...är en rubrik som jag lite halft nallar från vetenskapsfilosofen Susan Haacks "Defending Science - within reason" med undertiteln "Between scientism and cynism" - en bok som jag brukar rekommendera eftersom jag sympatiserar med hennes mycket balanserade synsätt på vetenskapens styrkor och svagheter.
Susan använde visserligen "Vetenskapens värste fiende, och dess bäste vän" när hon beskrev Paul Feyerabend - men riktigt så långt vill jag inte gå när jag beskriver John Ioannidis - som den här posten handlar om. John arbetar dock oförtrutet vidare med att kritiskt granska vetenskapen, dess brister och begränsningar - men på ett konstruktivt sätt. Håller du på med forskning (speciellt om du håller på inom de kliniska vetenskaperna) - och har du inte gjort det redan - så läs några av hans artiklar! Fundera sedan över vad vi kan göra för att förbättra sättet som vi forskare arbetar på.
Du kan också lyssna på honom själv då han sammanfattar några av sina slutsatser (från 2007):
Ett litet urval av lagom provokativa titlar från John Ioannidis långa publikationslista:
Mantzavinis GD, Pappas N, Dimoliatis IA, Ioannidis JPA. Multivariate models of self-reported health often neglected essential candidate determinants and methodological issues. Journal of Clinical Epidemiology 2005, 58:436-43
Ioannidis JPA. Why most published research findings are false. PLoS Medicine 2005, 2(8):e124.
Ioannidis JPA. Contradicted and initial stronger effects in highly-cited clinical research. JAMA 2005, 294:218-28.
Ioannidis JPA. Evolution and translation of research findings: from bench to where? PLoS Clinical Trials 2006, 1:e36.
Evangelou E, Trikalinos TA, Ioannidis JPA. Unavailability of online supplementary scientific information from articles published in major journals. FASEB Journal 2005, 19:1943-4.
Ioannidis JPA. Limitations are not properly acknowledged in the scientific literature. Journal of Clinical Epidemiology 2007, 60:324-9.
Tatsioni A, Bonitsis NG, Ioannidis JP. Persistence of contradicted claims in the literature. JAMA 2007, 298:2517-26.
Trikalinos NA, Evangelou E, Ioannidis JP. Falsified papers in high-impact journals were slow to retract and indistinguishable from nonfraudulent papers. Journal of Clinical Epidemiology 2008, 61:464-70.
Ioannidis JPA. Why most discovered true associations are inflated. Epidemiology 2008, 19:640-8.
Ioannidis JPA. Effectiveness of antidepressants: an evidence myth constructed from a thousand randomized trials? Philosophy Ethics & Humanities in Medicine 2008, 3:14.
Young NS, Ioannidis JPA, Al-Ubaydli O. Why current publication practices may distort science. PLoS Medicine 2008, 5:e201.
Läs även andra bloggares åsikter om forskning, vetenskap, statistik, filosofi, Ioannidis
Visar inlägg med etikett filosofi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett filosofi. Visa alla inlägg
14 januari 2009
19 december 2007
Ingen altruistisk bestraffning hos schimpanser
Läste artikeln i DN om själviska schimpanser häromdagen och funderade på att skriva något själv om det - men en kombination av tidsbrist och att så många andra bloggade om den gjorde att jag avstod. En av dem som bloggade var Danne Nordling och han lämnade en kommentar på ett av mina tidigare inlägg om altruism hos schimpanser (som kommenterade en artikel som tvärtom visade att schimpanser var lika osjälviska som människor) – så denna post är utformad lite halvt utformad som ett svar till honom.
Olika typer av altruism
Tänkte börja med att påpeka att begreppet altruism används på flera olika sätt vilket är förvirrande. En altruistisk handling definieras som en handling som gynnar någon annan på din egen bekostnad. Men gynnar dem hurdå – och vad är det som kostar?
Själv är jag benägen att diskutera altruism utifrån biologiska termer snarare än ekonomiska vilket så klart ställer till det när man ska diskutera altruism utifrån ultimatumspel och andra i grund och botten ekonomiska arbetsverktyg.
Talar man om altruism utifrån ett långsiktigt genocentriskt perspektiv (A) - dvs. en handling som ökar chansen att någon annans gener förs vidare på bekostnad av chansen att ens egna gener förs vidare? Eller talar man om altruism i ett kortsiktigt perspektiv (B) – som något som påverkar en organismers överlevnadschanser för dagen? Och hur tillämpar man altruismbegreppet i andra sammanhang som t.ex. i ultimatumspelet, eller i ekonomiska sammanhang? Som man frågar får man som bekant alltid svar.
Altruism av typ A kan rimligtvis aldrig förekomma (annat än som släktsskapsaltruism) – altruism av typ B däremot kan rentav vara ett resultat av egoistiska gener. Eller med andra ord en egoistisk genotyp kan ge upphov till en altruistisk fenotyp. Man kan dock argumentera för att altruistiska handlingar av typ B egentligen borde kallas för kooperativa handlingar eftersom både den som utför handlingen och den som utsätts för handlingen gynnas (fast i olika tidsperspektiv).
Altuistisk bestraffning
Den bestraffande mekanism som beskrivs i DN-artikeln – och som ju också kan spåras i samhället runt omkring i form av vår högt utvecklade rättskänsla, vårt rättsväsende etc. – brukar beskrivas som en typ av altruistisk mekanism och kallas allmänt för ”altruistisk bestraffning” eller ”strong reciprocity” i biologkretsar men är utifrån resonemanget ovan också i grund och botten (liksom altruism av typ B) snarare en kooperativ mekanism.
I princip tänker man sig att de rent evolutionära drivkrafterna ser ut såhär: Individer som samarbetar (altruister utifrån ett kortsiktigt perspektiv) kommer att ha en högre chans att överleva – och därför också föra sina gener vidare (dvs. de är egoister av typ A men altruister av typ B). I en grupp av sådana altruister kommer dock sådana individer som åker snålskjuts (egoister typ A och B) att gynnas på bekostnad av de övriga. I en situation där egoister breder ut sig i en population kommer dock evolutionen mycket starkt att gynna de individer som har förmågan att upptäcka egoisterna och också på olika sätt bestraffar dem även om detta sker till en kostnad för dem själva. På så vis upprätthålls balansen mellan altruister och egoister i populationen. Denna typ av beteende, och sådan populationsdynamik, har observerats till och med hos bakterier (fast i mer renodlat kemisk form) och kan därför definitivt ha en stor genetisk komponent även hos människor – detta visade ju också den tvillingstudie som Danne länkade till [1].
Det finns dock helt klart kulturella skillnader mellan olika folkgrupper när det gäller villigheten att bestraffa i den här typen av ultimatumspel och man har också sett att äldre barn tenderar att bestraffa hårdare än yngre barn [2] – vilket tyder på att kulturell inlärning också spelar roll för hur villiga vi är att bestraffa andra.
Det är onekligen intressant att schimpanser inte tycks ha denna förmåga att bestraffa egoister – i synnerhet som förmågan finns till och med hos en del bakterier. Kanske är ultimatumspelet en alltför onaturlig situation för att vara ett relevant test för en schimpans funderar jag? Men kanske är det helt enkelt så att det sociala samarbetet är och har varit betydligt viktigare för människor än vad det är för schimpanser?
The economic man
När det gäller konceptet "The economic man" (ett begrepp som jag egentligen inte är så väl förtrogen med) så är väl vad jag förstår användbarheten av det begreppet beroende på vilken typ av fråga man vill besvara. För det första så måste man betänka att det finns en stor variabilitet i hur benägna människor är att bestraffa andra - se t.ex. i tvillingstudien nedan [1] där ungefär hälften av utfallen var att bud under 40% förkastades - likväl fanns det också de som accepterade bud som låg nära 0 %. De flesta tycks hursomhelst ha "bestraffartendenser" - frågan är bara var den ekonomiska smärtgränsen går i olika situationer?
Danne exemplifierar med försäljningen av en bostadsrätt - båda hans exempel ligger dock ganska långt ifrån den situation som utprovas i ett ultimatumspel. En mer relevant jämförelse vore ju om ett bostadsföretag håller på och köper loss samtliga lägenheter i ett hyreshus - du blir erbjuden ett bra pris för din lägenhet men blir varse att din granne som bor i en likadan lägenhet har blivit erbjuden ett högre pris. Skulle du ta budet?
I vissa fall fungerar säkert the economic man som modell - i andra situationer fungerar han säkert dåligt!
Referenser
1. Wallace B, Cesarini D, Lichtenstein P & Johannesson M. 2007. Heritability of ultimatum game responder behaviour. PNAS 10.1073/pnas.0706642104
2. Fehr E & Fischbacher U. 2003. The nature of human altruism. Nature 425: 785-791.
Andra bloggar om: vetenskap, altruism, biologi, schimpanser, människans natur, filosofi, ekonomi
Olika typer av altruism
Tänkte börja med att påpeka att begreppet altruism används på flera olika sätt vilket är förvirrande. En altruistisk handling definieras som en handling som gynnar någon annan på din egen bekostnad. Men gynnar dem hurdå – och vad är det som kostar?
Själv är jag benägen att diskutera altruism utifrån biologiska termer snarare än ekonomiska vilket så klart ställer till det när man ska diskutera altruism utifrån ultimatumspel och andra i grund och botten ekonomiska arbetsverktyg.
Talar man om altruism utifrån ett långsiktigt genocentriskt perspektiv (A) - dvs. en handling som ökar chansen att någon annans gener förs vidare på bekostnad av chansen att ens egna gener förs vidare? Eller talar man om altruism i ett kortsiktigt perspektiv (B) – som något som påverkar en organismers överlevnadschanser för dagen? Och hur tillämpar man altruismbegreppet i andra sammanhang som t.ex. i ultimatumspelet, eller i ekonomiska sammanhang? Som man frågar får man som bekant alltid svar.
Altruism av typ A kan rimligtvis aldrig förekomma (annat än som släktsskapsaltruism) – altruism av typ B däremot kan rentav vara ett resultat av egoistiska gener. Eller med andra ord en egoistisk genotyp kan ge upphov till en altruistisk fenotyp. Man kan dock argumentera för att altruistiska handlingar av typ B egentligen borde kallas för kooperativa handlingar eftersom både den som utför handlingen och den som utsätts för handlingen gynnas (fast i olika tidsperspektiv).
Altuistisk bestraffning
Den bestraffande mekanism som beskrivs i DN-artikeln – och som ju också kan spåras i samhället runt omkring i form av vår högt utvecklade rättskänsla, vårt rättsväsende etc. – brukar beskrivas som en typ av altruistisk mekanism och kallas allmänt för ”altruistisk bestraffning” eller ”strong reciprocity” i biologkretsar men är utifrån resonemanget ovan också i grund och botten (liksom altruism av typ B) snarare en kooperativ mekanism.
I princip tänker man sig att de rent evolutionära drivkrafterna ser ut såhär: Individer som samarbetar (altruister utifrån ett kortsiktigt perspektiv) kommer att ha en högre chans att överleva – och därför också föra sina gener vidare (dvs. de är egoister av typ A men altruister av typ B). I en grupp av sådana altruister kommer dock sådana individer som åker snålskjuts (egoister typ A och B) att gynnas på bekostnad av de övriga. I en situation där egoister breder ut sig i en population kommer dock evolutionen mycket starkt att gynna de individer som har förmågan att upptäcka egoisterna och också på olika sätt bestraffar dem även om detta sker till en kostnad för dem själva. På så vis upprätthålls balansen mellan altruister och egoister i populationen. Denna typ av beteende, och sådan populationsdynamik, har observerats till och med hos bakterier (fast i mer renodlat kemisk form) och kan därför definitivt ha en stor genetisk komponent även hos människor – detta visade ju också den tvillingstudie som Danne länkade till [1].
Det finns dock helt klart kulturella skillnader mellan olika folkgrupper när det gäller villigheten att bestraffa i den här typen av ultimatumspel och man har också sett att äldre barn tenderar att bestraffa hårdare än yngre barn [2] – vilket tyder på att kulturell inlärning också spelar roll för hur villiga vi är att bestraffa andra.
Det är onekligen intressant att schimpanser inte tycks ha denna förmåga att bestraffa egoister – i synnerhet som förmågan finns till och med hos en del bakterier. Kanske är ultimatumspelet en alltför onaturlig situation för att vara ett relevant test för en schimpans funderar jag? Men kanske är det helt enkelt så att det sociala samarbetet är och har varit betydligt viktigare för människor än vad det är för schimpanser?
The economic man
När det gäller konceptet "The economic man" (ett begrepp som jag egentligen inte är så väl förtrogen med) så är väl vad jag förstår användbarheten av det begreppet beroende på vilken typ av fråga man vill besvara. För det första så måste man betänka att det finns en stor variabilitet i hur benägna människor är att bestraffa andra - se t.ex. i tvillingstudien nedan [1] där ungefär hälften av utfallen var att bud under 40% förkastades - likväl fanns det också de som accepterade bud som låg nära 0 %. De flesta tycks hursomhelst ha "bestraffartendenser" - frågan är bara var den ekonomiska smärtgränsen går i olika situationer?
Danne exemplifierar med försäljningen av en bostadsrätt - båda hans exempel ligger dock ganska långt ifrån den situation som utprovas i ett ultimatumspel. En mer relevant jämförelse vore ju om ett bostadsföretag håller på och köper loss samtliga lägenheter i ett hyreshus - du blir erbjuden ett bra pris för din lägenhet men blir varse att din granne som bor i en likadan lägenhet har blivit erbjuden ett högre pris. Skulle du ta budet?
I vissa fall fungerar säkert the economic man som modell - i andra situationer fungerar han säkert dåligt!
Referenser
1. Wallace B, Cesarini D, Lichtenstein P & Johannesson M. 2007. Heritability of ultimatum game responder behaviour. PNAS 10.1073/pnas.0706642104
2. Fehr E & Fischbacher U. 2003. The nature of human altruism. Nature 425: 785-791.
Andra bloggar om: vetenskap, altruism, biologi, schimpanser, människans natur, filosofi, ekonomi
13 juli 2007
Om termodynamik, kinetik och livets uppkomst
Jag avslöjade ju häromdagen lite i förbifarten att jag är en anhängare av Schrödingers definition av liv som ”ett system som importerar negativ entropi”. Detta gav upphov till en liten debatt i kommentarspåret och på Z:s ”enkla bloggen” om olika sätt att definiera liv. Det där med att förklara vad liv är och hur det uppstår och upphör är ju oändligt intressant och förtjänar mer än uppmärksamhet än så tycker jag – så här kommer därför lite fördjupning:
Termodynamikens obönhörliga andra huvudsats dikterar att alla avgränsade system strävar efter att uppnå största möjliga entropi eller oordning. Alla kemiska reaktioner tenderar också att gå i den riktning som maximerar systemets entropi. Det termodynamiskt mest gynnsamma systemet man kan tänka sig är ett system i absolut kemisk jämvikt. I ett kosmologiskt perspektiv brukar man tala om att detta så småningom kommer att leda till universums värmedöd (även om det ju kommer att dröja ett slag). Konstatera kan man dock att ett system i jämvikt är ett dött system.
Det finns en anledning till att mitt skrivbord ser ut som det gör - du kan också skylla på termodynamikens andra!
Alla (kända) levande organismer karakteriseras av att de importerar energi eller energirik (entropifattig) föda från omgivningen som de använder för att ”lura” termodynamikens andra huvudsats och motverka sitt eget sönderfall. De kopplar helt enkelt termodynamiskt gynnsamma reaktioner (mot en högre entropi; t.ex. nedbrytning av mat) till termodynamiskt ogynnsamma reaktioner (mot en lägre entropi; t.ex. uppbyggande av biomassa). En förutsättning för att det hela ska fungera är att de inte är avgränsade system – de måste importera låg entropi utifrån och exportera hög entropi till omgivningen. En levande cell kan beskrivas som ett ”långt-ifrån-jämvikt-system”.
Schrödingers definition är tilltalande eftersom den reducerar liv till något som kan beskrivas av enkla fysiska principer och representerar en strävan att förena fysik och biologi. Men även Schrödingers definition av det levande har dock, precis som alla andra definitioner av liv jag känner till, vissa brister. I det här fallet handlar det om att definitionen är något för vid (åtminstone upplevs den intuitivt som något för vid).
För det första ger den ingen grund för att exkludera jorden som helhet, som ju också är ett system som importerar negativ entropi, från det levande – den understödjer alltså den så kallade Gaia-hypotesen.
Att jorden som helhet skulle vara en levande organism kan man tycka vad man vill om – personligen tycker jag att det är ett intressant tankeexperiment och ett ganska pedagogiskt sätt att förklara varför vi (för vår egen skull) inte kan behandla den här globen hur vi vill. Gaia är dock inte det enda som inkluderas, även många andra ”självorganiserande system” som upplevs som icke-levande kan, åtminstone temporärt, gå mot en lägre entropinivå om energi tillförs utifrån. Galaxer, planeter, tornados och vattenvirvlar är alla exempel på spontant uppstående ordning i system som i sin helhet rör sig mot oordning.
I en nyligen publicerad artikel i PLoS Biology argumenterar John Whitfield för att alla självorganiserande system, levande som icke-levande kanske är en manifestation av samma sak. Hans idé är att levande ting inte uppstår trots att termodynamikens andra huvudsats motarbetar dem utan tack vare den. Självorganiserande system hjälper till att producera entropi snabbare medan de existerar än vad som hade varit fallet om de inte vore där. Betänk till exempel löv som ramlar ned till marken om hösten – daggmaskar, insekter, svampar och bakterier hjälper till att bryta ned dem i en ruskig fart. De bygger visserligen upp sin egen biomassa men nettoeffekten blir ändå en snabb produktion av entropi. Hade de inte funnits där skulle löven ha funnits kvar i åratal. Levande celler är alltså entropikatalysatorer, små utjämnare av ojämvikt– därmed är också liv det termodynamiskt mest gynnsamma tillståndet för ett kemiskt system (som innehåller de nödvändiga byggstenarna) om energi kontinuerligt tillförs utifrån.
Det finns till och med de som hävdar att evolutionen, åtminstone det naturliga urvalet, kan förklaras utifrån termodynamiska principer som en strävan efter ”maximum entropy production” (MEP). Evolutionen gynnar enligt det tankesättet de livsformer som kan maximera entropiflödet igenom sig. – På något plan är ju detta också väldigt likt ”survival of the fittest” – de organismer som är bäst på att motverka sitt eget sönderfall kommer att överleva. Däremot är det svårt att se hur detta skulle stämma överens med den sexuella selektionen som finns hos djuren – där gäller det ju istället att investera energin i något onyttigt, till exempel i färggranna fjäderskrudar, för att kunna attrahera det motsatta könet – knappast entropimaximerande kan man tycka!
Läs mer i:
Whitfield J. (2007) Survival of the likeliest? PloS Biology Vol 5(5): e142
Varför skulle entropigradienten ta omvägen via de här fjädrarna - det är frågan?
Nu finns det ju invändningar mot de termodynamiska teorierna – dels känslomässiga argument från dem som inte gillar reduktionistiska synsätt i allmänhet – men också mer vetenskapligt motiverad kritik.
En alternativ modell för livets uppkomst och evolutionen av teleomatiska och komplexa organismer förs fram av Addy Pross. Han håller med om att termodynamiken sätter ramarna för vad levande organismer kan göra men menar att den knappast är drivkraften bakom vare sig livets uppkomst eller evolutionen. Pross utgår istället från självreplikerande strukturers kinetiska egenskaper – självreplikerande strukturer (som t.ex. DNA) har potentialen att öka hastigheten på de kemiska reaktioner de katalyserar exponentiellt. Detta ger självreplikerande strukturer, när de väl har uppstått, mycket stor spridningspotential. Pross argumenterar också på ett ganska övertygande (om än något mångordigt) sätt för hur enkla självreplikerande strukturer kan och kommer att evolvera mot en högre komplexitetsgrad.
Av Pross modell följer att det blir svårt att dra någon definitiv gräns mellan levande och död materia – evolutionära mekanismer verkar redan på relativt enkla kemiska strukturer och allt levande och dött befinner sig på samma kontinuerliga skala. Han menar att liv är en manifestation av replikerande system och inte tvärtom; att liv är en produkt av evolution snarare än att evolution är ett av livets karakteristika.
Läs mer:
Pross A. (2003) The driving force for life's emergence: kinetic and thermodynamic considerations (pdf). Journal of theoretical Biology Vol 220: 393-406
Se där ja - då var vi framme vid slutet - och du som kommit ända hit: det där var väl en intressant och kanske rentav lite provocerande läsning? Vad anser du? Är jorden en levande organism? Kan evolutionen förklaras som en strävan efter att maximera systemets entropi? Kan man egentligen skriva självreplikerande på svenska eller är det bara biologsvengelska? Frågorna hopar sig - tyck till!
Andra bloggar om: vetenskap, biologi, fysik, kemi, liv, livets uppkomst, evolution, termodynamik, kinetik, entropi, filosofi
Termodynamikens obönhörliga andra huvudsats dikterar att alla avgränsade system strävar efter att uppnå största möjliga entropi eller oordning. Alla kemiska reaktioner tenderar också att gå i den riktning som maximerar systemets entropi. Det termodynamiskt mest gynnsamma systemet man kan tänka sig är ett system i absolut kemisk jämvikt. I ett kosmologiskt perspektiv brukar man tala om att detta så småningom kommer att leda till universums värmedöd (även om det ju kommer att dröja ett slag). Konstatera kan man dock att ett system i jämvikt är ett dött system.
Det finns en anledning till att mitt skrivbord ser ut som det gör - du kan också skylla på termodynamikens andra!
Alla (kända) levande organismer karakteriseras av att de importerar energi eller energirik (entropifattig) föda från omgivningen som de använder för att ”lura” termodynamikens andra huvudsats och motverka sitt eget sönderfall. De kopplar helt enkelt termodynamiskt gynnsamma reaktioner (mot en högre entropi; t.ex. nedbrytning av mat) till termodynamiskt ogynnsamma reaktioner (mot en lägre entropi; t.ex. uppbyggande av biomassa). En förutsättning för att det hela ska fungera är att de inte är avgränsade system – de måste importera låg entropi utifrån och exportera hög entropi till omgivningen. En levande cell kan beskrivas som ett ”långt-ifrån-jämvikt-system”.
Schrödingers definition är tilltalande eftersom den reducerar liv till något som kan beskrivas av enkla fysiska principer och representerar en strävan att förena fysik och biologi. Men även Schrödingers definition av det levande har dock, precis som alla andra definitioner av liv jag känner till, vissa brister. I det här fallet handlar det om att definitionen är något för vid (åtminstone upplevs den intuitivt som något för vid).
För det första ger den ingen grund för att exkludera jorden som helhet, som ju också är ett system som importerar negativ entropi, från det levande – den understödjer alltså den så kallade Gaia-hypotesen.
Att jorden som helhet skulle vara en levande organism kan man tycka vad man vill om – personligen tycker jag att det är ett intressant tankeexperiment och ett ganska pedagogiskt sätt att förklara varför vi (för vår egen skull) inte kan behandla den här globen hur vi vill. Gaia är dock inte det enda som inkluderas, även många andra ”självorganiserande system” som upplevs som icke-levande kan, åtminstone temporärt, gå mot en lägre entropinivå om energi tillförs utifrån. Galaxer, planeter, tornados och vattenvirvlar är alla exempel på spontant uppstående ordning i system som i sin helhet rör sig mot oordning.I en nyligen publicerad artikel i PLoS Biology argumenterar John Whitfield för att alla självorganiserande system, levande som icke-levande kanske är en manifestation av samma sak. Hans idé är att levande ting inte uppstår trots att termodynamikens andra huvudsats motarbetar dem utan tack vare den. Självorganiserande system hjälper till att producera entropi snabbare medan de existerar än vad som hade varit fallet om de inte vore där. Betänk till exempel löv som ramlar ned till marken om hösten – daggmaskar, insekter, svampar och bakterier hjälper till att bryta ned dem i en ruskig fart. De bygger visserligen upp sin egen biomassa men nettoeffekten blir ändå en snabb produktion av entropi. Hade de inte funnits där skulle löven ha funnits kvar i åratal. Levande celler är alltså entropikatalysatorer, små utjämnare av ojämvikt– därmed är också liv det termodynamiskt mest gynnsamma tillståndet för ett kemiskt system (som innehåller de nödvändiga byggstenarna) om energi kontinuerligt tillförs utifrån.
Det finns till och med de som hävdar att evolutionen, åtminstone det naturliga urvalet, kan förklaras utifrån termodynamiska principer som en strävan efter ”maximum entropy production” (MEP). Evolutionen gynnar enligt det tankesättet de livsformer som kan maximera entropiflödet igenom sig. – På något plan är ju detta också väldigt likt ”survival of the fittest” – de organismer som är bäst på att motverka sitt eget sönderfall kommer att överleva. Däremot är det svårt att se hur detta skulle stämma överens med den sexuella selektionen som finns hos djuren – där gäller det ju istället att investera energin i något onyttigt, till exempel i färggranna fjäderskrudar, för att kunna attrahera det motsatta könet – knappast entropimaximerande kan man tycka!
Läs mer i:
Whitfield J. (2007) Survival of the likeliest? PloS Biology Vol 5(5): e142
Varför skulle entropigradienten ta omvägen via de här fjädrarna - det är frågan?
Nu finns det ju invändningar mot de termodynamiska teorierna – dels känslomässiga argument från dem som inte gillar reduktionistiska synsätt i allmänhet – men också mer vetenskapligt motiverad kritik.
En alternativ modell för livets uppkomst och evolutionen av teleomatiska och komplexa organismer förs fram av Addy Pross. Han håller med om att termodynamiken sätter ramarna för vad levande organismer kan göra men menar att den knappast är drivkraften bakom vare sig livets uppkomst eller evolutionen. Pross utgår istället från självreplikerande strukturers kinetiska egenskaper – självreplikerande strukturer (som t.ex. DNA) har potentialen att öka hastigheten på de kemiska reaktioner de katalyserar exponentiellt. Detta ger självreplikerande strukturer, när de väl har uppstått, mycket stor spridningspotential. Pross argumenterar också på ett ganska övertygande (om än något mångordigt) sätt för hur enkla självreplikerande strukturer kan och kommer att evolvera mot en högre komplexitetsgrad.
Av Pross modell följer att det blir svårt att dra någon definitiv gräns mellan levande och död materia – evolutionära mekanismer verkar redan på relativt enkla kemiska strukturer och allt levande och dött befinner sig på samma kontinuerliga skala. Han menar att liv är en manifestation av replikerande system och inte tvärtom; att liv är en produkt av evolution snarare än att evolution är ett av livets karakteristika.
Läs mer:
Pross A. (2003) The driving force for life's emergence: kinetic and thermodynamic considerations (pdf). Journal of theoretical Biology Vol 220: 393-406
Se där ja - då var vi framme vid slutet - och du som kommit ända hit: det där var väl en intressant och kanske rentav lite provocerande läsning? Vad anser du? Är jorden en levande organism? Kan evolutionen förklaras som en strävan efter att maximera systemets entropi? Kan man egentligen skriva självreplikerande på svenska eller är det bara biologsvengelska? Frågorna hopar sig - tyck till!
Andra bloggar om: vetenskap, biologi, fysik, kemi, liv, livets uppkomst, evolution, termodynamik, kinetik, entropi, filosofi
10 juni 2007
Yrvaket inlägg i pågående litteraturfejd
Jag har spenderat några timmar med att uppdatera mig om vårens stora litteraturfejd som rasat i tidningarna och på diverse bloggar. Jag hade nämligen helt missat att det pågick en litteraturfejd (så insyltad i de litterära kretsarna är jag) - främst kanske för att jag konsekvent brukar undvika att läsa de båda kvällstidningarna där stora delen av debatten har rasat. Men nu har jag alltså uppdaterat mig och det är ju en bitvis ganska underhållande läsning.
Det hela tycks ha startat med introduktionen av Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen "Kritik av den negativa uppbyggligheten" i Sverige. En av deras centrala teser är att litteratur (och annat) numer bara bedöms utifrån hur normbrytande, provocerande eller gränsöverskridande den är - och inte utifrån sin egen litterära kvalitet eller intellektuella bidrag.
Detta har utlöst ett uppdämt behov av pajkastning i den svenska litterära sandlådan - i ena hörnet tycks de som anser att det danskarna skriver har bäring på svenskt litterärt liv ha förskansat sig (Johan Lundberg, Therese Bohman och Jesper Högström), och i det andra hörnet de som anser att så inte är fallet, eller de som anser att litterära alster de facto bör bedömas främst utifrån hur normbrytande de är (Malte Persson, Anna Hallberg, Lars Mikael Raatamaa m.fl.).
Tänkte först att jag skulle publicera en lite guide till hela fejden här - men sedan upptäckte jag att det redan fanns en utmärkt guide på dagensbok.com - där kan den intresserade förkovra sig vidare. Läs också Malte Perssons blogg och Johan Lundströms intervju med Stjernfelt och Thomsen i tidskriften Axess.
En parentes är att Lundström m.fl. i tidningen Axess' senaste nummer dessutom inte bara går till attack mot språkmaterialistisk hegemoni (inbillad eller ej) utan även mot postmodernism inom samhällsvetenskaperna i stort - vilket ju kan tänkas vara av intresse. Inom naturvetenskaperna har ju de där postmodernistiska kunskapsrelativiska strömningarna fallit på sin egen orimlighet och aldrig fått fotfäste på samma sätt - så utifrån mitt eget perspektiv känns det lite sent att diskutera "postmodernismens kris" - jag ansåg den redan vara förbi - men det är intressant läsning.
Hursomhelst, det som är riktigt intressant med vårens litterära debatt är att jag själv faktiskt föregrep den med ett (metafortyngt) inlägg - även om det då inte var någon som begrep vad jag menade (tror jag?)... Men jag kan ju förtydliga här och nu, när debatten kanske redan har klingat av, att: ja, jag har alltså oberoende av de båda danskarna tyckt mig se samma trend, att det normbrytande numer är normen och kanske mer specifikt det formbrytande normbrytande inom poesin.
Och, det må vara hur det vill med de i litteraturfejden framförda konspirationsteorierna och beskyllningarna - men tillåt mig vara den förste att bekänna att det jag söker efter inom samtidspoesin (med ljus och lykta) är intet eller litet av det till synes rådande formexperimentella idealet utan tvärtom något meningstyngt, insiktsfullt, berörande eller hemska tanke: något förförande vackert... detta ska inte tolkas som att jag är negativt inställd till formexperiment per se - de kan vara nog så intressanta - men för mig är dålig poesi i uppbruten form fortfarande dålig poesi och god poesi i traditionell svepning fortfarande lika innovativ.
Andra bloggar om: litteraturfejd, litteratur, poesi, postmodernism, språkmaterialism
Det hela tycks ha startat med introduktionen av Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen "Kritik av den negativa uppbyggligheten" i Sverige. En av deras centrala teser är att litteratur (och annat) numer bara bedöms utifrån hur normbrytande, provocerande eller gränsöverskridande den är - och inte utifrån sin egen litterära kvalitet eller intellektuella bidrag.
Detta har utlöst ett uppdämt behov av pajkastning i den svenska litterära sandlådan - i ena hörnet tycks de som anser att det danskarna skriver har bäring på svenskt litterärt liv ha förskansat sig (Johan Lundberg, Therese Bohman och Jesper Högström), och i det andra hörnet de som anser att så inte är fallet, eller de som anser att litterära alster de facto bör bedömas främst utifrån hur normbrytande de är (Malte Persson, Anna Hallberg, Lars Mikael Raatamaa m.fl.).
Tänkte först att jag skulle publicera en lite guide till hela fejden här - men sedan upptäckte jag att det redan fanns en utmärkt guide på dagensbok.com - där kan den intresserade förkovra sig vidare. Läs också Malte Perssons blogg och Johan Lundströms intervju med Stjernfelt och Thomsen i tidskriften Axess.
En parentes är att Lundström m.fl. i tidningen Axess' senaste nummer dessutom inte bara går till attack mot språkmaterialistisk hegemoni (inbillad eller ej) utan även mot postmodernism inom samhällsvetenskaperna i stort - vilket ju kan tänkas vara av intresse. Inom naturvetenskaperna har ju de där postmodernistiska kunskapsrelativiska strömningarna fallit på sin egen orimlighet och aldrig fått fotfäste på samma sätt - så utifrån mitt eget perspektiv känns det lite sent att diskutera "postmodernismens kris" - jag ansåg den redan vara förbi - men det är intressant läsning.
Hursomhelst, det som är riktigt intressant med vårens litterära debatt är att jag själv faktiskt föregrep den med ett (metafortyngt) inlägg - även om det då inte var någon som begrep vad jag menade (tror jag?)... Men jag kan ju förtydliga här och nu, när debatten kanske redan har klingat av, att: ja, jag har alltså oberoende av de båda danskarna tyckt mig se samma trend, att det normbrytande numer är normen och kanske mer specifikt det formbrytande normbrytande inom poesin.
Och, det må vara hur det vill med de i litteraturfejden framförda konspirationsteorierna och beskyllningarna - men tillåt mig vara den förste att bekänna att det jag söker efter inom samtidspoesin (med ljus och lykta) är intet eller litet av det till synes rådande formexperimentella idealet utan tvärtom något meningstyngt, insiktsfullt, berörande eller hemska tanke: något förförande vackert... detta ska inte tolkas som att jag är negativt inställd till formexperiment per se - de kan vara nog så intressanta - men för mig är dålig poesi i uppbruten form fortfarande dålig poesi och god poesi i traditionell svepning fortfarande lika innovativ.
Andra bloggar om: litteraturfejd, litteratur, poesi, postmodernism, språkmaterialism
12 april 2007
Hade Lysenko rätt!?
Trofim Lysenko är ett namn som för många är synonymt med pseudovetenskap. Han är ökänd för att ha vilselett den ryska biologiska forskningen i årtionden och för att ha medverkat till att meningsmotståndare och genetiker blev förföljda och avrättade i dåvarande Sovjetunionen.Nu tycks det dock som att det koncept han är mest välkänd för och som han också har blivit mest kritiserad för, nämligen hans idé om att förvärvade egenskaper kan gå i arv tycks ha ett korn av sanning i sig. En studie som publiceras i PLoS ONE ger denna idé upprättelse:
"Transmission of Stress-Induced Learning Impairment and Associated Brain Gene Expression from Parents to Offspring in Chickens"
Forskarna lät kycklingar växa upp i en miljö där de stressades genom att utsättas för oförutsägbara växlingar mellan natt och dagsljus. Kycklingar som växte upp och levde i en sådan miljö var sämre på att lära sig hitta mat i en labyrint än kycklingar som växte upp under normala förhållanden (12 timmar dag + 12 timmar natt). Det fina med kråksången var dock att även avkomman till de stressade kycklingarna var sämre på att lösa labyrintuppgiften än avkomman till ostressade kycklingar. De hade alltså ärvt störningen som den äldre generationen hade utsatts för.
Förändringen i inlärningsförmågan kunde också kopplas till identiska förändringar i hur generna uttrycks hos både de stressade kycklingarna och hos deras avkomma. Åtminstone 31 st av deras gener hade reglerats upp eller ner (dvs. uttrycktes kraftigare eller svagare).
Studien illustrerar det faktum att det inte bara är själva DNA-koden som bär på information mellan generationer, information om hur DNA-koden ska avläsas och/eller packas, kan också föras vidare t.ex. genom metylering av DNA eller modifiering av histoner, cellväggar kan fungera som mallar för nya cellväggar etc.
Studier av sådana former av ärftlig information som inte explicit kan hänföras till själva DNA-sekvensen brukar kallas för epigenetik och detta är för närvarande ett av de hetaste forskningsområdena inom biologin. Både tidskrifterna Cell och Nature Reviews Genetics har t.ex. nyligen haft temanummer om epigenetik.
De nya rönen är heller inte riktigt så revolutionerande som SvD:s artikel och SVT:s rapportering gör gällande - att epigenetisk information kan föras vidare mellan generationer är inte en ny idé. Det är dock möjligt att det här var den första studien som visade att mekanismen existerar på ett så tydligt sätt. Att forskarna skulle ifrågasätta Darwin är väl knappast heller något som stämmer - förutom möjligtvis i rubriksättarens fantasier.
De filosofiska implikationerna är dock mycket intressanta. Här kastas det in lite nytt material i den gamla striden om arv och miljö och deras betydelse: miljöpåverkan har uppenbarligen stor betydelse, men arvet styr hur miljön påverkar, miljön påverkar genom att påverka arvet och nu är det alltså också tydligt att denna miljöpåverkan kan ärvas... Det blir bara soppa av alltihop!
Och ifall nu kycklingar kan ärva epigenetiska markörer och stressymptom från sina föräldrar så är ju den naturliga följdfrågan ifall inte också människor kan göra det? Kan ett alltför stressigt leverne idag t.ex. påverka framtida generationers inlärningsförmåga negativt?
Dessutom är den rent vetenskapsfilosofiska diskussionen intressant; om varför vi så krampaktigt (och nu talar jag om vi människor i allmänhet, inte nödvändigtvis om vi forskare) har hållit fast och lärt ut den uppenbarligen felaktiga tesen att förvärvade egenskaper absolut inte kan nedärvas.
Kanhända kan detta hänföras till en allmän önskan att fjärma sig så långt som möjligt från Lysenkos läror?
Andra bloggar om: Lysenko, Darwin, genetik, epigenetik, arv och miljö, forskning, vetenskap, filosofi
25 februari 2007
Altruism på riktigt!
Jag var ute och klickade mig runt lite i den s.k. bloggosfären. Där ute hittade jag ett intressant inlägg på Danne Nordlings blogg: ”Apforskare falsifierar nationalekonomins grunder?” som i sin tur var en reaktion på en essä av Tor Wennerberg i DN: ”Moralen kommer först”. Detta inspirerade mig att också skriva ned några rader på temat altruism.
Essän i DN framför den synpunkten att mycket av vår mänskliga moral är medfödd medan Danne Nording vänder sig emot detta synsätt i flera av sina blogginlägg och rycker ut till försvar för den s.k. ”ekonomiska människan”, Homo economicus.
Ämnet altruism intresserar mig såsom varande biolog med en viss förkärlek för sociobiologiska förklaringsmodeller, och i synnerhet eftersom jag för något år sedan läste Tor Nørretranders intressanta bok ”Den generösa människan”, i vilken han avhandlar hur evolutionen har kunnat gynna mänskliga egenskaper som osjälviskhet, generositet etc. och i vilken han dessutom, redan i bokens första kapitel, sågar begreppet Homo economicus[1]. Men vara hur det nu vara månde med användbarheten av det begreppet i ekonomiskt modellerande, det där får ekonomerna pyssla med, jag är mer intresserad av de biologiska aspekterna och filosofiska implikationerna av begreppet altruism.
filosofi, forskning, vetenskap
Essän i DN framför den synpunkten att mycket av vår mänskliga moral är medfödd medan Danne Nording vänder sig emot detta synsätt i flera av sina blogginlägg och rycker ut till försvar för den s.k. ”ekonomiska människan”, Homo economicus.
Ämnet altruism intresserar mig såsom varande biolog med en viss förkärlek för sociobiologiska förklaringsmodeller, och i synnerhet eftersom jag för något år sedan läste Tor Nørretranders intressanta bok ”Den generösa människan”, i vilken han avhandlar hur evolutionen har kunnat gynna mänskliga egenskaper som osjälviskhet, generositet etc. och i vilken han dessutom, redan i bokens första kapitel, sågar begreppet Homo economicus[1]. Men vara hur det nu vara månde med användbarheten av det begreppet i ekonomiskt modellerande, det där får ekonomerna pyssla med, jag är mer intresserad av de biologiska aspekterna och filosofiska implikationerna av begreppet altruism.
Ett sådant kalkylerande skulle kanske passa en Homo economicus men knappast mig eller för den delen majoriteten av mänskligheten!
När man hjälper andra så kanske det indirekt hjälper ens chanser att överleva eller att få reproducera sig – visst – men vem hjälper egentligen andra med baktanken att det skulle gynna ens egna gener någon gång i en avlägsen framtid? Ytterst få skulle jag tro – det finns alltså inget som utifrån en biologs perspektiv talar emot att människor kan agera på ett genuint osjälviskt sätt - snarare tvärtom!
1. Nørretranders, T., Den generösa människan. 2003: Bookhouse Publishing AB.
2. Fehr, E. and U. Fischbacher, The nature of human altruism. Nature, 2003. 425: p. 785-791.
3. Nowak, M.A. and K. Sigmund, Evolution of indirect reciprocity. Nature, 2005. 437: p. 1291-1298.
Andra bloggar om:filosofi, forskning, vetenskap
22 februari 2007
"Der Mensch ist was er isst"
...hävdade redan Feuerbach. Och jag måtte ha satt i mig alltför mycket lättuggad föda i mina dar - jag har i alla fall märkligt svårt för att diskutera de något mer svårtuggade kunskapsteoretiska tankeströmningarnas betydelse för min dagliga forskargärning. Feuerbachs genetiska materialism är ju t.ex. något som man skulle kunna tänkas sympatisera med som naturvetare - men vad har mitt eventuella omfattande av dylika vänsterhegelianska ideal för praktisk betydelse i min synnerligen tillämpade forskning? - Det frågar jag mig - och svara mig måste jag nog göra om jag ska få färdigt min uppsats...
Har för övrigt beslutat mig för att placera den här bloggen på kartan.
Har för övrigt beslutat mig för att placera den här bloggen på kartan.
18 februari 2007
Vetandets villkor
I helgen har jag bitit i det sura äpplet och tagit itu med en uppgift som jag har undvikit alltför länge - och vars ofullbordande nu ett slag har hindrat mig från att ta ut min doktorsexamen.
Vad nu? Ni trodde att jag redan hade tagit ut min doktorsexamen?
- Eh, nej, alltså inte: skrivit doktorsavhandling och disputerat och så det har jag ju gjort, men min examen är också beroende av att jag uppfyller fakultetens krav på kurspoäng - och där är det tyvärr inte samma solskenshistoria...
Här drömmer jag mig tillbaka till mitt första år som doktorand och den där dagen (jag hade kunnat skriva den där ödesdigra dagen - men även om det låter bra så stämmer det tyvärr inte riktigt med min filosofiska övertygelse så jag skriver inte så) då jag beslöt mig för att gå kursen Sannolikhets- och vetenskapsteori 5p.
För att få ut de fem kurspoängen skulle jag förutom att klara av en examen i sannolikhetslära, läsa tre böcker: "Vetenskapen och förnuftet" av Georg Henrik von Wright; "Den vetenskapliga revolutionens struktur" av Thomas Kuhn och "Märk världen" av Tor Noerretranders, och dessutom skriva en uppsats om ca 20 sidor där jag skulle ställa stokastik, determinism och naturens komplexitet mot varandra. Pust…
Det låter i mina öron inte helt orimligt – i synnerhet om man betänker att den normala praxisen för en litteraturkurs är att man får ungefär 1 p per 100 sidor och om man betänker att jag ju hade läst betydligt mer än så (och även om Kuhns bok är ganska tunn så är den ju ingen lättviktare direkt).
Boken som sådan är ju dessutom inte så pjåkig - den ger en ganska god överblick över filosofins historia - men det snabbaste sättet att få lite koll hittar man nog ändå här:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
