Medelmåttiga myggmedeltester?

Då jag är i färd med att förbereda mig inför årets fjällvandring så kom testet av myggmedel som publicerades i DN, UNT, GP, SvD och säkerligen flera tidningar riktigt lägligt. Inte lika lägligt var väl det faktum att jag just inhandlat det myggmedel (Autan plus) som gavs lägst betyg i testet...


















Från vänster till höger: Autan plus (stift, a.i. 20% ikaridin), MyggA (roll on, a.i. 19% DEET), Djungelolja II (olja, a.i. 20% DEET) och OFF (roll on, a.i. 20% DEET).

Nu var ju mitt beslut att testa detta medel (efter tidigare mycket goda praktiska erfarenheter av både MyggA och OFF med aktiva beståndsdelen DEET i koncentrationen 19-20%) baserat på ett tyskt test som genomfördes 2004 där vinnaren faktiskt var Autan. Och med tanke på att det testet genomfördes med riktiga testpersoner istället för med skumgummiplattor så kanske mitt val inte var så pjåkigt iaf. Det återstår att se... Den intresserade (och tyskspråkiga) hittar testet här. (Tänk på att i Tyskland är lägst betyg bäst.)

Dessutom har jag mina funderingar angående valet av testpreparat i det svenska testet - inte nog med att man valde att jämföra sprejer, oljor och roll-oner rakt av, dessutom innehåller ju de olika testade preparaten olika mängd verksamma beståndsdelar - vilket man valde att inte redovisa i artikeln.

Inte undra på att OFF:s sprej ger sämre resultat när den innehåller 15% DEET jämfört med US622:s 20%. Själv föredrar jag ju dessutom roll-on eller stift framför sprej - och här är ju förhållandet det omvända: US622:s roll on innehåller 14% DEET och OFF:s roll on innehåller 20%.

Dessutom innehåller den sprej av Autans plus som testades 15% ikaridin - stiftet som jag köpte innehåller 20% - man tycker ju att det kanske skulle kunna göra skillnad.

En annan fråga som man som fjällvandrare gärna vill väga in i bedömningen av vilket myggmedel man vill ha är ju vikten - här fallerar ju helt klart MyggA:s glasflaska som väger på tok för mycket. Bättre då att välja t.ex. OFF:s roll on tycker jag personligen.

-

Ett intressant faktum är att det tyska testet väljer att ge betyget "Mangelhaft" (bristfälligt) till det av många omsvärmade preparatet Wilmas Nordic Summer - dels pga. halvtaskig effekt, men framförallt pga. innehållet: -de analyserade preparatet och hittade höga halter av naftalin och fenoler och dessutom 30% DEET vilket ju är något anmärkningsvärt eftersom preparatet inte ens är registrerat som bekämpningsmedel hos kemikalieinspektionen. Men jag ser att KemI tydligen redan är medvetna om den saken.

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, bekämpningsmedel, fjällen, myggor, myggmedel, tester, DEET, ikaridin, MyggA, OFF, Autan, Nordic Summer

Risker, riskvärdering och riskkommunikation

OK - dags att kåsera och koppla samman lite varierande uppslag på det övergripande temat risker och riskvärdering.

Oproportionerligt dyr marksanering
Vi börjar väl med konjunkturinstitutets rapport om sanering av arsenikförorenad mark? De har uppskattat nyttan av 23 st svenska marksaneringsprojekt med kostnaden för räddade liv som utvärderingskriterium. Totalt beräknar de att 0,1 liv räddades i de 23 projekten som de undersökte till en sammanlagd kostnad av 881 miljoner kronor. Kostnaden för ett räddat liv i de individuella projekten uppskattades ligga någonstans mellan 287 miljoner kronor och svindlande 1835 miljarder kronor. I jämförelse med andra typer av insatser ter sig marksanering av arsenikförorenad mark som ett enormt slöseri med pengarna.

Exponeringsgraden är låg och saneringskostnaden är hög. Analysen visar dessutom att för att rädda ett enda liv med vissa av projekten så skulle antalet människor som exponerades för den förorenade marken ha behövt överskrida antalet innevånare i kommunen.

Naturligtvis kan man diskutera det lämpliga i att använda antalet räddade liv som utvärderingskriterium - det finns såklart även andra miljöaspekter att ta hänsyn till. Analysen tar inte heller hänsyn till eventuella framtida ändrade markanvändningar (och därmed förändrade exponeringsnivåer), eller till de ekonomiska vinster som eventuellt kan uppnås genom att man efter en sanering fullt ut kan utnyttja den förorenade marken. Men inte desto mindre framstår det ju mer än tydligt att insatserna inte står i proportion till vinsterna.

Miljöextremism och kemikalieskräck
Hur kan detta få hända? frågar sig Jonas Vlachos på ekonomistas? -Ja, det kan man ju fråga sig - personligen kan jag inte säga att jag är särskilt förvånad. Det hela återspeglar den kemikalieskräck och det underskott av nykter riskvärdering som tycks råda i Sverige idag. På detta tema rekommenderar jag läsning av toxikologiprofessorn Robert Nilsson kritik av vad han kallar miljöextremismen i ett skarpt formulerat inlägg i DN idag. Han har för övrigt tidigare luftat sin kritik av Sveriges tillämpande av försiktighetsprincipen även i den vetenskapliga litteraturen. Hans debattartikel har helt klart sina poänger anser jag (i de delar av artikeln han håller sig till toxikologin iaf.). Riskvärdering innebär precis som det låter att vi värderar vilka risker som är värda att lägga krut på - och vilka som inte är värda att lägga krut på. Detta konceptet har dock inte riktigt fått fäste här i landet vad det verkar, vilket indirekt innebär att pengar stjäls från sådana åtgärder som skulle göra större nytta.

Irrationell kemikalieskräck stöter man på lite överallt idag, E-nummerskräck är väl en av de mest utbredda formerna. Där jag mest stöter på fenomenet är förmodligen på bekämpningsmedelsområdet -jag har tidigare kommenterat risklarm på detta område t.ex. här, här och här. Så sent som förra veckan blev jag uppringd av en person på ett miljökontor i en kommun som hörde sig för om vilka bekämpningsmedelsrester hon eventuellt skulle kunna hitta spår av på en övergiven bangård. Vad man skulle göra om man nu hittade några rester förtäljer inte historien - jag försökte tona ned riskerna över telefonen - men jag förmodar att man övervägde att ålägga banverket någon form av sanering i så fall. Förmodligen till en kostnad fullt i paritet med de av konjunkturinstutet undersökta arseniksaneringsprojekten.

Konsten att kommunicera risker
Samtidigt har jag full förståelse för att folk är oroliga - vem vill bosätta sig på en mark som man vet innehåller gifter, vem vill äta mat som innehåller spår av bekämpningsmedel? Att sedan all mat innehåller kemikalier och att en giftverkan är beroende av koncentration och faktiskt exponering, att herbicider är giftiga för ogräs men inte nödvändigtvis för människor - det är saker som är ytterst svåra att ta till sig och ytterst svåra att kommunicera till en allmänhet som till största delen består av icke-toxikologer.

Att kommunicera risker - där har vi nog den stora utmaningen. Det behövs fler pedagogiska insatser där vi kommunicerar resultaten från riskvärderingar - konjunkturinstitutets rapport där man jämför hälsobefrämjande insatser på marksaneringsområdet med insatser på andra områden är ett sådant exempel.

EU skippar riskvärderingen
Intressant nog så väljer man på EU-nivå att i den nya lagstiftningen på bekämpningsmedelsområdet (som parlamentet har godkänt, men som ännu inte har godkänts av kommissionen) att i viss mån frångå det där med riskvärdering. Man går från en "risk-based" till en "hazard-based" lagstiftning - vilket är något svåröversättligt (då både risk och hazard översätts med risk på svenska). I princip innebär det att där man tidigare gjorde en riskvärdering av verksamma substanser idag har infört stupstockskriterier där man helt enkelt väljer att inte godkänna substanser som är potentiellt mutagena, cancerogena, reproduktionstoxiskt, endokrinstörande, persistent eller bioackumulerande. (Även om man ju kan fundera över hur skarp denna skrivning egentligen är - se bilaga II.)

Detta förslag har debatterats ganska livligt i Storbrittanien i höst - där en hel del farhågor har luftats om att lagstiftningen kommer att innebära skördeminskningar utan att man gör några reella miljö eller hälsovinster. Man har också kritiserat det vetenskapliga i tillvägagångssättet och bristen på konsekvensanalys. Läs tex. "Balance elusive in EU pesticide debate" och "A grim future for English carrots?" KemI har uppskattat att för svenska förhållanden kommer ca 23 aktiva substanser (8% av de godkända) på sikt att försvinna från den svenska marknaden - man gör dock inga utlåtanden om huruvida detta kommer att ställa till några problem för svenska odlare.

En del av kritiken är såklart orkestrerad av bekämpningsmedelstillverkarna själva men en del av invändningarna kan nog vara värda att lyssna på. Naturligtvis måste man också väga in att införandet av stupstockskriterier är praktiskt och också innebär att man sparar pengar - en ordentligt riskvärdering kostar ju såklart också. Personligen är jag inte särskilt oroad för att lagstiftningen ska få stora konsekvenser för jordbruket - men döm själva!


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, forskning, toxikologi, kemikalier, kemikalieskräck, arsenik, marksanering, konjunkturinstitutet, EU, bekämpningsmedel, lagstiftning

Gifterna på paprikor och vindruvor - en närmare titt

Här kommer som utlovat lite fler kommentarer till förra veckans debattartikel från Naturskyddsföreningen om bekämpningsmedelsrester på frukt och grönt i EU. Själva rapporten som de hänvisade till (Annual EU-wide Pesticide Residues Monitoring Report - 2006; pdf) publicerades i själva verket bara någon dag efter debattartikeln på Food and Veterinary Office hemsida men först letade jag på fel ställe och sedan jag väl fann den så har jag inte hunnit skriva någonting förrän nu.

Den övergripande bilden
Bäst idé om hur den övergripande bilden ser ut får man nog egentligen av att titta på lite grafer (som jag har klippt ut ur rapporten - klicka på dem för högre upplösning!):










Figur 1. Utvecklingen över tid. Som synes så har andelen prov som innehåller detekterbara mängder pesticider (den gula linjen) ökat något över tid. Andelen prov som överstiger EU:s gränsvärde (Maximum Residue Level, MRL; den röda linjen) har först ökat för att på senare år minska något.











Figur 2. Andel prov som innehåller spår av två eller fler pesticider. Som synes så har andelen prov med multipla fynd av pesticider ökat över tid.














Figur 3. Maximala antalet pesticider hittade i ett och samma prov. År 2006 hittades som mest spår av 29 substanser i ett och samma prov som bestod av peppar (inte paprika som pepper felaktigt översattes till i debattartikeln - det handlade om peppar Piper nigrum).

Fler och fler pesticider i samma prover alltså - innebär det att användningen av pesticider har ökat och ökat över tid? - Nej, inte nödvändigtvis - man måste betänka att antalet pesticider som man analyserar också har ökat över tid:











Figur 4. Antalet substanser som i genomsnitt analyseras i medlemsländerna.

Som synes har antalet substanser som analyseras över tid nästan fördubblats. Dessutom kan man förmoda att även analysmetoderna har blivit bättre i det hänseendet att den genomsnittliga detektionsgränsen har blivit lägre. Ytterligare en faktor tillkommer som gör det nästintill omöjligt att analysera förändringen över tid på ett vettigt sätt: antalet medlemsländer har ökat från 16 till 28 st under den aktuella tidsperioden.

Utvecklingen över tid må se ut hursomhelst men det är ju inte bra att man hittar så många prover med rester av flera substanser och prov med så många som 29 substanser! Mer oroande ur toxikologisk synvinkel skulle det dock förmodligen vara om man skulle se en trend med ökande koncentrationer.

Toxikologisk signifikans
MRL-värden för bekämpningsmedelsrester sätts utifrån vilka resthalter man detekterar vid fältförsök utförda enligt "Good Agricultural Practice" (GAP) efter att först ha kontrollerat så att ingen risk ska finnas att man genom födan får i sig så mycket av den aktuella substansen att mängden överstiger något av de toxikologiska gränsvärdena "akut referensvärde" (ARfD - för akut toxicitet) och "acceptabelt dagligt intag" (ADI -för kronisk toxicitet). Där informationen är knapphändig sätts ofta MRL-värdet helt enkelt till detektionsgränsen (den lägsta koncentrationen man kan detektera) för att vara på den säkra sidan. Att ett mätvärde överstiger ett MRL (den röda linjen i Figur 1) betyder alltså inte per automatik att värdet också överstiger de toxikologiska gränsvärdena.

Ett överstigande av MRL-värdet kan indikera att användningen av bekämpningsmedlet inte följer good agricultural practice och det kan indikera att det finns en toxikologisk risk.

För att veta om det finns en toxikologisk risk med bekämpningsmedelsrester som överstiger MRL-värdet måste man göra en toxikologisk riskbedömning genom att räkna på ett exponeringscenario och jämföra intaget i detta med ARfD- och ADI-värdena.

Kronisk toxicitet
I rapporten gjordes en riskvärdering både för kronisk toxicitet och för akut toxicitet. Riskvärderingen för kronisk toxicitet baserades på en av EFSA framtagen model med konsumtionsdata för de olika medlemsländerna. Riskvärderingen utfördes för de 55 st substanser som ingår i EU:s koordinerade analysprogram. I detta program provtas i varje medlemsland aubergine, bananer, blomkål, druvor, apelsinjuice, ärtor, paprika (ja, paprika i detta fall) och vete. Som pesticidhalt använde man den 90:e percentilen som indata (dvs. det värde som är högre än vad som hittas i 90% av de undersökta proverna). Riskvärderingen visade att ADI-värdet inte överskreds i något fall (för något konsumtionsscenario/något av de 55 ämnen som undersöktes).

Möjligtvis kan man kritisera denna del av riskvärderingen för att inte vara ett worst-case-scenario utan mer av ett normalscenario. Det finns ju en risk att den enskilde EU-medborgaren alltid köper frukt från samma odlare och därmed konsekvent äter frukt med halter som ligger över den 90:e percentilen. Inga typer av additiva eller synergistiska effekter av de olika ämnena beaktades heller utan riskvärderingen gjordes för de enskilda substanserna. Vid normalkonsumtion kan man dock konstatera att risken för kroniskt toxiska effekter torde vara låg.

Akut toxicitet
När det gäller den akuta toxiciteten så hade man ett lite annorlunda tillvägagångssätt. Här använde man sig av den högsta detekterade koncentrationen i varje typ av livsmedel (och till den lade man en "variabilitetsfaktor" - vilket i praktiken innebar att man multiplicerade den högsta koncentrationen med en faktor 5 eller 7) och sedan kombinerade man detta i sitt scenario med den högsta rapporterade konsumtionen för det livsmedlet inom EU.

Riskvärderingen utfördes för de 34 st substanser som ingår i EU:s koordinerade program och för vilka det finns etablerade ARfD-värden. För 15 pesticider fann man att värdet (uträknat enligt scenariot ovan) översteg ARfD-värdet. I debattartikeln i DN omnämndes att gränsvärdet i enskilda fall överstegs med 900% för ett barn som äter vindruvor. - Faktum är att det i några fall handlade om exponeringar som låg i storleksordningen 2000% av ARfD-värdet (för barn som äter paprika med resthalter av bekämpningsmedlet metomyl).

Man ska dock komma ihåg att det gäller ett hypotetiskt barn som äter den största mängden paprika som det inrapporteras att någon äter inom EU och att denna paprika bara innehåller den högsta detekterade koncentrationen av ett bekämpningsmedel i något medlemsland (gånger variabilitetsfaktorn 7). - Men även om man räknar bort variabilitetsfaktorn och "normaliserar" scenariot något så är det troligt att värdet de facto överskrider ARfD-värdet.

För de 15 pesticider där ARfD-värdet överskreds gick man vidare och kontrollerade även hur många av de prover med halter under det högsta värdet som också översteg ARfD-värdet. Detta skedde i sammanlgat 124 fall, eller i 1,1 % av proven som togs inom det koordinerade programmet. Dvs. i värsta fall så överskreds det akuta referensvärdet för enskilda substanser i 1,1 % av de matvaror som provtogs inom kontrollprogrammet 2006 - i verkligheten (vid antagande om ett mer sannolikt scenario) överstegs gränsvärdena i färre fall än så. Man ska också komma ihåg att det finns en inbakad säkerhetsfaktor i gränsvärdet (oftast en faktor 100).

Inte heller när det gällde den akuta toxiciteten togs dock någon hänsyn till eventuella additiva eller synergistiska effekter - detta skulle alltså å andra sidan kunna tyda på en underskattad risk.

Ett intressant faktum är att flera av pesticiderna som stod för överskridandena under 2006 har fasats ut inom EU sedan dess. Det gäller karbaryl, metomyl, procymidon och endosulfan. Sammanlagt stod dessa substanser för 51 av de 124 överskridandena under 2006. Det innebär dock inte att man helt kommer att sluta hitta dessa substanser - eftersom till EU importerade livsmedel står för en del av fynden.

Summering
Det är av flera anledningar vanskligt att uttala sig om trender över tid när det gäller hur stor andel av proven som innehåller bekämpningsmedelsrester.

När det gäller den toxikologiska risken av att äta livsmedel som innehåller bekämpningsmedelsrester så är den sannolikt ganska låg. I sällsynta fall kan det dock inte uteslutas att man kan få i sig hälsovådliga mängder.

Den som är orolig för bekämpningsmedelsrester i livsmedel och vill skaffa sig en bild av vilka livsmedel, bekämpningsmedel och halter det handlar om i Sverige uppges kolla i Livsmedelsverkets "svarta lista". Observera dock att denna lista innehåller livsmedel med resthalter som överstiger MRL-värden - det handlar alltså inte nödvändigtvis om farliga livsmedel!


Läs även andra bloggares åsikter om vindruvor, paprika, peppar, bekämpningsmedel, resthalter, livsmedel, riskbedömning, naturskyddsföreningen, toxikologi, intressant

Roundup

Har inte hunnit med att skriva så mycket här på sistone. Bl.a. valde jag att sticka ut och skida istället häromkvällen - därav frosten i håret på den nya profilbilden (jag har inte blivit gråhårig än). Men nu börjar jag känna hur det rycker i fingrarna igen så jag får följa John Wilkins på Evolving Thoughts exempel och köra en liten "Roundup".


Pesticider och biologisk mångfald
Först kanske jag ska börja med pesticiderna (passande nog). Jag var på ett seminarium i tisdags om "Pesticiders effekter på terrester mångfald" som anordnades av Kompetenscentrum för kemiska bekämpningsmedel (CKB) på SLU. På seminariet fick vi bland annat höra om undersökningar om pesticiders effekter på pollinatörer (ja, vissa effekter kan detekteras - åtminstone i anslutning till vinodlingar) och herbiciders effekter på ogräsfloran i häckar i direkt anslutning till åkermark (ja, biodiversiteten minskar i närheten av besprutade åkrar). Du finner en högre biodiversitet i och i närheten av åkrar som är ekologiska - därom råder egentligen litet tvivel. Det visades bland annat i en meta-analys författad av en av mina gamla kompisar och kursare Johan Ahnström häromåret (han sitter för närvarande och plitar på avhandlingen).

Nackdelen med den ekologiska odlingen är ju som Jens (lite provokativt kanske?) påpekade på forskarbloggen häromdagen att den ger mindre skörd per arealenhet. Och om man ska producera lika mycket mat på ekologiskt vis så behöver man alltså också i motsvarande grad öka åkerarealen. Knäckfrågan är alltså om de positiva effekterna på biologisk mångfald av ekologisk odling är så stora att de överväger de förmodat ganska negativa effekterna på biologisk mångfald av att ta mer åkermark i anspråk. Går den stora skiljelinjen mellan ekologisk monokultur och konventionell monokultur - eller mellan natur och monokultur?

Man kommer in på samma typ av resonemang som man gör för biobränslen - där odling av en etanolgröda kan te sig gynnsam om man bara gör en avgränsad livscykelanalys (från fält till bil) men där koldioxidutsläppen tvärtom tycks ökas om man också tar hänsyn till att man undantränger livsmedelproduktion och måste ta mer åkermark i anspråk. Sedan så är ju Kirchmans et als siffra på 50% skördeminskning i ett ekologiskt system förmodligen den högsta siffran jag sett i sammanhanget - en mer "normal" uppskattning tror jag (utan att ha läst mer än några stycken artiklar på området) ligger någonstans på en 10-20% skördeminskning. Jag tycker hursomhelst inte frågan är helt självklar för en miljövän.


Pesticider i vinodling
Nå - åter till tisdagens seminarium. Där träffade jag även på fler gamla kursare - bl.a. Emelie Hansson på naturskyddsföreningen. Vi diskuterade bl.a. förrförra veckans larm om bekämpningsmedelsrester i vin som jag skrev om (här och här). Larmet var för övrigt inte ett larm enligt Emelie utan mera en presentation av en rapport som förvandlades till ett larm av medierna (stor skräll där!). Vi var hursomhelst ganska eniga om att bekämpningsmedelsanvändningen inom vinodlingen är ganska osund - när det gäller vin så har vi ju dessutom en ganska stor överproduktion i dagsläget - stora mängder vin går till etanolproduktion istället (galenskap!). Vilket ju dessutom gör att resonemanget från ovan om negativa effekter av skördeminskningar i ekologiska system knappast är relevant för vinproduktion.

För att komplicera saken är det ju så att en del ekologiska vinodlare använder kopparpreparat som substitut för kemiska bekämpningsmedel (koppar är ju såklart lika "kemiskt" men det anses vara "mineraliskt" och därför OK). Koppar har ju den nackdelen att det inte bryts ned utan ansamlas i odlingsjorden - vilket innebär att på längre sikt så blir jorden fullständigt obrukbar. Knappast ett hållbart produktionssystem. Vad jag förstår av KRAV:s regelverk (pdf) är dock inte kopparpreparat godkända för tillverkning av KRAV-märkta viner.


Pesticidrester i frukt och grönt
Nåväl - Emelie och Mikael Karlsson på SNF gick ju sedan i onsdag ut med en debattartikel i DN om bekämpningsmedelsrester i frukt och grönt. Tyvärr så är det ju just som det står ett avslöjande av EU-kommissionens opublicerade granskning - vilket innebär att jag inte i detalj kan granska materialet. (Vi får ta det när den kommer - om jag hinner med.) Men några kommentarer kan jag ju komma till redan nu. Jag förmodar att det rör sig om samma årliga rapport som jag kommenterade förra året - dvs. att den rapporten det handlar om nu berör analyser utförda under 2006.

Om man jämför med förra årets rapport så tycks siffrorna vara ungefär jämförbara: 46% av proven innehöll bekämpningsmedelsrester båda åren och andelen prov som överstiger EU:s gränsvärden har minskat något från 5% till 4,5% av proven. Även 2005 var det paprika och vindruvor som innehöll spår av flest olika preparat. Andelen prov som innehöll spår av mer än ett bekämpningsmedel har ökat från 26,7% till 27,7%. Toppnoteringen med spår av 47 29 olika ämnen i ett och samma prov torde dock vara svårslagen (och fullständigt galen - det är svårt att förstå nyttan med att använda 47 29 olika aktiva substanser på en och samma gröda!). Gör man jämförelsen till längre tillbaka i tiden finner man att andelen och antalet fynd av bekämpningsmedel har ökat.

Vad kan man då dra för slutsatser av utvecklingen över tid? Tja, inte alltför många utan att ha läst rapporten och det är tveksamt om man kan dra alltför långtgående slutsatser sedan heller. En förändrad fyndfrekvens kan bero på många faktorer - som t.ex. förändrad provtagning (man kanske riktar in sig på att ta prover där man förväntar sig att hitta substanser), att frukt och grönt kommer in från nya produktionsländer (som inte lyder under EU:s kemikalielagstiftning), att analysmetoderna och labben blir bättre etc. - vi får avvakta rapporten.

Det finns några kommentarer i debattartikeln om koncentrationer som överstiger akuta referensdoser som jag inte riktigt begriper. En akut referensdos mäts ju som mängd per kg kroppsvikt och dag och en koncentration kan alltså inte överstiga en akut referensdos. Däremot kan en exponering överstiga en akut referensdos - men för att detta ska ske så måste man alltså räkna på ett exponeringsscenario (ungefär som jag gjorde häromdagen). Detta menar SNF fortfarande att man inte kan göra för vin och kallar livsmedelsverkets utlåtanden om vinet som säkert för obegripliga. Jag kan hålla med dem om att livsmedelsverket uttryckte sig (eller citerades) lite slarvigt häromveckan när de avfärdade riskerna så lättvindigt- men det var ju knappast ett obegripligt utlåtande utifrån en toxikologisk synvinkel. Hursomhelst blir det lite märkligt att Emelie och Mikael tycks anse att det är OK att förlita sig till en toxikologisk riskbedömning när den visar att det finns en risk - men väljer att avfärda den när den visar att det inte finns en risk.

Tycker också att deras kritik av livsmedelsverket i stort är lite onyanserad. LMV:s toxikologer har väl knappast gått ut och ifrågasatt EU-kommissionens bedömningar om vilka ämnen som bör förbjudas eller inte - de har gjort en toxikologisk bedömning helt enkelt. Ett ämne kan anses vara giftigt eller cancerogent - men samtidigt anses vara riskfritt att exponeras för om koncentrationen är tillräckligt låg. Det är ingenting konstigt med det.

Men nu är det hög tid att avrunda den här posten och gå och lägga sig. Det blev visst inte så mycket till uppsamling. Jag hade tänkt gå vidare och kommentera Naturvårdsverkets nya rapport om konsumtionens klimatpåverkan också (som ju klimatberedningen tidigare har efterfrågat) och Greenpeace GMO-larmande. Men jag får ta det i separata poster istället. Godnatt!

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, forskning, miljö, biologisk mångfald, bekämpningsmedel, toxikologi, frukt, vindruvor, paprika hälsa

Två snabba

1. Mikael (I sällsamhetens tjänst) kommer med lite tänkvärda reflektioner (och en del "i det närmast obscent subjektivt raljerande") kring vinlarmet och uppmanar oss inte att sluta sila mygg - men väl att sluta svälja kameler.

2. Medvetenskap gör en välgärning och publicerar det där ökända examensarbetet som mitt kära universitet betecknar som "ett olycksfall i arbetet". Det ska bli intressant att se om det är lika underhållande (eller skrämmande) som det låter...

Godnatt!

Läs även andra bloggares åsikter om vin, vinlarm, mygg, kameler, examensarbete, tomtar, troll

En värdering av riskerna med gifter i vin

Jag kommenterade häromdagen Naturskyddsföreningens rapport om bekämpningsmedelrester i vin utan att egentligen själv bidra med så mycket matnyttigt när det gäller hur man egentligen ska värdera riskerna med dessa.

Även andra har kommenterat studien, Livsmedelsverket toxikolog Petra Fogelberg avfärdar riskerna, Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson anklagar Livsmedelsverket för att vilseleda allmänheten och Karin Bojs anklagar i sin tur Naturskyddsföreningen för skrämselpropaganda.

Gemensamt för alla aktörerna är att de inte heller på ett transparent sätt redogör för vilken riskvärdering det är som ligger till grund för deras ställningstaganden. Mikael Karlsson avfärdar snarare det där med riskvärdering och menar att man inte kan bevisa att bekämpningsmedelsrester i vin är ofarliga - vilket på något filosofiskt plan naturligtvis är riktigt - men också ett lite olyckligt argument kan jag tycka. På samma sätt kan man hävda att man inte kan bevisa att människan påverkar klimatet genom sina utsläpp av koldioxid - det motsäger ju naturligtvis inte att man kan bedöma sannolikheten för att det är så och fatta rationella beslut baserade på denna bedömning (och där misstänker jag att SNF håller med mig). På samma sätt förhåller det sig med bekämpningsmedelsrester - det går naturligtvis att värdera risken!

Detta har jag således också gjort: här nedanför presenterar jag en liten riskvärdering av de av SNF presenterade resultaten. För att få lite perspektiv på det hela presenterar jag även lite riskuppskattningar för ochratoxin A som jag spekulerade kring i den förra posten, för tungmetaller och så förstås för själva alkoholet i vinet.

Tillvägagångsätt
Jag har beräknat en riskkvot (dvs. förväntad exponering/gränsvärde) baserat på två olika scenarier, ett worst-case scenario och ett scenario för något slags normalkonsumtion. Riskkvoten beräknades mer specifikt enligt:







där a till y representerar de 24 olika bekämpningsmedlen som detekterades i SNF:s studie, där konc_n= koncentrationen för bekämpningsmedel n, där konsumtion = den förväntade dagliga konsumtionen av vin, där vikt = kroppsvikt och där ADI_n = EU:s gränsvärde för Accepterat Dagligt Intag* för bekämpningsmedel n. Jag får alltså en risk för varje bekämpningsmedel som jag sedan summerar ihop - dvs. jag gör ett antagande om additiva effekter.

Ett värde på riskkvot över 1 innebär att det finns en risk att man får i sig hälsovådliga mängder.

*EU har etablerat ADI-värden för de flesta av de av SNF detekterade substanserna. Normalt sett är ADI-värdena baserade på en långtidsstudie med råttor där man etablerar ett s.k. NOAEL - No Observed Adverse Effect Level - dvs den nivå vid vilken man inte ser några negativa effekter hos försöksdjuren, sedan lägger man till en säkerhetsfaktor (vanligtvis 100 ggr, ibland mer) för att få sitt ADI-värde. Tanken är alltså att om man får i sig mindre än ADI-värdet skall risken vara minimal. För vissa av bekämpningsmedlen (tetradifon, tebufenpyrad, boscalid, tebufenozide, metalaxyl, spiroxamin) fann jag inget EU-sanktionerat ADI-värde - för dessa har jag höftat till ADI-värden på olika sätt beroende på scenario (se nedan).


Worst-case-scenariot
För att beräkna mitt "worst-case"-scenario har jag gjort följande antaganden:

• koncentrationen = den högsta observerade koncentrationen i någon av de av SNF observerade flaskorna för samtliga bekämpningsmedel
• konsumtionen = en halv liter vin per dag
• kroppsvikt = 55 kg
• ADI-värden = där dessa finns har jag använt de befintliga ADI-värdena, för de substanser (se ovan) som EU inte har etablerat ADI-värden för har jag använt värdet 0,002 mg/kg kroppsvikt och dag vilket är det lägsta ADI-värdet som angetts för någon av de övriga substanserna.

Normalkonsumtions-scenario
För att beräkna något slags normalkonsumtion har jag gjort följande antaganden:

• koncentrationen = genomsnittskoncentrationen i de av SNF analyserade flaskorna
• konsumtionen = 0,2 l/dag - dvs. ungefär ett glas om dan
• kroppsvikt = 82 kg för män och 67 kg för kvinnor (dvs. svenskarnas genomsnittsvikt enligt SCB).
• ADI-värden = de befintliga värdena eller, där de saknas, medianvärdet för de övriga substanserna dvs. 0,03 mg/kg kroppsvikt och dag.

Resultat och diskussion
För mitt worst-case-scenario får jag ett värde på min riskkvot som ligger på 0,41. Trots att jag har gjort en rad antaganden som maximerar risken så är alltså den sammanlagda dosen man skulle exponeras för bara 41 % av vad som anses vara riskfritt.

För mitt normalscenario får jag fram värdet 0,0043 för män och 0,0053 för kvinnor - dvs. 0,43 respektive 0,53 % av den dos som anses vara utan risk.

Därmed kan man nog slå fast att bekämpningsmedelsrester i vin inte är ett stort hälsoproblem och att Livsmedelsverkets bedömning i stort är riktig!

Jämförelse: En kvinna som väger 67 kg och konsumerar vin med genomsnittshalten bekämpningsmedel kan dricka 265 l vin i veckan innan riskkvoten för bekämpningsmedel överstiger värdet ett.

Ochratoxin A
Men hur ser det då ut för andra ämnen i vinet? - Om vi tar och börjar med ochratoxin A (OTA) som jag i min förra post spekulerade i kunde vara negativt korrelerad med bekämpningsmedelsanvändningen (dvs. ju färre bekämpningsmedel desto mer OTA). Visst stöd för detta antagande finner jag i [1] där högst halter av ochratoxin (2 µg/l) hittades där vinrankorna enbart behandlades med svavelpreparat (som är godkända för ekologisk odling). Underlaget är dock för litet och för variabelt för att jag ska kunna dra några säkra slutsatser om skillnader mellan ekologiskt och konventionellt.

Hur ligger det då till med riskerna med ochratoxin A i vin? Ja, halterna av OTA är ganska välundersökta och tycks kunna variera mellan 0- 15,6 µg/l i vin och ett medelvärde för OTA i europeiska viner kan ligga på 0,36 µg/l (baserat på 1470 prover - medianvärdet är förmodligen mycket lägre än så eftersom enskilda höga värden drar upp medlet)[2]. Det finns inget ADI-värde för ochratoxin men däremot ett tolerabelt veckointag vilket är synonymt. Detta värde ligger på 100 ng/kg kroppsvikt och vecka (motsvarande 14 ng/kg kroppsvikt och dag).

Om jag använder samma beräkning som för bekämpningsmedelsresterna så finner jag att vid mitt worst-case-scenario och med den högsta påvisade halten 15,6 µg/l så ligger riskkvoten på 9,9 och om jag istället använder 2 µg/l så ligger riskkvoten på 1,3 - alltså även det en oacceptabel risk. (Att använda värdet 15,6 är lite "orättvist" eftersom antalet analyser är så högt - om SNF hade analyserat flera tusen flaskor så hade nog även de hittat enskilda flaskor med högre halter av bekämpningsmedel än de nu presenterade. Halten 2 µg/l kan däremot knappast betecknas som orättvis - utan kan nog förekomma i en del flaskor.)

Hur ser det då ut för normalkonsumtion? Om jag använder samma antaganden som i mitt normalscenario ovan och genomsnittshalten för OTA 0,36 µg/l så kommer jag fram till en riskkvot på 0,061 för män och 0,075 för kvinnor - dvs 6,1 respektive 7,5 % av det intag som anses riskfritt.

Slutsatsen för ochratoxin A är således att den förmodligen inte utgör någon större risk för vinkonsumenter - förutom möjligtvis i enstaka flaskor - men att den utifrån föreliggande data och toxikologiska bedömningar utgör en större risk än vad bekämpningsmedelsrester gör.

Jämförelse: En kvinna som väger 67 kg och konsumerar vin med genomsnittshalten OTA kan dricka 18,6 liter vin i veckan innan riskkvoten för OTA överstiger värdet ett.

Tungmetaller i vin
Via bloggen "RENJORD" snubblar jag över en nyligen publicerad studie [3] som har gjort i princip samma sak som jag har gjort ovan men för tungmetaller i vin. Den studien beräknade THQ-värden (Target Hazard Quotients) som liknar mina riskkvoter och kommer fram till att vinerna i typfallet ligger någonstans på ett THQ om 30-80 (baserat på en konsumtion om 0,25 l/dag). De ligger alltså 24 till 64 ggr över vad som betecknas som hälsosamt (om man istället räknar med en konsumtion på 0,2 l/dag som jag har gjort)! Detta värde varierar dock i hög grad mellan viner från olika länder. Vår metodik skiljer sig som sagt något men även jag får (när jag plockar metallhalter från deras figurer) riskkvoter som ligger i samma storleksordning. Detta behöver dock granskas mer!

Många medier (men än så länge inte svenska?) rapporterar om studien - kolla t.e.x på (Science Daly, Daily Mail). Riskerna tycks avfärdas av experterna - men tycks alltså hursomhelst vara flera gånger större än riskerna för både bekämpningsmedelsrester och ochratoxin A.

Jämförelse: En kvinna som väger 67 kg och konsumerar vin med något slags genomsnittlig minimi-THQ-värde (som erhållits grafiskt från [3]) kan dricka endast ca 87,5 ml vin i veckan utan att THQ-värdet för tungmetaller överstiger ett! (Genomsnittshalten har jag inte tillgång till. Obervera att THQ-värdet liknar min riskkvot men inte nödvändigtvis är direkt jämförbar!)

Alkohol
Hur farligt är det då med själva alkoholet i vinet? Att dricka så mycket vin som jag antar i mitt worst-case-scenario är helt garanterat inte bra för dig - en halv liter vin per dag motsvarar ca 98 cl 40% sprit i veckan och enligt Apoteket medför en så hög konsumtion att "Risken för vanebildning och skador på inre organ och nervsystem är stor om du fortsätter på samma sätt. "

Det jag räknar som normalkonsumtionen (0,2 l/dag) motsvarar ca 38,5 cl 40% sprit och detta är enligt apoteket fortfarande OK för män men innebär för kvinnor att de ligger i riskzonen och bör minska sin konsumtion eller åtminstone ta en vit vecka då och då.

Jämförelse: Enligt apotekets angivelser så kan en kvinna dricka ca 1,1 liter vin utan att det "anses innebära någon fara för vanebildning eller ha andra skadliga verkningar..."

Slutsats
Riskerna med gifter i vin kan vid normalkonsumtion graderas enligt följande (från högst risk till lägst risk): tungmetaller>alkohol>ochratoxin A>bekämpningsmedelsrester


Referenser:
1. Lo Curto et al. 2004. Ochratoxin A occurence in experimental wines in relationship with different pesticide treatments on grapes. Food Chemistry 84: 71-75.

2. Mateo R. et al. 2007. An overview of ochratoxin A in beer and wine. International Journal of Food Microbiology 119: 79-83.

3. Naughton DP & Petroczi A. 2008. Heavy metal ions in wines: meta-analysis of target hazard quotients reveal health risks. Chemistry Central Journal, (in press)


Fotnot: Denna bloggpost utgör bara en jämförelse av hälsoeffekterna av olika gifter i vin. Den skall inte ses som ett inlägg som förespråkar eller ursäktar onödig bekämpningsmedelsanvändning inom vinodling. För att göra en helhetsbedömning av riskerna med bekämpningsmedel inom vinodlingen måste man såklart även bedöma miljöeffekter och hälsoeffekter hos dem som brukar medlen!

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, vetenskap, naturskyddsföreningen, livsmedelsverket, vin, bekämpningsmedel, ochratoxin A, alkohol, tungmetaller

Vinet och bekämpningsmedlen

Jag känner att jag borde kommentera Naturskyddsföreningens rapport om bekämpningsmedel i vin som fick stort genomslag i media idag (DN; SvD; Expressen; Aftonbladet, SVT).

Det första man kan konstatera är ju att även om rapporten är ny så släpptes ju själva analysresultaten redan i våras av Pesticide Action Network (PAN) - men uppmärksammades då inte i Sverige (och inte heller av mig).

Min principiella åsikt är att det helst inte borde finnas rester av bekämpningsmedel i vin - även om jag är en pragmatiker som är beredd att acceptera att man hittar spårkoncentrationer av en del substanser i en och annan flaska. Att man hittar flera olika substanser i samtliga undersökta flaskor och dessutom i så pass höga koncentrationer som man gör i det här fallet tycker jag dock definitivt inte är OK! En sansad bedömning är att det förmodligen är själva alkoholet som är det farligaste i vinet - men det känns inte bra att till det få i sig en blandning av kemiska ämnen med oförutsägbara effekter.

När det gäller bekämpningsmedelsanvändningen inom vinodlingen så kan man konstatera att den är hög - mycket hög med svenska mått mätt. Iaf. enligt mina diskussioner med den italienska gästforskare hos oss som jobbade med att utveckla ett slags biobäddar för italiensk vinodling -mängderna som används där ter sig för en som är van att diskutera svenska doseringar som skyhöga. Å andra sidan är skyddsbehovet också mycket stort - vinodlingarna utsätts för både skadeinsekter och svampinfektioner. En känd skadegörare är vinlusen som närapå ödelade den franska vinproduktionen när den kom till Europa på 1860-talet - innan man lärde sig att hantera den med hjälp av vin inympat på motståndskraftiga rotstockar och bekämpningsmedel.















Hästdragen spruta i Beaujolais vid 1950.


Vad ska man göra?
Hur man ska skydda sig från skadegörarna utan att använda kemiska bekämpningsmedel kan man debattera - Naturskyddsföreningen föreslår ökat användande av motståndskraftiga druvsorter och biologisk bekämpning. Det förstnämnda skulle säkert fungera ett slag - men knappast i stor skala och under längre tid - jag har svårt att se att det inte plötsligt skulle dyka upp svampar och insekter som slår ut även de motståndskraftiga sorterna (på samma sätt som det dyker upp sorter som är resistenta mot bekämpningsmedel). Dessutom blir det nog svårt att övertyga många av vinodlarna att frångå de klassiska druvsorterna. När det gäller den biologiska bekämpningen så är den i dagsläget inte riktigt ett färdigutvecklat alternativ - den kan säkert bli bättre men då krävs det en del forskningsinsatser.

Rapporten tar också upp en förmodat slentrianmässig användning av bekämpningsmedel - och här finns det säkert en hel del att göra. Utan att vara helt insatt i det här med vinodling så förmodar jag att undervisningsinsatser och rådgivning säkert skulle kunna förbättra hantering och få ned användningen av bekämpningsmedel. Det visar tidigare erfarenheter av sådana projekt.

Ett tänkbart alternativ skulle kunna vara att filtrera vinet på något sätt för att få bort bekämpningsmedelsrester - detta känns dock onekligen som något av en end-of-pipe-lösning.


Något slags avrundning
Uppenbarligen kan man oda ekologiska viner - men det skulle vara intressant att veta lite mer om hur den produktionen går till - jag skulle förmoda att en del alternativa bekämpningsmedel som svavelpreparat och kopparsalter är godkända för ekologisk odling t.ex. - vilka är dessa och vad har de för effekter? Hur varierar reglerna för vad som anses som "ekologiskt" eller "organic" i olika länder? Vilka är skördenivåerna och arbetsinsatserna i de ekologiska systemen? Betyder en minskande fungicidanvändning en i motsvarande grad ökad produktion av ochratoxin a som produceras av vissa svampar? Jag känner att jag skulle vilja läsa några förutsättningslösa jämförelser mellan systemen. Kanske finns de redan publicerade - jag återkommer om jag hittar något bra.

Kan avsluta med att konstatera att Naturskyddsföreningen kräver en tuffare lagstiftning inom EU "Det är inte rimligt att EU klassar ett ämne som cancerogent och sedan tillåter att det används i odling och följaktligen också i produkter som säljs i hela unionen." säger Mikael Karlsson. - Av allt att döma ser hans önskemål ut att bli bönhört - förslaget till EU:s nya bekämpningsmedelsdirektiv (som fortfarande ska dras en gång till i parlamentet) innehåller en skrivning om "stupstocks"-kriterier. Bl.a. ska ämnen som klassas som cancerogena automatiskt inte bli godkända - fast med vissa undantag. Kemikalieinspektionens bedömning är att konsekvensen blir att 23 aktiva substanser försvinner från den svenska marknaden. För vissa vinproducerande länder kan det innebära att fler ämnen försvinner.

Läs även andra bloggares åsikter om vin, bekämpningsmedel, naturskyddföreningen, vinodling, pesticider, vinlus,

På tal om sliprar...

... så publicerades nyligen en forskarkollega till mig en studie som undersökte kreosotinnehållet i svenska järnvägssliprar. Halterna av PAHer ligger konsekvent över EU:s gränsvärden för vad som ska betraktas som miljöfarligt avfall visar det sig (även om samplet i form av antal sliprar var ganska litet, endast 6 st).

Thierfelder T & Sandström E. 2008. The creosote content of used railway crossties as compared with European stipulations for hazardous waste. Science of the Total Environment 4: 106-112.

Det betyder i praktiken att alla träsliprar som inte återanvänds måste destrueras efter att de byts ut. I dagsläget sker det genom att sliprarna flisas och bränns i kraftvärmeverk vilket man ju kan tycka låter som ett ganska vettigt alternativ. Att använda gamla kreosotimpregnerade sliprar i trädgårdar som har varit populärt - och fortfarande är populärt på sina håll i världen - är nog inte att rekommendera.

Undersökningar av hur mycket kreosot som läcker ut ur sliprarna när de ligger i banan har visat att de läcker allra mest det första året eller så - men att det förmodligen inte är någon större risk för utlakning av PAHer till grundvatten. Däremot kan det nog vara som så att det avdunstar en hel del flyktiga ämnen från dem - speciellt i soligt väder. Att nyimpregnerade sliprar släpper ifrån sig en hel del otrevligheter kan man lätt observera ute i fält - de ser verkligen ut att drypa av tjära, det liksom bubblar på ytan.

















Foto på relativt nyimpregnerad kreosotsliper - observera åkerfräkenplantan intill slipern som har svartnat!

Inte bara själva sliprarna är problematiska, även platserna där man har impregnerat sliprarna har visat sig vara förorenade och blir till föremål för sanering. Där har jag ju själv varit inblandat på ett hörn.

Kreosot är i dagsläget det i särklass mest använda bekämpningsmedlet i Sverige (den försålda kvantiteten var ca 5700 ton år 2006). Därför är det mycket intressant att notera att det för närvarande debatteras ifall kreosot överhuvudtaget ska tas upp eller inte på Annex 1 - dvs. EU:s lista över godkända bekämpningsmedel biocidprodukter. Man kan dock förmoda att det finns ganska starka intressen inblandade för att få till ett godkännande.

Alternativet till kreosotimpregnerade träsliprar i furu heter tydligen inte nödvändigtvis betongsliprar har jag fått förklarat för mig - betongsliprarna har visst egenskaper som gör att de inte fungerar för vissa banor. Däremot skulle man kunna tänka sig något slag av virke impregnerat med t.ex. ACQ (alkaline copper quartenary) dvs. eller koppar(II)hydroxidkarbonat - Sveriges näst mest försålda bekämpningsmedel 2006 - som väl är det man i normalfallet får när man köper lite grönaktigt tryckimpregnerat virke?) eller kanske rentav oimpregnerade boksliprar. Hur de står sig hållbarhetsmässigt jämfört med kreosotsliprarna vet jag dock inte tillräckligt för att kunna uttala mig om.

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, kreosot, PAH, järnvägssliprar, järnväg

Rapport från utläggningen av tre fältförsök

Nu är jag åter från mitt turnerande i landet. Vädret var gynnsamt och tekniken var medgörlig så alla fältförsöken blev utlagda som de skulle. Vi testar herbicider (dvs. ogräsbekämpningsmedel) på banvallar. Syftet med försöken är att identifiera preparat som har en god ogräseffekt men som samtidigt inte heller utgör en miljörisk. Därför undersöker vi både ogräseffekter, nedbrytning och utlakning av olika preparat.

Först var vi nere i Varberg och Viskadalsbanan där vi stakade ut en försökssträcka - eller kanske snarare två försökssträckor eftersom den innehöll en lucka på 4 km mitt i på grund av ogräsbrist. Där nere sprutar vi olika preparat och blandningar i småparceller - dvs. 25 m sektioner av banvallen (vi lägger en ruta på vardera sidan om banmitt för att maximera utrymmet). Senare kommer vi tillbaks och gör avläsningar av ogräseffekten.

Hur man ska avläsa ogräseffekten är knappast självklart - det hade varit betydligt enklare om vi hade haft en homogen ogräsflora att ha att göra med. Nu är det istället varierande täthet och artsammansättning på beståndet och vi känner att vår visuella ogräsbedömning där vi graderar effekten i 25-m-parcellerna utifrån en förutbestämd skala är ett ganska trubbigt redskap. Därför ska vi i år försöka prova några nya sätt att göra bedömningen på - vi ska t.ex. prova att följa täckninggraden i procent i små träramar som vi lägger ut på förutbestämda platser i parcellerna för att se om det är ett användbart sätt - eventuellt kunde vi tillgripa bildanalys för att göra den bedömningen. Sedan måste man så klart väga nytta mot nöje - det blir besvärligt om vi måste vistas alltför lång tid ute på banan för att göra bedömningarna och när det gäller försök där vi bara ska försöka sålla fram vad som är lovande räcker den gamla bedömningsmetoden till väl.



Ramen, utlagd på ett ställe med ganska riklig ogrästillväxt - framförallt åkerfräken.




Vi höll som sagt på med det där på fredagen - och jag noterade alla bedömningar i min lilla anteckningsbok - som jag sedan prompt placerade på taket till bilen när vi klev av banan. Och så körde vi iväg... som tur var låg den kvar vid vägkanten dagen efter när jag hade börjat sakna den...

Själva utläggningen av försöket skedde på natten mellan fredag och lördag förra veckan från och med det något okristliga klockslaget 3:00 - den enda tiden som vi kan få en så lång sammanhängande spårtid som vi behöver. Jag klagar dock inte - det var som alltid väldigt vackert och fridfullt så tidigt på morgonen, näktergalen sjöng och man fick chansen att njuta av soluppgången över det lummiga jordbrukslandskapet och fälten med märgelgravarna.

Efter Varberg drog vi norrut mot Tågsjöberg - för att spruta en blandning av Roundup Bio (a.s. glyfosat) och Tomahawk 180 EC (a.s. fluroxipyr) - en behandling som eventuellt skulle kunna vara något för Banverket framöver. I Tågsjöberg sitter det ett antal grundvattenrör nedsatta i banvallen och syftet med försöket är främst att testa hur fluroxipyret bryts ned och om det eventuellt lakas ned till grundvattnet. Till vår hjälp som dragfordon hade vi en sk. "101:a" dvs. en rälsgående Scanialastbil från 80-talets början som tjöt infernaliskt varje gång den backade - tur att vi inte hade den till småparcellförsöken!




Den omtalade 101:an vid utläggningen av försöket.










Till sist besökte vi Ina, strax utanför Söderhamn, där vi lade ut lite småparcellförsök på den mycket rikligt barrträdsbevuxna banan. Syftet med försöket är lämpligt nog att testa ogräseffekter just mot barrträd och det ska nog inte vara så svårt att avläsa det försöket. Iaf. om banverket kan hålla sina fingrar i styr och som utlovat skjuta på de inplanerade slipersbytena till nästa år.

Och med tanke på att sliprarna i vissa fall legat kvar ända sedan 1948 kan man ju tycka att ett år till mer eller mindre...













Vi märker upp försöksytorna med numrerade brickor som vi spikar fast i sliprarna. Just den här slipern hade redan en märkning...













Ibland är sliprarna märkta med en liten knapp som indikerar året då de sattes ned i banan. Den här har således legat där sedan 1948 - på den tiden lär det ha varit "CCA" som gällde för slipersimpregnering - dvs. krom, koppar, arsenik.

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, fältförsök, banvallar, ogräs, ogräsbekämpning, bekämpningsmedel, herbicider, sliprar

På väg genom Östergötland

Har varit nere i Tyskland några dagar på en kompis bröllop så det har varit lite dålig fart här på bloggen. Rapsfälten stod i full blom och sparrissäsongen var i gång därnere (jag var nere i Westfalen i höjd med Hannover ungefär) och det var riktigt fint.

Just nu sitter jag på tåget på väg mot Uppsala från Hässleholm där jag har varit nere och hållit föredrag om glyfosat för dem som jobbar med ogräsbekämpningen på banvallar på banverket och banverket produktion. Sitter och spanar ut genom fönstret på parallellspåret och konstaterar att behovet av ogräsbekämpning förmodligen inte är så stort på stambanan (åtminstone om man bortser från några mer eller mindre skogsbeklädda stickspår).

Tänkte att jag kunde utnyttja tiden här på tåget till att skriva ett litet inlägg om ditten och datten. Kan ju börja med att förvarna - tänkte att jag skulle satsa smått här på bloggen den närmaste tiden. Har nämligen en hel hoper med spännande artiklar och uppslag av varierande slag som rör mikroorganismernas relativt fördolda värld som väntar på att avhandlas. Medierna skriver mest om de småttiga när det rör sig om någon ny smittsam sjukdom, antibiotikaresistens eller nya läkemedel - men jag tänkte välja lite andra perspektiv.

En annan sak som kan vara värd att rapportera om är att jag i enlighet med SLU:s nya open-access-policy lyckats med att publicera en författarkopia av en av mina artiklar i SLU:s öppna arkiv Epsilon. Den intresserade, men icke universitetsbiblioteksanslutne, kan nu läsa "Metabolic and cometabolic degradation of herbicides in the fine material of railway ballast" på den här adressen. Det var lite omständigt men det känns ganska bra att göra sin forskning tillgänglig - ska satsa på att lägga upp några fler när jag har tid. (Om webadressen pub-epsilon.slu.se/150 indikerar att min artikel är den 150:e som läggs in i arkivet vet jag inte säkert men jag förmodar att det är så det ligger till.)

Vad ska vi ta mer? Jo, "Skor längtar ut" har skaffat nya skor - eller ja, skor och skor - kängor då.... Jag gjorde bedömningen att mina gamla Lundhagare hade tjänat mig nog efter ca 10 års intensivt användande - och gick då prompt och inhandlade ett par nya. Det kan ju som bekant ta lite tid att ordentligt utvärdera ett par vandringskängor - men vid direkt jämförelse av bekvämligheten så vinner de nya alla gånger trots att de inte är ingångna ännu - tror det beror på den nya lite vidare lästen som uppenbarligen passar mina fötter bättre. Men det återstår att se om de duger under riktiga prövningar också.
















Den gamla till vänster och den nya till höger. Det tegröna nubucket blev snabbt svart efter vaxning - som visserligen inte rekommenderas av Lundhags - de rekommenderar istället något specialpreparat - men som om man konsulterar de hembakade experterna på forumen på utsidan.se (vilket man såklart gör i sådana här fall) är det riktiga sättet att behandla nubuckkängor eftersom funktion går före utseende.

Nu är det dags för en kopp kaffe...

Andra bloggar om: tågresa, open-access, lundagskängor, bekämpningsmedel, mikroorganismer

Och Q10-värdet sattes till...

...2,58! Och vad var det nu för ett Q10-värde det handlade om? - Jo, den faktor som används om man vill extrapolera nedbrytningshastigheter för bekämpningsmedel till andra klimatiska förhållanden än där de ursprungligen uppmättes. Värdet används särskilt när man modellerar bekämpningsmedels rörlighet inför det att de eventuellt ska godkännas för användning i Europa. Ju högre Q10-värde desto större är skillnaden i nedbrytningshastighet mellan olika temperaturer.

Jag har tidigare rapporterat om att värdet nyligen reviderades av EFSA:s PPR-panel till 2,8 från det tidigare värdet 2,2. Bekämpningsmedelstillverkarna hade dock invändningar och genomförde en egen studie där de kom fram till att det gamla värdet borde behållas. Detta föranledde EFSA att uppdra åt PPR-panelen att tugga igenom det hela en vända till. Det har de nu gjort- och uppenbarligen valde de att kompromissa... det nya rekommenderade Q10-värdet är 2,58.

Andra bloggar om: vetenskap, bekämpningsmedel, växtskyddsmedel, nedbrytningshastighet, Q10-värde, modellering, EFSA

Kort om giftiga äpplen

Flertalet tidningar (Kvällsposten, SvD, DN) larmar idag om att ICA återallar "förgiftade äpplen" från butikerna. (Och kopplar såklart ihop det med köttfärsskandalen vilket ju känns minst sagt långsökt.) Äpplena kommer från en odlare i Skåne som har besprutat dem med "förbjudna preparat".

Nu är ju visserligen flera preparat med de båda aktiva beståndsdelarna Bitertanol och Trifloxystrobin godkända i Sverige - men bara för användning mot svampsjukdomar i stråsäd och inte för besprutning av lagrad frukt (så som det åtminstone framstår som att medlen har använts) - så det är ju riktigt att det handlar om ett oansvarigt användande av bekämpningsmedel och att odlarens IP-certifiering återkallas tycker jag är rätt.

Men jag kan inte också låta bli att fundera över det oansvariga med att kassera 25 ton äpplen - om det nu kommer till det - bara för att man har hittat spår av ett otillåtet bekämpningsmedel. Nu underlåter ju visserligen samtliga medier att upplysa oss om vilka halter det rör sig om (vilket ju kunde vara relevant) - så det är svårt att veta om det rör sig om just spår eller höga halter - men såvida odlaren inte har vräkt på väldigt mycket preparat förefaller det osannolikt att någon skulle äta så många äpplen att de får i sig hälsovådliga mängder - inget av ämnena har ju egentligen särskilt hög toxicitet för däggdjur.

Vi får hoppas att de hittar någon bra avsättning för äpplena! Kanske kan de användas som djurfoder?

Andra bloggar om: äpplen, ICA, bekämpningsmedel, trifloxystrobin, bitertanol

Hur farliga är de uppmätta resterna av bekämpningsmedel i frukt och grönsaker?

Tänkte inte fördjupa mig väldigt mycket i det senaste larmet om pesticidrester i frukt och grönsaker (i alla fall inte just nu). Men en lite kort kommentar kan jag inte motstå och dessutom passa på att tipsa om ett dokument som kan vara av intresse nämligen EFSA:s PPR-panels* utlåtande om riskbedömning av bekämpningsmedelsrester i frukt och grönsaker:

"Opinion of the Scientific Panel on Plant protection products and their Residues on acute dietary intake assessment of pesticide residues in fruit and vegetables"

I den rapporten har de bland annat bedömt skyddsnivån (Level of Protection, LoP) för EU-medborgarna utifrån de halter av bekämpningsmedel som har uppmätts i frukt och grönsaker. Skyddsnivån definierades som den procentandel person-dagar där mängden bekämpningsmedel som intas via maten understiger vad som kallas "acute reference dose (ARfD)" dvs. den mängd som man anses kunna få i sig utan någon risk för hälsan - bedömt utifrån den bästa tillgängliga kunskapen.

PPR-panelen modellerade utifrån uppmätta data av halter i frukt och grönsaker i EU 78 st olika scenarier där de varierade bekämpningsmedel, land och ålder och försökte uppskatta i hur stor andel av fallen som det händer att någon får i sig högre halter än ARfD.

Deras huvudslutsats när det gäller denna delen av rapporten (som också illustreras i figuren nedan) var:

"For the total population, the Panel’s estimates suggest that the LoP provided by the current IESTI equation43 varies quite widely between different countries, age groups and pesticides. For some pesticide/country/age group scenarios the estimated LoP was between 99 and 99.9%, but most scenarios were above 99.9% and many above 99.99%44. The estimates are very uncertain but probably conservative, i.e. probably underestimate the true LoPs."
















Dvs. såvitt man kan bedöma är riskerna med bekämpningsmedelsrester på frukt och grönsaker i de flesta fall ganska små. I de flesta av de testade scenarierna är risken att någon dag utsättas för koncentrationer som överstiger vad som bedöms vara den säkra nivån lägre än 0,1 % - dvs. sannolikt får man inte i sig så mycket bekämpningsmedel oftare än en dag på 1000 - och även om det finns många osäkerheter i bedömningen är det förmodligen en försiktig uppskattning, dvs. den faktiska risken är ännu lägre.

Nu har ju bedömningen också sina brister - förutom osäkerheterna när det gäller begränsade indata, selektiva provtagningsinsatser, begränsat antal scenarier etc. som de diskuterar så har PPR-Panel såvitt jag förstår inte heller tittat på de "cocktail-effekter" som det ofta uttrycks oro för men som ingen egentligen vet hur man ska uppskatta. Dvs. de potentiellt additiva eller synergistiska effekter som kan uppstå om man får i sig låga halter av flera olika bekämpningsmedel samtidigt.

Att det upphittas rester av bekämpningsmedel på frukt och grönsaker är givetvis inte bra och det är något som man måste arbeta med långsiktigt. Inte desto mindre känner jag mig trygg med att äta de frukter och grönsaker som finns i handeln idag.

* EFSA:s PPR-panel = Europeiska Livsmedelssäkerhetsmyndighetens vetenskapliga kommitté för växtskyddsmedel och deras nedbrytningsprodukter

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, bekämpningsmedel, EFSA, frukt, grönsaker, SvD
Pingat på Intressant.se

Skulle Rachel Carson ha skrivit "Tyst vår" idag?

Mycket intressant avhandlades som sagt på BCPC:s Plant Protection Congress 2007, bl.a. uppmärksammades det faktum att det är 100 år sedan Rachel Carsons födelse med en speciell debatt på temat ”This house believes that Rachel Carson would not today have written Silent Spring” – vilket jag nog på förhand misstänkte bara skulle vara ett sätt för agrokem-industrin att klappa sig själva på axeln (kanske det var det så det var tänkt också). Det var dock åtminstone utformat som en riktig debatt. Två talare presenterade varför de ansåg att hon inte skulle ha skrivit boken idag och två talare fick chansen att argumentera för varför hon nog skulle ha skrivit den även idag. Sedan fick åhörarna chansen att framföra sina åsikter varpå auditoriet slutligen fick rösta om vad de ansåg.

För er som till äventyrs inte känner till Rachel Carson kan jag upplysa om att hon utsågs av Time Magazine till en av de 100 mest inflytelserikaste personerna under förra seklet och att hennes bok "Tyst vår" som utkom 1962, där hon varnar för avigsidorna med den omfattande pesticidanvändningen inom jordbruket, allmänt brukar framhållas som startskottet för den globala miljörörelsen.

Argumenten för att hon inte skulle ha skrivit boken idag gick huvudsakligen på linjen att vi idag använder mycket mindre farliga pesticider, i lägre doser och på ett mer ansvarsfullt sätt (vilket ju till stor del också är sant om man tänker på västvärlden) och att problemen Rachel Carson beskrev inte längre existerar. Dessutom dristade sig en av talarna till att återupprepa en gammal konservativ myt och beskylla Rachel Carson för att indirekt ha bidragit till att döda 6 miljoner människor med malaria pga. förbud mot användningen av DDT.

Detta sista påstående tillbakavisades lyckligtvis av en av mottalarna som försynt påpekade att den främsta anledningen till att den storskaliga användningen av DDT upphörde ju var att myggorna blev resistenta. Mer på detta tema kan ni förresten läsa här.

De som ansåg att hon nog skulle ha skrivit boken påpekade att mycket av de problemen som Rachel skrev om ju trots allt finns kvar idag – bl.a. påpekades det att fågelpopulationerna inom det brittiska jordbruket ju faktiskt aldrig återhämtat sig sedan de minskade så kraftigt på 60-talet (även om man medgav att problemet var mer mångfacetterat – det har att göra med det storskaliga jordbruket som fenomen och kan inte bara skyllas på pesticiderna). Peter Kenmore från FAO företrädde linjen att hon absolut skulle ha skrivit boken idag – men att fokus skulle ha legat mer på pesticidanvändningen i utvecklingsländerna. Han uppskattade utifrån enkätundersökningar som FAO har genomfört i tredje världen att ca 60 miljoner människor varje år lider av mer eller mindre allvarliga förgiftningar från bekämpningsmedel och avslutade sitt anförande med ett upprört darr på rösten.

Min egen uppfattning ligger någonstans nära Kenwoods. Visst finns det utrymme att förbättra användningen av bekämpningsmedel även i i-länderna – speciellt i USA där bekämpningsmedelsanvändningen nog utan vidare skulle kunna halveras utan nämnvärda skördebortfall och där många substanser fortfarande skulle kunna bytas ut mot mindre farliga och kanske rentav här och där i Sverige – men dagens situation är samtidigt mycket långt ifrån 60-talets. I tredje världen däremot finns det många och allvarliga problem att ta itu med – kunnande, sprututrustning och skyddsutrustning är ofta obefintliga och resultatet blir därefter. Det hade det definitivt varit värt att skriva en bok om.

Resultatet av omröstningen? 71 röster understödde tesen att hon inte skulle ha skrivit Tyst vår idag och 61 röster (min egen inräknad) ansåg att hon nog skulle ha skrivit den.

Andra bloggar om: vetenskap, miljö, bekämpningsmedel, Rachel Carson, Tyst vår, jordbruk

Sticker till Glasgow...

... redan oförskämt tidigt imorgon bitti. Ska iväg på XVI International Crop Protection Congress som organiseras av British Crop Protection Council (klicka på Congress 2007 för att komma till själva konferensens sida) och blir borta tills på fredag. Det är en kombination av vetenskaplig konferens och bekämpningsmedelsbranshens största årliga sammankomst och är en plats där nya ämnen, formuleringar etc introduceras (vilket är anledningen att jag är där).

Enligt uppgift så finns det trådlös uppkoppling på hela mässområdet så förhoppningsvis kommer jag kunna posta lite "live-rapporter" i veckan. Om så inte blir fallet så kan ni ju alltid roa er med att rösta här till höger på ämnen för framtida bloggposter. (Alla förslag som jag har angivit hade jag ju tänkt mig att blogga om iaf. - men ni kan ju få ange något slags prioritetsordning tänkte jag).

Missa inte heller att kolla in den pågående diskussionen på forskarbloggen om bloggen som plattform för det vetenskapliga samtalet.

Andra bloggar om: vetenskap, konferens, bekämpningsmedel, bloggar, bloggande, vetenskapskommunikation

Vilket är det riktiga Q10-värdet?

På konferensen jag var på förra veckan blev jag varse att det pågår en intressant diskussion om vilka Q10-värden som ska gälla för nedbrytningen av bekämpningsmedel i mark - detta tänkte jag rapportera lite om.

Vad är då Q10-värden för något? Jo, det är en faktor som beskriver hur temperaturberoende någonting är eller mer specifikt hur många gånger snabbare eller långsammare någonting sker vid en temperaturförändring på 10 grader. För nedbrytning av bekämpningsmedel i mark har man sedan 1997 använt ett Q10-värde på 2,2.

Häromåret återutvärderades dock Q10-värdet av EFSA:s PPR-panel (dvs. EFSA:s vetenskapliga kommitté för växtskyddsmedel och deras nedbrytningsprodukter). Man gjorde en ny litteratursammanställning över studier som undersökt nedbrytning av bekämpningsmedel vid olika temperaturer och ställde upp annorlunda (mer stringenta) kriterier för urval av studier. PPR-panelen fann det då befogat att behandla fenylureorna (en grupp herbicider) för sig och ge dem ett Q10-värde på 1,9 samt att höja Q10-värdet för nedbrytningen av de övriga pesticiderna till 2,8.

Detta togs uppenbarligen inte emot med glädje hos delar av kemikalieindustrin. Q10-värdet används som en parameter i de datasimuleringar över utlakning som tillverkarna måste köra för att kunna föra upp nya bekämpningsmedel på Annex I – dvs. få sina medel godkända inom EU. Ett högre Q10-värde innebär i praktiken att nedbrytningshastigheten kommer att variera mer i de olika jordscenarierna och att det kommer att bli svårare att klara modellscenarierna för norra Europa där ju jordtemperaturerna är lägre. DT50-värdet, dvs. tiden det tar för bekämpningsmedlet att brytas ned till hälften, beräknas öka med 27 % vid en jordtemperatur på 10º C jämfört med den gamla rekommendationen.

Därför beslutade bekämpningsmedelsindustrin i form av representanter för The European Crop Protection Association (ECPA) uppenbarligen att göra sin egen lilla litteratursammanställning och denna presenterades vid konferensen. De hade gjort en ny litteratursökning (och funnit hela 85 ytterligare studier!), ett nytt urval och en ny statistisk bearbetning av materialet och hade kommit fram till värdet 2,22. Deras rekommendation var att det gamla värdet på 2,2 bör gälla. De passade också på att kritisera EFSA för bristande klarhet i beskrivningen av vad de egentligen hade gjort och för att utan bra solid vetenskaplig grund ha behandlat fenylureorna för sig i analysen.

På konferensen, där ju flera representanter från EFSA:s PPR-panel var närvarande och dessutom representanter för FOCUS-arbetsgruppen som tog fram det ursprungliga värdet på 2,2 diskuterades sedan Q10-värden flitigt. PPR-panelen sammanträder den här veckan (11-12:e September) och på dagordningen står bl.a. en ny diskussion om Q10-värdena. Enligt förhandssnacket lät det dock som att EFSA-representanterna var något skeptiska till ECAP:s nya siffror. Min gissning är att ett eventuellt nytt värde kommer att ligga närmare 2,8 än 2,2 – den som lever får se...

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, bekämpningsmedel, EFSA, ECPA, Q10, Q10-värden, nedbrytning