än sex uppslag bilder av vad som skulle inträffa i några olika hörn av världen om havsnivån steg med 20 feet (dvs. 6m). – Vilket kan jämföras med IPCC:s mer modesta fjärde klimatrapport (pdf) där havnivåhöjningen de kommande hundra åren förutspås bli endast mellan 18-59 cm för de olika klimatscenarierna (dvs. i "summary for policymakers"; själva rapporten släpps i april i år). Den av IPCC förutspådda höjningen kan väl få tillräckligt allvarliga konsekvenser – varför överdriva 10-faldigt?

Han visar bilder på algblomning i Östersjön – som visst, det håller jag med om, förvärras av varma somrar – men som väl ändå främst förorsakas av övergödning?

Bilder på ökenspridning och uttorkandet av Chad-sjön – och återigen: visst, dessa fenomen beror säkert delvis på klimatförändingar – men beror de inte också till stor del på för intensiv markanvändning och på för stor användning av vatten för konstbevattning?

Han visar en exponentiellt stigande kurva över utdöende av arter – och jag frågar mig, hur många utdöenden man egentligen kan förmoda kommer orsakas av klimatförändringar jämfört med mer direkt mänsklig påverkan som t.ex. skogsskövling och annan förstöring och fragmentering av habitat, överfiske, utsläpp av giftiga ämnen – och helt enkelt mänsklig utbredning och undanträngning av andra arter? – Personligen tror jag att det är en liten andel i jämförelse – läs mer om artutdöenden och vad som förorsakar dem här (pdf). (Ska tilläggas att denna min förmodan bekräftas av en studie publicerad i Science men motsägs av en publicerad i Nature – döm själva.)

Gore – tar dock upp en viktig aspekt av utsläppen av CO₂ som ofta förbises och det är den havsförsurning som utsläppen resulterar i. En sänkning av världshavens pH-värde skulle kunna få allvarliga konsekvenser för korallrev och andra organismer som använder calciumcarbonater i uppbyggnaden av sina skal. Detta skulle potentiellt kunna leda till massutdöenden. En utförlig och bra rapport om havsförsurning till följd av koldioxidutsläpp och dess konsekvenser från Royal Society of Science kan hittas här.

Men sammanfattningsvis kan jag alltså inte rekommendera ”An inconvenient truth”. Mänskligt förorsakad global uppvärmning är en viktig fråga, det håller jag med om, men är det den enda viktiga frågan på agendan? – Vissa (som Al Gore) tycks anse det – jag tror att det krävs betydligt mer än att bara minska våra utsläpp av koldioxid för att rädda den här globen undan mänsklig förstörelse – och framför allt anser jag att den här globen förtjänar en mer nyanserad debatt än den Al Gore bjuder på.

Andra bloggar om: klimat, växthuseffekten, An inconvenient truth, Al Gore, koldioxid, vetenskap

Återgång

... till ett traditionellt sätt att arkivera mina blogginlägg - beslöt jag mig ganska snabbt för att det skulle bli.

Varför har jag alltid så mycket dumma idéer? När man har skrivit ett inlägg sent på kvällen (vilket jag oftast gör av någon anledning) så vill man ju inte sitta i en kvart och fundera på hur man ska etikettifiera det - man vill bara publicera och sedan gå och lägga sig. Och när man läser en blog vill man ju inte heller gissa sig fram till det man är intresserad av.

Det stora året

Är du det allra minsta fågelintresserad är boken som jag just har sträckläst: ”Det stora året” närmast ett måste för dig. Det är den fascinerade och sanna berättelsen om herrarna Sandy Komito, Al Levantin och Greg Miller som genomförde det stora året 1998.

Det stora året är en tävling som går ut på att se flest arter på Amerikansk mark under ett år. Vill man vinna tävlingen gäller det att resa kors och tvärs över hela den amerikanska kontinenten för att pricka in alla inhemska arter och vara på rätt plats vid rätt tid när flyttstrecken går och när tillfälliga gäster blåser in från Mexico eller Sibirien. Ett lyckosamt genomförande kräver hängivenhet, pengar, planering och inte så lite med tur.

Att ”kryssa” över 700 arter på ett år kräver ett ganska också ett stort mått av besatthet – den här boken skildrar de tre männens jakt men försöker också någonstans att gå till botten med denna besatthet. Hur kommer det sig att så många ägnar så mycket tid just till att titta på fåglar och försakar allt annat?

– Själv måste jag bekänna att jag har en viss förståelse för det hela – jag har en klar dragning åt fågelskådning (och fågelkryssning) – att skåda fåglar är kul och att jaga nya arter likaså, och jag måste nog erkänna att boken det stora året inte avskräcker mig. Istället blir jag tvärtom sugen på att själv ge mig ut på en liknande galen skådarresa kors och tvärs över Europa. (Fast det är klart – jag skulle nog föredra att ha lite sällskap med mig…)





Jag, som tittar lite närmre på en koloni med tretåiga måsar på Islands sydspets.



Mer fördjupning i skådargalenskapen kan man tydligen få i boken ”Skådare ett släkte för sig” – jag får nog sätt upp den på min läslista – även om recensionen (som så ofta när det handlar om bokrecensioner) inte riktigt förråder om boken är läsvärd eller inte utan mest bara förråder dess innehåll.

Men än så länge har det inte gått så långt att jag har skaffat mig vare sig tubkikare eller personsökare från Club 300 – även om jag nog när jag tänker efter är lite sugen på bådadera…

Den svenska motsvarigheten till Stora året leds för närvarande med 159 arter – det kanske inte är för sent att ge sig in i tävlingen?

Andra bloggar om: fåglar, fågelskådning, Det stora året

Virvlande vatten

Cygnusinstitutet för alternativ och ekologisk forskning. Foto: från Håbo kommuns hemsida.

När jag slog upp UNT i morse fann jag ett reportage om ett nystartat "forskningsinstitut" - som väl i sanningens namn kanske inte fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen - mest av allt läsa förundrat vidare. Hur kan det vara möjligt frågar man sig?

Verksamheten tycks ha flera olika fokus men vara huvudsakligen inriktad på "virvlat vatten" och dess effekter. -Lena Ohlson har beviljats 200 000 kr av Ekhagastiftelsen (!) för att studera virvlat vattens effekter på "jord, urlakning och tillväxtfördel/näringsinnehåll hos tomat och gurka". Det är tämligen oklart vilka kvalifikationer hon har för att studera detta och vilka faciliteter Cygnusinstitutet har för att utföra dylika studier. Anslaget 200 000 kr låter snålt - det är som forskningsmedel räknat en struntsumma (det skulle försörja mig själv i uppskattningsvis ca 3 månader) - men det är klart att om man håller sig undan universitetens lokalhyror och OH-kostnader, och inte utför alltför mycket laborativa studier så kan de nog räcka ganska långt...

Idéerna medger de att de har fått från Bertil Pettersson som driver det föga förtroendeingivande företaget Plus & Minus AB. Den intresserade kan läsa vidare på Bertils hemsida men i princip handlar det om att syresätta vattnet och att förstärka dess tvåpolighet ("med övervikt på plus"). - Det tvåpoliga vattnet har sedan alla möjliga positiva egenskaper som inte vanligt vatten har - vilket man kan läsa vittnesmål om (utan hänvisningar till några faktiska data eller studier så klart). Det allra bästa med konceptet tycks dock vara att det möjliggör försäljning av vattenvirvlare till överpriser.



En resevirvlare någon? Bara 1350 kr på Plus & Minus AB. (Nej, det är inte bara en tratt.) Kan också användas till att virvla vin.



De inblandades bakgrund: Trygve Forssten, Lena Ohlson och Tomas Tullholm inger väl heller inte så mycket förtroende när man googlar deras namn. Men den fjärde medverkande: Elisabeth Johansson är överraskningen i gänget. Hon har tidigare jobbat som Post-doc på min institution och även om det nu säkert är 2-3 år sedan hon slutade (i förtid - jag vet ej varför) så står hon faktiskt fortfarande med som forskare i personallistan! (Uppdatering 2007-03-08: nu står hon inte med där längre.)

Nu är det ju inte direkt mitt intryck att Institutionen för mikrobiologi vid SLU skulle vara en bra grogrund för dylik vattenvirvlande pseudovetenskap. Vi får hoppas att det inte är så. Och vem vet? Kanske kan hon hjälpa "forskarna" på institutet att göra en insats för vetenskapen genom att genomföra en systematisk undersökning (i så fall den första) av virvlat vattens egenskaper - men förvänta er inte för mycket Ekhagastiftelsen!


Andra bloggar om: vetenskap, pseudovetenskap, vatten, virvlat vatten, Cygnusinstitutet

Förkylt?

Börjar tyvärr kännas som att det är en förkylning på G för min del. Näsan rinner, huvudet är tungt och tankarna tröga.

Häromdagen blev jag ju tipsad om att det fanns en metastudie som indikerar att ca en halv dags (8%) kortare förkylningstid är ungefär vad man kan förvänta sig om man sätter i sig en dos C-vitamin. Vad gäller koppen te med honung som jag dricker i detta nu så är dess effekter dock inte lika lätta att uttala sig om på ett säkert sätt - skulle tro att det finns ganska få kliniska studier som har jämfört folk som dricker te med honung med de som inte har det.

Tänkte att jag skulle kunna hitta någon förkylningsbot i min gamla favoritbok, tillika husmodrens omistliga ledsagare och "Familjens orakel": "Den husliga härden" (från 1912). Den boken avhandlar det mesta mellan himmel och jord och framför emellanåt de mest häpnadsväckande och underhållande råd och rön - och mycket riktigt fanns det också en sektion om förkylning -direkt efter avsnittet om varma fötter.

Enligt DHH är det bästa sättet att undvika att få en förkylning att ha det kallt hemma. De rekommenderar en temperatur mellan 16-18 grader inomhus. Det bästa sättet att undvika förkylningar är att härda sig! (Enligt en ej namngiven "framstående läkare" - så ni förstår att materialet kommer "ur de bästa källor".)

Men vad ska man då göra om man redan har fått en förkylning? - Jo, det viktigaste är ju förstås att "hindra en ny förkylning att inställa sig jämte den förut befintliga". Detta gör vi genom att ta till metoder "beräknade att framkalla en kraftig blodcirkulation i hudsystemet". Dvs. dagliga salta tvättningar, gnidning av huden med saltvatten, samt därefter motion i friska luften! Även citronvatten rekommenderas som blodcirkulationsfrämjande.

Dessutom innehåller det ju C-vitamin - och därmed torde cirkeln vara sluten.

Andra bloggar om: förkylning, vitaminer, huskurer

Red moon rising

... blev det inte mycket av för min del.

- Visst, det såg bra ut tidigare under kvällen när jag då och då kastade en blick ut genom fönstret: månen hängde där och blängde tillbaka på mig från en till synes klar natthimmel.

Så när tiden var inne drog jag på mig kängorna, slängde ned kikaren och kameran i min sittrygga och drog ut till den öde Gottsundagipen för att observera. Men ack, den röda månen lyste endast med sin frånvaro och det enda som producerade tillräckligt mycket ljus för att kunna fotograferas var gatlyktorna på bilden - därav bilden.

Så för att ge bloggläsaren lite valuta för investerad tid tvingades jag gräva djupt i arkivet och där hittade jag om inte fulländad poesi så ändå en fullmånedikt.


Fullmånen

Sällsamma stjärnor, skenande sky,
himmelska hamnar dit Helios fly.
Så sänker sig natt över jordiskt larm,
så somnar sol ifrån mänskornas charm,
nu står medgörlig måne i ny.

Säg mig du måne, du glittrande chans
hänger du med oss på dricka och dans?
Så sänker sig måne till jordisk nivå
så super sig somliga, stora som små
tills fullmåne lyser nånstans.

Säg mig ni stjärnor som skenar och flyr
fruktar ni kanske det går över styr?
Så sänker sig skyar från himmelska valv,
så syns den skapandes sällsamma skalv,
den måne i nedan som spyr.

Andra bloggar om: månen, astronomi, poesi

Stampa takten!

Kan inte låta bli att tipsa om lite mer folkrockpsyk att stampa takten till såhär på fredagskvällen.

Först går det på i samma spår som senast med den sköna sången "Festival" från Dungens "Ta det lugnt". Videon är i just det här fallet mer psykedelisk än själva låten - men trots det är ju låten helt OK.



Sen bjuder jag också ett litet smakprov på "Mylla" - ett band som jag just upptäckt, som också platsar någonstans i folkrockprogpsyk-träsket och som också snart ska ge ut ett album (sitt debutalbum) på Subliminal Sounds. Det tycks ju svänga ganska bra om dem också!



Andra bloggar om: musik, dungen, mylla

Avstamp

Har beslutat mig för att vara konsekvent och använda sko/fot/steg-metafor-etiketter för arkiveringen av all mina inlägg här på bloggen. Denna nyordning kan nog ge både mig och besökarna en del huvudbry framöver - men också förhoppningsvis locka till ett eller annat leende.

Man har det inte svårare än vad man gör sig - och varför skulle man vilja ha det enkelt?

Angående fot-ona ovan så hade jag ett slag dille på att dokumentera var jag satte mina fötter. Detta gör jag numer endast sporadiskt. Fotot överst till vänster, av mig som fotar mina fötter, är taget av Johan Patring i somras på toppen av Låddebakte - fotot som jag tog är längst upp till höger.

Övriga bilder uppifrån och ned: Marsfjällen, med Nedre Bleriken i bakgrunden (2001), rast i Abisko nationalpark (2002) och från toppen av Stora Härjångstöten (2000).

För att ytterligare markera att jag nu har tagit till apostlahästarna kommer här på stående fot också en liten dikt:


Vilsen symfoni

Tids nog
gör man sig hemmastadd i sitt vilse,
slutar söka sig en utväg
bortom irrandet
och de obesvarade frågorna,
stannar upp,
sätter fingret på en punkt
och säger:
jag är här nu,
bland furorna och mossorna, graniten,
jag är mitt i stormens öga, mitt i steget,
hela skiten
ligger framför mig,
världen är en utsträckt hand,
ett utsträckt finger;
ett löfte och ett hån
– den är vad jag får.

Och när man sen tar klivet
ut på ännu mer av okänd mark
så sjunger fötterna
ett sedan länge bortglömt språk;
förvandlas fotavtryck
till notavtryck,
till stig, till partituret
till den vilsna symfoni
som utgör livet.

Andra bloggar om: skor, fötter, poesi, fjällvandring, foto