Skor längtar ut önskar god jul!

God jul på er! Såhär ser det ut där jag håller till:
















Och när vi nu för en gångs skull får njuta av en riktigt vit jul - vad passar bättre än att påpeka för era häpna släktingar att bildningen av en inte oäven andel av de nedfallande snöflingorna förmodligen har katalyserats av fryspunktsnedsättande bakterier?

En av de vanligast förekommande arterna är växtpatogenen Pseudomonas syringae som förutom att förorsaka frostskador hos växter alltså även kan tjänstgöra som iskärna i atmosfären.

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, jul, snö, bakterier, iskärnor, snöbildning, frostskador

Ännu en liten Sarekpromenad

Ja, jag kan väl inte undgå att rapportera lite kort från min Sarektur – jag har ju faktiskt varit tillbaka i en och en halv vecka redan så det är verkligen på tiden.

Helikopter från Kvikkjokk
Vi var fyra personer som var ute och gick och det startade med en helikoptertur från Kvikkjokk. Vi låg något kg över Lapplandsflygs viktsbegränsning om 400 kg totalt för 4 personer plus packning trots att Gustav och Ragnar rutinerat nog lade ifrån sig sina tunga kameror vid sidan av vågen men klarade oss från extrakostnader ändå.

Helikopterturen över fjällen var en upplevelse - även om jag satt inklämd i baksätet med en fjällryggsäck i knät och inte kunde ta några bilder för att dokumentera det – och förde oss på ett synnerligen smidigt sätt ut till Tarraluoppalstugorna som ligger ca 3 dagsetapper från Kvikkjokk om man vandrar genom Tarradalen utmed Padjelantaleden.

Från stugorna fortsatte vi norrut i maklig takt på grund av tunga ryggor (min vägde 26 kg vid invägningen vid helikopterhangaren men sedan lämpade jag över lite mat på Johan som hade lättast ryggsäck där så ca 24 kg är nog en bättre uppskattning) men också eftersom Ragnar kände sig lite förkyld. Han däckade också ganska snabbt efter kvällsmaten men blev som tur var bättre redan nästa dag.

In i Njoatsosvágge
Den andra dagen segade vi oss under strålande solsken och vad som väl får betecknas som lagom temperaturer upp över krönet österut och in i Njoatsosvágge. Denna dalgång är mycket vacker och lättgången i de övre delarna där man vandrar utmed ett par lite större sjöar med glasklart vatten utmed branta bergväggar.





Tsahtsa (mitten) och Bássjábákte (höger) speglar sig i Gasska Njoatsosjávrre.






Vår ursprungliga plan var att fortsätta upp mellan Tjågńåristjåhkkå och Bulkas upp mot Luohttoláhko för att sedan fortsätta på en tur som skulle föra oss runt Pårtemassivet - men efter ett rådslag vid lunchtid beslöt vi oss för att vi var lite sent ute för att gå upp där. Vi var lite osäkra på hur långt vi skulle behöva gå för att hitta en tältplats och dessutom såg det ju i ärlighetens namn förbaskat brant ut. Där rann en jokk ned i dalen men den såg liksom mer ut som ett vattenfall tyckte vi.

Vi beslöt att i stället fortsätta österut genom Njoatsovágge och längs med sydsidan av Pårtemassivet och att istället ta någon dagstur med lättpackning upp på Luohttoláhko för att ta oss en titt – en plan som vi sedan höll oss till.

Dagstur upp på Luohttoláhko
Den tredje dagen beslöt vi oss för att ta oss upp på högplatån Luohttoláhkko för att ta oss en titt på utsikten bort mot Pårtemassivet och också för att om möjligt bestiga toppen Noajdde på nordsidan av platån. Vi beslöt att följa Luohttojåhkås västsida uppåt vilket vi snart insåg var ett stort misstag. Bergssidan som vette ned mott jokken var ganska brant och bitvis både täckt av buskage och/eller ganska hal och nere vid jokken kunde man bara gå vissa bitar. Sedan tvingades vi upp för att skråa igen. Inte heller kunde vi ta oss över jokken hursomhelst eftersom vi inte hade med oss några vadargrejor och Gustav hade ganska låga kängor.

Det slutade med att vi byggde oss ett vad genom att slänga i ett antal stenar ungefär där jokkens båda tillflöden flyter samman. När vi väl hade tagit oss över jokken var det inga problem längre - förutom att Ragnar efter en kort stund kom på att han hade glömt sina handskar på andra sidan och blev tvungen att rusa tillbaka. Men när vi väl kom upp på Luohttoláhko så kom molnen tyvärr ikapp oss. Av utsikten bort mot Pårtemassivet bidde intet och toppturen upp på Noajdde kändes också meningslös. Vi skymtade Bierikbaktes profil i fjärran innan den också försvann i dimman. Sen började det regna också. Vi tågade tillbaks – denna gång över själva platån och ned mellan Luohttojåhkå och Skajdasjjåhkå, en väg som helt klart är att föredra framför vårt tidigare vägval.






Ragnar hoppar tillbaka över vårt hembyggda vadställe för att hämta sina handskar.















Utsikt bort mot den passövergång som vi hade gått igenom dagen innan om vi hade följt ursprungsplaneringen. Till vänster Tsähkkok och rakt fram skymtar Tjågńåristjåhkkå.







Det blev en lång och blöt dag och jag kände definitivt att Luhttoláhko är ett ställe jag vill återkomma till vid något senare tillfälle och under bättre väderleksförhållanden. (Känslan av att ha blivit snuvad på något spektakulärt förstärktes av att besöka fjällstationen i Kvikkjokk där det hängde ett stort fotografi på Pårtemassivets toppar från Luhttoláhko upphängt i matsalen.)

Regn och dimma
Nu följde en dag med regn och dimma då vi stretade genom buskagen och tog oss över några inte alltför svåra vad i Njoatsosvágges mellersta delar. Utsikten var obefintlig och vårt marschtempo likaså – dessutom kom vi inte iväg förrän väldigt sent vilket resulterade i att vi aldrig åt någon lunch. Allt blev blött och det kändes som att vi var lite ur slag.





Ragnar vadar - ungefär där Skajdasjjåhkå och Bålgatjåhkå rinner samman.






Dimman höll i sig även den femte dagen då vi tågade uppåt förbi Sähkok uppför ca 500 meters stigning utmed en inte alltid särskilt välrösad stig. Det kändes lite surrealistiskt att vandra däruppe bland stenarna – inte minst eftersom det var helt tyst – ingen vind och inget rinnande vatten, och så dimman. En underlig sak som hände var att jag rätt vad det var (när jag slog på telefonen för att använda den som tidtagarur för matlagningen) fick ett SMS. Mobiltäckning har jag aldrig upplevt i Sarek tidigare. Min täckning försvann visserligen strax därefter och kom inte åter förrän jag kom ner till Kvikkjokk – men brorsan hade täckning åtminstone vid trakterna av Pårek också.







Övergången vid Sähkok var dimmig och spöklikt tyst









Återigen var vi också mycket medvetna om att vi blev snuvade på utsikten – passagen förbi Sähkok skulle jag gärna gå igen i klart väder. Vi beslöt oss för att slå läger ganska tidigt, i närheten av Tjievrajávrre och medan vi fortfarande befann oss på lite höjd och hoppas på att det skulle klarna något innan vi var tvunga att gå vidare.

Lite senare på kvällen skingrades också molnen något och vi kunde avfotografera några av bergskammarna i närheten. Sedan tjocknade det igen och dimman låg även på morgonen dagen efter.




Plötsligt klarnade det något och bergskammarna började skymta fram här och där.













Tjievvrra skymtar fram i dimman.










Vandringen ned mot Kvikkjokk
Den sjätte dagen vandrade vi lite lojt ned från Pårtemassivet och kom ganska snart ned under molnhöjd så att vi fick lite utsikt ut över Pårekslätten. Det dåliga vädret beslutade att hälsa farväl genom att släppa loss en riktig störtskur över oss precis när vi stannade för lunch men sedan drog regnmolnen undan förvånansvärt snabbt och solen bröt fram lagom till dess kaffet på maten var klart.






Ett par renar som sprang fram och tillbaka precis nedanför oss i sluttningen avfotograferades grundligt.













Utsikten över Pårekslätten var vacker men vädret såg ut att kunna bli sisådär.











Vi hittade en fin tältplats vid en av sjöarna strax söder om Pårek. Solen sken fortfarande och jag passade på att tvätta håret i sjön samtidigt som vi strödde ut våra prylar för att låta dem torka efter bästa förmåga.






Paus vid Pårek, kamerorna åker fram för att fota Pårtemassivet med överblommad Rallarros i förgrunden.

















Utsikt från leden bort mot Favnoajvve.









Den sjunde dagen marscherade vi på i ganska raskt tempo (vilket annars kanske inte direkt karakteriserade den här vandringen). Biten som var kvar över Pårekslätten var ganska fin men när vi kom ned i skogsbältet blev det rätt tråkigt och vi fortsatte raskt ned mot Kvikkjokk med dess hägrande varmvattensduschar och ”riktiga mat”. Väl där lyckades vi dock missa att beställa maten i tid på fjällstationen så det slutade med att vi lagade till vår egen lilla restbuffé i självhushållet istället. Men duscharna var sköna och vi hann köpa oss en öl i fjällstationens bar efter maten!

Fotnot: jag kan meddela att de nya kängorna fungerade ganska bra. Inga skavsår eller besvärande blåsor men det ömmade lite grann på ovansidan av ena vristen efter några dagar - det tror jag dock är något som kommer att bli bättre framöver.

Andra bloggar om: fjällvandring, Sarek, foto, vandring, Njoatsosvágge, Pårte, Kvikkjokk

En liten Sarekpromenad

(Kan också refereras till som: ”Doktorerna Cederlund och Patrings expedition med syfte att bestiga Axel Hambergs topp, 2007.”)

De sista detaljerna inför avresan fixades i gammal god stil in i det sista och expeditionens båda deltagare anlände tungt lastade, i det ena fallet bara någon minut innan tågets avgång, till stationen i Uppsala. En turist stirrade förundrad på mig där jag kom med den överdimensionerade fjällpackningen och frågade till slut: ”Can I take your picture?”

Första dagen och det första missödet

Bussfärden mot Ritsem från Gällivare var i vanlig ordning för en sydlänning en intressant upplevelse, med bergsväggar som tycktes hänga ut över den smala vägen och med renar som obekymrat promenerade framför bussen på den senare.

Redan vid avlastningen från bussen uppdagades expeditionens första missöde – en omisskännlig doft av etanol/metanolblandning slog emot mig då jag släpade ut min ryggsäck från bagageutrymmet och jag förbannade mig själv för att jag ännu inte införskaffat läckagesäkra bränsleflaskor. Läckan lokaliserades dock snabbt och den aktuella bränsleflaskan slogs in i ännu en plastpåse innan vi hoppade på M/S Storlule för transport bort mot Akkastugorna under det jag hoppades att inte alltför stor del av min packning hunnit bli indränkt i sprit. Det visade sig senare att det var främst Ballerinakexen som tagit smak av metanolen – men de åts upp ändå utan att vi uppvisade några allvarligare förgiftningssymptom.

På andra stranden började jag med att tejpa alla utstickande delar på kroppen med Leukoplast i förebyggande syfte – något som brukar vara en god idé om man likt jag vet med sig att man är benägen att få skavsår. (En del håller på och larvar sig med såna där Compeed – men det är inget för mig – de kladdar bara fast i strumporna – riktig leukoplast ska det vara – den breda rullen!) Vädret var strålande när vi promenerade iväg söderut utmed Padjelantaleden, men det dröjde inte länge förrän den första regnskuren drog fram längs med Akkas västsluttning och regnkläderna och regnskydden åkte på för första gången. Blöta blev vi ändå, fast inifrån. Vi knallade på i god takt och slog nattläger i ett mygghål någonstans mellan den 2:a och 3:e bron på leden.

Fin vandring och pinsam felnavigering

Den andra dagen började med att vi upptäckte att vi inte längre befann oss i ett tält utan i en bastu. Till råga på allt kunde jag omöjligtvis öppna sovsäcken, dragkedjan ville bara gå åt ett håll: uppåt, och varje försök att lirka sig ur säcken förvärrade bara den klaustrofobiska känslan. När jag till slut lyckades ruscha ut i absiden visade det sig att den inte heller längre var en absid utan hade förvandlats till den till bastun hörande kondensvattensduschen. Vi lärde oss efter detta att det var meningen att vi skulle dra undan något lager nät på ventilationsluckorna till det för expeditionen inlånade Hillebergtältet för att undvika dylika olägenheter (tack Johan för lånet – efter denna incident fungerade det oklanderligt!).

Dagen fortsatte sedan med fin och lätt vandring utmed Padjelantaleden tills vi hade korsat Spjietjavjåhkå. Vi avvek sedan från leden och fortsatte att följa Spjietjavjåhkå söderut utmed en lättgången och bitvis till och med rösad stig (som ej finns utmärkt på kartan). När vi närmade oss Spjietjav mötte vi Nimrod och Tristan Tempest som varit ute i 14 dagar för att rösa orösade toppar och fick lite tips av dem om vägval och vadställen. Det visade sig att både de och vi hade varit uppe på Låddebakte förra året och att jag hade läst deras reportage från förra året på utsidan.se. (Och Nimrod som bara är 9 år var visst redan ute på sin fjärde Sarektur! Det ska börjas i tid…)

På eftermiddagen höll vi höjden och till höger för att undvika rengärdet som enligt Tempestarna skulle hysa, inte längre renar, men väl ett moln av myggor. Det lyckades vi med för vi såg aldrig till något renstängsel – vilket gjorde oss något konfunderade, men bara något (vi såg inte heller till ett moln av myggor). Vi fortsatte att i den tilltagande blåsten sträva upp över vad vi trodde var Luvddos östra kam bredvid Skuollavaldda och bekymrade oss inte alltför mycket över att vi inte riktigt fick det att stämma med kartan. Plötsligt uppenbarade sig dock en stor sjö nedanför oss till vänster – alltför stor och med alldeles fel form. Vi satte oss ned och konfererade och vände och vred på kartan men kunde inte riktigt få det att stämma. Till slut kom vi upp med en krystad förklaring om att det troligaste nog ändå var att några av småsjöarna i Skuollavallda skulle ha ”runnit samman” pga. av höga vattenflöden. Vi beslöt oss också för att vi var trötta och att det var dags att slå nattläger – vilket var vist. Precis när vi hade fått upp tältet började det regna och det höll i sig några timmar.






Tältplatsen den andra dagen låg på en gräsö mitt i en jokk.







Efter middagsmaten tittade vi på kartan igen och fattade raskt att sjön vi hade sett var Njierikjávre och att vi inte alls var på väg mot Guophervágge utan rakt västerut mot Padjelanta! Resten av kvällen spenderade vi med att försöka lista lama ursäkter till varför vi felnavigerade som t.ex. att det blåste för mycket för att hålla kartan – men jag har glömt de flesta nu.

Soligt och myggigt och äntligen framme i Guohpervágge

Vi började dag 3 med att korrigera gårdagens misstag genom att vandra utmed sydsidan av Njierikjávre och sedan skråa snett över Luvddos östra kam förbi Siergavágge i solskenet. Jag passade på att tvätta håret i en av gölarna på nedvägen och det var riktigt fint.

Efter lunchen vandrade vi snett över Låvdakvarddo, bland småsjöarna och de talrika myggorna som huserade där, över otaliga små krön vilka i stort sett samtliga tycktes vara utrustade med en gäckande ljungpipare, som pep retfullt åt oss men som lyfte så snart vi kom inom kameraräckvidd. Till slut kom vi så långt att vi kunde skåda ned i Guophervágge och vi vandrade snart ned i dalen som var mycket platt och lättgången. Med gröna blomsterängar och snöklädda berg i bakgrunden var det inte utan att vi kände av lite Sound of Music-vibbar där vi gick.




En ljungpipare som trots allt fastnade på bild.









När vi slog nattläger, vid en av Låvdakjåhkås meandrande krökar, stötte vi på en ensamvandrande österrikare, som visade det sig, också hade missat ingången till Guphpervágge och felnavigerat ut mot Padjelanta! Detta fick oss att känna oss lite bättre till mods över gårdagens misslyckade kartläsning. Ur jokken fiskade vi f.ö. upp en prima teleskopstav som någon tidigare vandrare lämnat där – kanhända vid något misslyckat vadningsförsök uppströms?






Kängorna i Guohpervágge, som var grönt och frodigt i de nedre delarna, fotot från tältplatsen.







Klafs, klafs, klafs…

Låga moln skymde utsikten och ett stilla regn strilade ner i precis så stor mängd att det lönade sig att behålla regnkläderna på. Vi vandrade genom Guophervágge och såg för all del en del av gårdagens blomsterängar, men vandrade ändå mest genom sugande till plaskvåta våtängar och jokkar. När vi närmade oss Vattendelarglaciären blev det också en del blockmarker som i kombination med de låga molnen gav dalen lite Basstavágge-karaktär. Terrängen var dock mestadels mycket lätt.

Dagens höjdpunkt kom när vi plötsligt insåg att vi (för första gången någonsin?) hade gått längre än vad vi trodde och bara behövde ”runda hörnet” för att komma in i Álggavágge vilket ju var dagens mål. Vi krälade under ett renstängsel och blev visst lite för ivriga för vi lyckades båda få vatten i kängorna när vi sicksackade över Álgganjálmme. Tältet slog vi upp strax där ovanför i sluttningen upp mot Skårvatjåhkkå – i bra läge för vår planerade topptur upp mot Axel Hambergs topp.

En brant men lyckosam topptur

Morgonen kom med sol från klarblå himmel och perfekta förutsättningar för en topptur. Vi valde att vandra uppåt utmed Áhkájåhkå för att angripa toppen från nord-nordost, vilket såg minst brant ut på kartan. Jokken visade sig vara snötäckt ganska långt ned på berget vilket underlättade vår uppstigning eftersom vi kunde vandra på snöfälten. När vi började närma oss foten av berget beslöt vi dock att frångå ursprungsplanen och att istället gå mera rakt upp mot toppen – det såg inte alltför svårt ut tyckte vi.




På den snötäckta jokken låg några renar och svalkade sig i solen. De sprang med avundvärds lätthet upp över bergssidan när vi närmade oss.







Nu visade det sig dock vara lite svårare än vad vi hade tänkt oss – i synnerhet eftersom skifferblocken som vi klättrade över hade en otrevlig tendens att rutscha iväg likt surfbrädor när man klev på dem. Det var dock inte oöverkomligt och vi nådde toppen ca 4 timmar efter det att vi knallade iväg från tältet.

Utsikten var magnifik – toppen ligger ju precis i centrala Sarek och är tillräckligt hög (1821 m ö h) för att man ska kunna se alla de kringliggande bergsmassiven. Sarek kändes plötsligt som ett ganska litet område!

På toppen fixade vi lite kaffe och nyponsoppa, tog oss några metanolkex, och vandrade sedan ned igen – denna gång gjorde vi en vid lov åt nord-nordost enligt ursprungsplanen och bjöds på betydligt lättare vandring. Denna väg är definitivt att rekommendera om du planerar att bestiga toppen – mindre lutning och stora fält med småsten som känns betydligt säkrare än skifferblocken vi gick över.

Videsnår och obarmhärtig sol

Efter den lyckade toppturen var det initialt med lätta steg som vi vandrade iväg i solskenet på morgonen den sjätte dagen. Vi började med att åter korsa Álgganjálmme – denna gång utan att få vatten i kängorna och vandrade sedan iväg utmed stigen åt Skarjahållet till. Där stigen korsade Guopherjåhkå bjöds vi på resans första egentliga vad – vilket var synnerligen oproblematiskt, speciellt för mig som använde mina medsläpade Coverboots.




Johan, på väg över ett blockfält på Skárjátjåhkkås sydsluttning.





Vi vandrade sedan vidare utmed Skárjátjåhkkås sydsida, genom videsnår och blockmarker med bitvis magnifik utsikt ned mot Ráhpajåhkås övre delar och ut över de centrala delarna av Sarek. Lunch intogs vid Mikkastugan där vi naturligtvis också passade på att begagna oss av Sareks enda (?) dass.

På eftermiddagen fortsatte vi utmed stigen bort mot Basstavágge och hindrades snart av den erkänt besvärliga jokken Tjågnårisjågåsj som vi efter några försök gav upp tanken på att vada vid stigen (och av snöbryggan som ibland finns där syntes inget). Det blev att bege sig ända ner till utflödet i Ráhpajåhkå för att vada där och sedan snedda uppåt igen genom videsnåren.




En av otaliga fjällabbar, fotad nära Tjågnårisjågåsj.










Fram på sena eftermiddagen var stegen inte längre lika lätta: överhettningen var ett faktum – jag fick stanna och hälla vatten över huvudet för att kyla ned mig. Högerarmen började också bränna i solen eftersom vi huvudsakligen vände högra sidan mot solen där vi gick och jag fick lov att kavla ned skjortärmen.

När vi slog nattläger, i närheten av Bielajávratja, beslöt vi oss snabbt för att ta ett bad i en fjällsjö. Jag hoppade i först och dök snabbt ned under ytan – när jag kom upp igen var allt suddigt. – Helvete också: glasögonen! Jag, som inte ser skarpt mer än någon decimeter utan mina brillor, ropade på hjälp. Johan kom till undsättning och lyckades med konststycket att börja räddningsoperationen med att tappa sin egen mobiltelefon i sjön. Vi kände oss som ett par riktiga stjärnor men både telefonen och brillorna upphittades till slut i funktionsdugligt skick.




Efter badet bakade vi bröd på stormköket och njöt av en mycket vacker solnedgång över centrala Sarek.





Ihållande regn och alltför svåra vad

På morgonen den sjunde dagen påbörjade vi utmarschen från Sarek genom Basstavágge. Snart började det regna, och regnet förvandlades till hällregn som kompletterades med en ihållande vind. Allt blev blött, glasögonen immade igen, stigar blev till jokkar och jokkar blev till dånande forsar. Inte precis idealiska förhållanden för vandring genom det högalpina Basstavágge.




Regnet lättade lite grann och jag plockade upp kameran för att ta en bild bort mot Basstavárásj.




Den första jokken lyckades vi ta oss över i kängorna genom att hoppa på stenar – men strax därefter började vi se att folk vandrade i motsatt riktning som oss, på nordsidan av Alep Basstajåhkkå, trots att stigen går på sydsidan av jokken. Vi började misstänka att det var omöjligt att ta sig över längre fram och fortsatte oroligt genom dalen. Till lunch fick vi lov att slå upp tältet för att värma oss lite grann.

Strax efter lunch kom vi fram till vadstället och blev lättade när vi insåg att det var ett relativt oproblematiskt vad. Jag tog mig lätt över i mina Coverboots och slängde sedan över dem till Johan så att han slapp gå i sandaler. Coverbootsen läckte visserligen lite men så länge det bara rör sig om lite vatten som skvalpar där nere gör det ju ingenting. Det visade sig senare att det var stugvärden i Sitojaurestugorna som hade sagt åt folk att gå på nordsidan – oklart varför.





Johan tar sig över Alep Basstajåhkkå i Coverbootsen och utan större problem.




Jokken som rinner ned från Lulep Basstajiegna var tämligen strid men där fanns en utmärkt snöbrygga att gå över. Vi fortsatte och kom fram till jokken som rinner ned från Skájdásvágge – där blev det stopp. Snart upptäckte vi att det fanns flera vandrare som gick upp och ned längs med jokken och sökte efter ett vadställe – ett par från Stockholm, som varit där i några timmar och redan hade gjort några försök att ta sig över men vänt, och också den trevlige österrikaren från Guophervágge. Vi konfererade om vi skulle vänta till morgondagen eller gå över och beslöt oss för att göra ett gemensamt försök på ett ställe som såg lovande ut. Jag volonterade som försökskanin, drog på mig coverbootsen och de övriga knöt ett rep runt midjan på mig för säkerhets skull.

Jag gick ned mot vattnet, men tvekade – och plötsligt gick österrikaren (som nog inte var helt med på vad vi höll på med) ut i strömmen och lyckades – med nöd och näppe – ta sig över. Han stannade på andra sidan och hällde vatten ur gummistövlarna och vred ur sina sockar. Vi övriga tyckte dock att det såg minst sagt farligt ut och gjorde istället ett försök lite längre uppströms. Jag gick ut, men vände med vattenfyllda coverboots och kängor. Vi beslöt oss för att vänta och göra ett gemensamt försök tidigt nästa morgon.

En första glimt av civilisationen och en sista glimt av Sarek

Natten blev orolig – vinden kastade tältet hit och dit och det fortsatte att regna, jag huttrade i sovsäcken som förutom mig var fylld med diverse sulor, sockar och handskar som jag ville torka. Det visade sig på morgonen att de flesta av pinnarna till våra förankringslinor hade ryckts loss från den tunna jordmånen – utom turligtvis några stycken som vi hade säkrat med stenar. När vi kom ut ur tältet vid 7-tiden var dock lättnaden stor – vattennivåerna var betydligt lägre och vadet kunde genomföras utan några problem. Denna gången kombinerade jag coverboots med regnbyxor fastspända utanpå kängorna och slapp bli mer blöt.

Den resterande vandringen ut från Basstavágge och ned till Rinim skedde med lätta steg då det sista egentliga hindret ju var passerat. I Rinim bjöds vi på kokkaffe av fru Kuhmunen och fick sitta i riktiga stolar medan vi väntade på att skjutsas iväg. Kändes mycket lyxigt och civiliserat!

Båtskjutsen med Per mot Ribákluokta, över Sitojaures karakteristiskt ljusblå vatten, var fin trots att det var ganska blåsigt – men han fick det kanske besvärligare när han stävade hemåt mot blåsten. Vi käkade lunch ganska snart och gick sedan upp över Alep Vággevárásj – där vi fick en sista glimt av Sarek – bort mot Kungsleden. När vi nådde leden slog vi oss ned i solskenet i ett lä av en ås och fixade lite kaffe – och slogs av: tystnaden. Nästan överallt man går i Sarek så förföljs man av ljudet av brusande vatten – men här var det helt tyst – det kändes overkligt.




Sitojaure, utsikt mot Rinim från Alep Vággevárásj.



Vi gick sedan ungefär halva sträckan mot Saltoluokta, utmed denna ganska intetsägande passage av Kungsleden, för att få en kort vandring ned mot fjällstationen dagen efter.

Saltoluokta

Den kvarvarande biten avverkades ganska snabbt i medvinden (men vi avvundades inte dem som var på väg åt andra hållet) och vid lunchtid knallade vi uppför trappan till Saltoluoktas fjällstation för att mäta vikten på ryggsäckarna. Jag låg på drygt 20 (hade en utgångsvikt på ca 26,5) och Johan låg på ca 23 kg. På trappan mötte vi en entusiastisk och pratsugen Claes Nygårdh (som driver den för de flesta fjällvandrare bekanta hemsidan Nygårdh´s irrfärder i fjällen). Han hade också varit inne en sväng i Guophervágge och gått ut via Ruohtesvágge mot Ritsem – men beslutat att spendera en extradag i Saltoluokta.

Efter denna pratstund fixade vi lite lunch, bastade och duschade – till ackompanjemang av ett stämningsfullt jojkande utifrån buskarna– det visade sig nämligen vara musikfestival i Saltoluokta. Till kvällen bjöds vi på en utsökt och fyllig viltbuffé i restaurangen och åt tills vi fick ont i magen – och senare drog vi en och annan vals både vid borden i fjällstationen och i mitt fall även på dansgolvet i matsalen, Lundhagskängorna till trots. Hemresan är inte mycket att orda om.



Jag fixar kaffe vid toppröset.






Fotnot: under min vistelse i Saltoluokta lyckades jag bidra till försäljningen av åtminstone 3 st exemplar av Axel Hambergs klassiska guidebok "Sarekfjällen – Vägledning för färder i högfjällen mellan Lule älvs källarmar" i turistshopen. Ett måste för den fjällintresserade! Du kan hitta den på nätet – men du vill ha ditt eget tryckta ex…

Axel Hamberg lär aldrig, sina många bestigningar till trots, ha varit uppe på Axel Hambergs topp.

Andra bloggar om: fjällvandring, Sarek, Guohpervágge, Basstavágge, Axel Hambergs topp, Axel Hamberg

Dagens observationer

Den senaste tiden har det ju varit en hel del snack om extrema väder - och man vill ju inte vara sämre så här kommer mitt bidrag:






Den här observerade jag idag (på tryggt avstånd) där den drog fram på nordvästra sidan av Vättern. En tvättäkta tromb - eller åtminstone ett trombformat moln...












Och efter att ha tagit den här gynnaren på bar gärning så anser jag mig nu ha löst gåtan med vem det är som äter upp päronen i päronträdet.







Andra bloggar om: foto, natur, tromber, möss

Fältförsök utlagda och rälsbrott åtgärdat

Har varit ute och flängt en del i landet den senaste veckan och nu känner jag att det är dags att ”blogga ikapp”. I tisdags var vi ute och lade ut fältförsök med en herbicid på sträckan Söderhamn – Enafors, i närheten av Ina. Syftet är främst att studera dess utlakningsbenägenhet för att se om det kan vara något som är av intresse för användning i framtiden – är de aktiva substanserna för rörliga blir det inte aktuellt.





Försökssträckan vid Ina. På bilden sprutas vatten för att testa hastigheten.










Banvallen på försökssträckan är i det närmast täckt med gran och tall-plantor så vi kommer naturligtvis att passa på att bedöma ogräseffekten mot dessa också. Sträckan är lågtrafikerad så vi hade gott om tid att lägga ut försöket på eftermiddagen. Vädret var bra och utläggningen, och provtagningen förlöpte relativt smärtfritt även om dragfordonet som ditkommenderats inte kunde hålla de önskade 4 km/h, med resultatet att vi blev tvungna att räkna om vätskemängden för att kompensera så att den utlagda dosen blev rätt. Preparatets nedbrytning och utlakning kommer att följas upp under sommaren och hösten.

Onsdag blev vilodag och på torsdag stack vi iväg igen. Denna gång mot Varberg för att lägga ut försök på Viskadalsbanan. Här rör det sig om en lite längre försökssträcka där vi testar ogräseffekten hos flera olika preparat och blandningar av preparat. För att kunna göra en ordentlig bedömning upprepas samtliga behandlingar i 5 st slumpmässigt utlagda 25-m parceller.

När vi först kom ut på banan på fredag förmiddag för att inspektera sträckan upptäckte vi genast ett ganska kraftigt rälsbrott. Vår bevakning undslapp sig ett: ”Men, vad i helvete…” och ringde genast in och stoppade all tågtrafik. Sedan hade vi fritt fram att kontrollera försökssträckan tills banverkets personal hade åtgärdat problemet – vilket ju var bra – men det känns ju inte jättebetryggande att veta att det där förmodligen hade förblivit oupptäckt ett bra slag om inte vi hade råkat ha vår försöksplats just där.





Känns det här bra?







På eftermiddagen hade vi lite ledig tid så vi hann med en liten tur till Getteröns Naturcentrum för att titta på fåglar, och tack vare de uppställda tuberna kunde vi titta lite närmre på skärfläckor, brushannar, gravänder, skedänder, bläsänder m.m. – vilket ju iaf. jag uppskattade…

Sedan blev det tidig nattning och uppstigning vid tvåtiden för att bege oss ut på banan och lägga ut försöket. Det hela gick ganska bra även om vi höll på att åka vilse ett slag på grund av att det satt felnumrerade metallbrickor (som vi använder för att märka ut våra försöksplatser) från tidigare års fältförsök. Dessa skulle vi naturligtvis ha plockat bort när vi var ute på banan dagen innan – men de tycktes då inte lika förvirrande som de var för våra något morgontrötta hjärnor.




Utläggningen på natten.








Vi återkommer och avläser ogräseffekterna senare i sommar.

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, fältförsök, bekämpningsmedel

Inferno på yttre borggården!

Jag och min kusin Johan spekulerade i vilka kvällstidningslöpen skulle bli
efter dagens beridna högvaktsavlösning där lillbrorsan Birger ingick... nu skötte han sig ju (mot förmodan?) ganska bra, men hästen han red på hette "Inferno" så rubriken kan jag stå för trots allt.

Det var ganska städat på det hela taget - det var bara en av de 40-talet hästarna som bestämde sig för att kasta av sin ryttare, och det var när de skulle sitta av så det gjorde inte så mycket.

Pampigt var det även om man inte riktigt förstår nyttan med alla vändningarna och paraderandet hit och dit (under förtjusta tillrop som: "Åh, vad gulligt!" från min moster).

När det hela var över så släpptes han ut på en kort permission (han fick gå ungefär två meter från borggården) och kom ut och snackade med oss. I natt skulle han ha patrulltjänst vilket innebär att han får rycka ut om det händer något i närheten av slottet.

Andra bloggar om: högvakten, beriden högvakt, högvaktsavlösning

Fin tur vid Norra Storfjället

Jag kom tillbaks i redan i onsdags men jag har inte riktigt hunnit med att rapportera från veckans skidtur. Här kommer iaf en kortfattad reseskildring.

Vi flög till Hemavan där vi gick från flygplatsen, via en mack där vi inhandlade lite tenol till Trangiaköket, till skidbackarna. Tyvärr så var liftsystemet inte igång på söndagseftermiddagen så det var bara att dra på stighudarna och börja skida de ca 300 höjdmetrarna uppför slalombacken. Väl uppe så hakade vi på Kungsleden (som ju startar i Hemavan) och jag upptäckte att jag inte var en särskilt god skidåkare, åtminstone inte med tung packning i nedförsbacke och isigt före. Jag landade i ett snömoln i vad som skulle bli vårt första nattläger vid bron över Syterbäcken. I bäcken hittade vi rinnande vatten vilket var bra eftersom vi slapp smälta snö och sparade bränsle på så vis.

Det snöade lätt på kvällen och under natten kunde vi höra hur ljudet av snö som gled av tältduken sakta övergick i smattrande regn. På morgonen föll ett tätt dugg som man snabbt blev genomvåt av om man stack ut näsan. Regnet upphörde dock ganska snart när vi skidade iväg, däremot blev det ganska blåsigt, turligt nog vred sig dock vinden så att vi hade medvind under större delen av dagen.

Vi följde Kungsleden och Syterbäcken genom Syterskalet. Det lär vara en ganska häftig dalgång att vandra igenom vid god sikt eftersom det reser sig ganska branta och höga bergväggar på båda sidor om den. Vi såg inte så mycket av dem eftersom molnen låg ganska lågt, men vi kunde se hur solen bröt igenom molntäcket vid dalgångens slut.






Smältande av snö på Trangiat.






Lunch käkade vi i vindskyddet som ligger vid renvaktarstugan vid dalens östra ände. Det var skönt att komma in och värma sig lite. Efter lunch skidade vi in i det soliga området (som fortfarande var soligt) och vek av söderut. Efter ett slag tycktes vi också komma i lä av Södra Sytertoppen och det blev riktigt varmt och gött.

Vinden tilltog igen när vi skidade uppåt mot Mohtseregovre för att leta efter ett lämpligt nattläger. När vi hade tagit oss upp för stigningen så sveptes vi in i molnen och plötsligt blev allt vitt. Det var nästan omöjligt att orientera sig i dimman. Det fick bli en man i täten (skidandes i blindo) och en strax bakom med kompass som dirigerar, och sedan dubbelkoll av positionen med GPS. Ett slag höll vi på att slå upp tält alldeles nedanför en lavinkägla men hejdade oss i sista stund.







Jag läser upp GPS-koordinaterna och Love jämför med kartan (foto Johan Dalton).













Inte lätt att veta var man tältar när allt är vitt.






Till slut slog vi läger ungefär där Mårhtsoejohke rinner upp på ungefär 1200 m höjd. Johan grävde en stor snömur som vindskydd varpå vinden strax mojnade. Love stekte pannkakor på köket. Det var 2-3 minusgrader under natten.






Det vankas pannkakor (foto Johan Dalton).










Därifrån kom vi alltså dagen innan.










På morgonen hade dimman lättat något och när vi skidade nedåt mot Hemavan-hållet till så kom vi nedanför molnen igen och belönades med gassande solsken. Vi kom bara någon km innan vi hittade ett övergivet bivackläger utgrävt i en snödriva, komplett med kök (med kökshyllor), toaletter, solbänkar, skidställ (eller om det nu var soptunnor?) och allt. Vi beslöt oss för att passa på att prova när tillfälle gavs (även om Johan hade vissa betänkligheter) och valde ut den minst klaustrofobiska bivacken till sovplats.






Jag, på väg nedåt i solskenet (foto Johan Dalton).





Efter en tidig lunch begav vi oss sedan ut på en liten topptur - även om vi väl inte riktigt siktade på någon topp (så det är väl tveksamt om det rent tekniskt kvalificerar sig som topptur). Vi nådde dock ungefär 1350 m höjd och en fin utsikt mot öster.





Love, med utsikt mot Bånjuonåvjvvie och Bielluojávvrie.





Natten blev lite kyligare än de tidigare, inte rent temperaturmässigt, men kanske eftersom det var lite dragigare än i tältet (vi brydde oss nämligen inte om att skotta igen bivackens öppning) och kanske eftersom jag gosade in mig i ett av bivackens hörn och blev lite blöt.





Jag, som försöker hålla mig varm efter bästa förmåga (foto Johan Dalton).





På morgonen regnade det igen, och när vi skidade ned mot Hemavan var sikten till en början ganska dålig. Efter ett slag upphörde det dock och solen sken på oss när vi tog oss ned för de sista slalombackarna. I mitt fall med stighudarna som välbehövlig bromshjälp. Väl i Hemavan lyxade vi till det med lite "riktig" mat från Sibyllarestaurangen och tvättade av oss lite hjälpligt på deras toalett innan vi begav oss till flygplatsen.






Love spejar ned mot Hemavan, sista dagen.






Andra bloggar om: fjällen, gå på tur, skidor, Hemavan, Norra Storfjället

Det stora året

Är du det allra minsta fågelintresserad är boken som jag just har sträckläst: ”Det stora året” närmast ett måste för dig. Det är den fascinerade och sanna berättelsen om herrarna Sandy Komito, Al Levantin och Greg Miller som genomförde det stora året 1998.

Det stora året är en tävling som går ut på att se flest arter på Amerikansk mark under ett år. Vill man vinna tävlingen gäller det att resa kors och tvärs över hela den amerikanska kontinenten för att pricka in alla inhemska arter och vara på rätt plats vid rätt tid när flyttstrecken går och när tillfälliga gäster blåser in från Mexico eller Sibirien. Ett lyckosamt genomförande kräver hängivenhet, pengar, planering och inte så lite med tur.

Att ”kryssa” över 700 arter på ett år kräver ett ganska också ett stort mått av besatthet – den här boken skildrar de tre männens jakt men försöker också någonstans att gå till botten med denna besatthet. Hur kommer det sig att så många ägnar så mycket tid just till att titta på fåglar och försakar allt annat?

– Själv måste jag bekänna att jag har en viss förståelse för det hela – jag har en klar dragning åt fågelskådning (och fågelkryssning) – att skåda fåglar är kul och att jaga nya arter likaså, och jag måste nog erkänna att boken det stora året inte avskräcker mig. Istället blir jag tvärtom sugen på att själv ge mig ut på en liknande galen skådarresa kors och tvärs över Europa. (Fast det är klart – jag skulle nog föredra att ha lite sällskap med mig…)





Jag, som tittar lite närmre på en koloni med tretåiga måsar på Islands sydspets.



Mer fördjupning i skådargalenskapen kan man tydligen få i boken ”Skådare ett släkte för sig” – jag får nog sätt upp den på min läslista – även om recensionen (som så ofta när det handlar om bokrecensioner) inte riktigt förråder om boken är läsvärd eller inte utan mest bara förråder dess innehåll.

Men än så länge har det inte gått så långt att jag har skaffat mig vare sig tubkikare eller personsökare från Club 300 – även om jag nog när jag tänker efter är lite sugen på bådadera…

Den svenska motsvarigheten till Stora året leds för närvarande med 159 arter – det kanske inte är för sent att ge sig in i tävlingen?

Andra bloggar om: fåglar, fågelskådning, Det stora året

Red moon rising

... blev det inte mycket av för min del.

- Visst, det såg bra ut tidigare under kvällen när jag då och då kastade en blick ut genom fönstret: månen hängde där och blängde tillbaka på mig från en till synes klar natthimmel.

Så när tiden var inne drog jag på mig kängorna, slängde ned kikaren och kameran i min sittrygga och drog ut till den öde Gottsundagipen för att observera. Men ack, den röda månen lyste endast med sin frånvaro och det enda som producerade tillräckligt mycket ljus för att kunna fotograferas var gatlyktorna på bilden - därav bilden.

Så för att ge bloggläsaren lite valuta för investerad tid tvingades jag gräva djupt i arkivet och där hittade jag om inte fulländad poesi så ändå en fullmånedikt.


Fullmånen

Sällsamma stjärnor, skenande sky,
himmelska hamnar dit Helios fly.
Så sänker sig natt över jordiskt larm,
så somnar sol ifrån mänskornas charm,
nu står medgörlig måne i ny.

Säg mig du måne, du glittrande chans
hänger du med oss på dricka och dans?
Så sänker sig måne till jordisk nivå
så super sig somliga, stora som små
tills fullmåne lyser nånstans.

Säg mig ni stjärnor som skenar och flyr
fruktar ni kanske det går över styr?
Så sänker sig skyar från himmelska valv,
så syns den skapandes sällsamma skalv,
den måne i nedan som spyr.

Andra bloggar om: månen, astronomi, poesi

Avstamp

Har beslutat mig för att vara konsekvent och använda sko/fot/steg-metafor-etiketter för arkiveringen av all mina inlägg här på bloggen. Denna nyordning kan nog ge både mig och besökarna en del huvudbry framöver - men också förhoppningsvis locka till ett eller annat leende.

Man har det inte svårare än vad man gör sig - och varför skulle man vilja ha det enkelt?

Angående fot-ona ovan så hade jag ett slag dille på att dokumentera var jag satte mina fötter. Detta gör jag numer endast sporadiskt. Fotot överst till vänster, av mig som fotar mina fötter, är taget av Johan Patring i somras på toppen av Låddebakte - fotot som jag tog är längst upp till höger.

Övriga bilder uppifrån och ned: Marsfjällen, med Nedre Bleriken i bakgrunden (2001), rast i Abisko nationalpark (2002) och från toppen av Stora Härjångstöten (2000).

För att ytterligare markera att jag nu har tagit till apostlahästarna kommer här på stående fot också en liten dikt:


Vilsen symfoni

Tids nog
gör man sig hemmastadd i sitt vilse,
slutar söka sig en utväg
bortom irrandet
och de obesvarade frågorna,
stannar upp,
sätter fingret på en punkt
och säger:
jag är här nu,
bland furorna och mossorna, graniten,
jag är mitt i stormens öga, mitt i steget,
hela skiten
ligger framför mig,
världen är en utsträckt hand,
ett utsträckt finger;
ett löfte och ett hån
– den är vad jag får.

Och när man sen tar klivet
ut på ännu mer av okänd mark
så sjunger fötterna
ett sedan länge bortglömt språk;
förvandlas fotavtryck
till notavtryck,
till stig, till partituret
till den vilsna symfoni
som utgör livet.

Andra bloggar om: skor, fötter, poesi, fjällvandring, foto

Misslyckad svampplockning

Man får ju inte göra sin trogna skara av fans besviken - här kommer några fler bilder:




Börjar med en lav, såvitt jag begriper en naggbägarlav (Cládonia fimbriáta) fotad i närheten av Tågsjöberg, nordväst om Sollefteå. Passade på när vi var uppe och provtog banvallen där tidigare i veckan.











Och här kommer en röd flugsvamp (Amanita muscária) som jag fotade tidigare idag i Vårdsätraskogen, Uppsala, när jag var ute och letade efter svamp. Jag hittade dock bara en enda ätbar sopp och den var redan halväten.