Det mått som oftast används på ett lands tillväxt inom nationalekonomin är bruttonationalprodukten (BNP). BNP definieras som det samlade värdet av varor och tjänster som har producerats i ett land under en definierad tidsperiod. Synonymt kan man uttrycka BNP som summan av ett lands inkomster, eller som summan av förädlingsvärdena (dvs. försäljningsvärden minus kostnaden för inköp av råvaror och material som förbrukas i produktionsprocesser) [1]. När man diskuterar ett lands BNP-utveckling över tid så använder man BNP uttryckt i fasta priser (real-BNP)– dvs. BNP justerad för inflation.
Ofta uttrycks BNP också per capita – dvs. som real-BNP delat med landets innevånarantal. BNP per capita används som ett mått på ett lands välstånd – ofta rentav synonymt med välstånd. En ökning i BNP per capita innebär att innevånarnas genomsnittliga relativa köpkraft ökar och korrelerar åtminstone i de lägre regionerna med ett antal olika indikatorer på ett lands hälsa och utveckling som t.ex. förväntad livslängd, spädbarnsdödlighet, läskunnighet etc.
Men nu är ju inte BNP ett helt oproblematiskt mått på ett lands utveckling och inte heller på ett lands tillväxt. Min nyligen inköpta lärobok i makroekonomi [1] upplyser mig (i ett ack så kort avsnitt!) om att ifall man är intresserad av att hantera en ekonomi (inte helt olik vår egen) som använder sig av ändliga resurser så bör man inte mäta tillväxt i BNP utan i miljöjusterad nettonationalprodukt (NNP) som behandlar förbrukandet av framtida produktionspotential (genom resursförbrukning eller miljöförstöring) som kapitalförslitning. Men det gör man inte.
Vi kan alltså glatt festa upp vårt sparkapital i form av naturresurser utan att det syns ett spår av det i nationalräkenskaperna! Ekonomi sägs vara läran om hushållning med knappa resurser men att mäta ett lands tillväxt med BNP tycks vara ett exempel på raka motsatsen. En ekonomi som med alla medel strävar efter att ständigt maximera BNP förutsätter synbarligen att de tillgängliga resurserna är obegränsade.
Men BNP är också problematiskt utifrån många fler aspekter, t.ex. för att det inte säger något om hur ett lands tillgångar finns fördelade hos befolkningen och för att det ju egentligen inte mäter landets utvecklingsnivå, människornas livskvalitet etc. som väl ändå är de primära målen för en tillväxtorienterad politik? Kritiken summeras bra i filmen nedan (som visserligen handlar om GDP och inte BNP:s direkta motsvarighet GNP, men måtten och kritiken mot dem är liknande).
Det finns alltså ett stort behov av alternativa indikatorer för att mäta om ett lands utveckling är hållbar och om dess tillväxt är grön. I nästa post ska vi titta närmare på några sådana mått.
Referenser:
- Fregert K & Jonung L. 2007. Makroekonomi : teori, politik & institutioner. Andra reviderade upplagan. Studentlitteratur. Pozkal, Polen.
Andra bloggar om: ekonomi, bnp, nnp, miljö, tillväxt, hållbar utveckling
Pingat på intressant.se
Inlägg
1 kommentar:
Vi får inte glömma bort att ju mer materiel vi förstör, bombar hus och lemlästar människor i trafiken etc - ju mer "arbete" skapas för återuppbygnad, sjukvård etc. Dessa aktiviteter ökar BNP,dvs vad vi lite vårdslöst ibland kallar för mått på "välstånd".
Konsumismen ökar BNP. Många gånger köper vi mer prylar än vad vi mår bra utav. "Köp slit och släng" var ju 60-talets devis - före "Tyst vår". Brukar ibland skoja till det och säga "Vi måste offra oss och må lite dåligt (dvs överkonsumera) för att vi ska må lite bättre (dvs skapa välstånd/tillväxt enligt BNP).
Dvs BNP är ett uselt mått på just "VÄLSTÅND" och ett mycket oekonomiskt mått på tillväxt. När vi mäter med en felaktig måttstock blir informationsvärdet därefter. Det är verkligen dags att tänka i nya banor.
Skicka en kommentar