Riskerna med bisfenol A haussas och tonas ned

Bisfenol A (BPA) ingår som byggsten i polykarbonater och epoximaterial och finns därför i princip överallt omkring oss. Under en längre tid har det varit ett ganska omstritt kemiskt ämne och jag har några gånger tidigare skrivit om bisfenol A här på bloggen. Stridsfrågan handlar om ifall bisfenol A läcker från de plastmaterial som vi t.ex. använder för att förvara livsmedel i, hur höga halter vi människor exponeras för och om dessa halter är något att oroa sig för egentligen.
Nappflaskor har varit ett särskilt omstritt område och häromsistens, när EU höjde sitt gränsvärde för acceptabelt dagligt intag av BPA, så spekulerade åtminstone jag i att en anledning var att de lite pragmatiskt ville justera gränsvärdet uppåt (accepterat dagligt intag ADI till 50 μg/kg kroppsvikt och dag från 10 μg/kg kroppsvikt och dag) för att inte riskera att småbarn skulle exponeras för doser som översteg gränsvärdet.

Plastindustrins propagandasajt bisphenol-a.org anser att bisfenol A är säkrare än någonsin. På sistone har dock flera nya studier publicerats rörande bisfenol A som inte stödjer denna åsikt. Bland annat en litteratursammanställning om vilka halter som släpps ut från olika material och vilka halter man uppmäter i blodserum, urin etc. hos människor [1]. Flera studier har tittat på halterna av BPA som släpps ut från nappflaskor vid simulerad användning och de uppmätta halterna i vatten eller vad jag förmodar skulle efterlikna välling (food simulant) sträcker sig mellan bråkdelen av ett nanogram per ml till några ng/ml. Dessa halter skulle alltså inte vara någonting att oroa sig för, ens i ett ”värsta-tänkbara-scenario” om man jämför dem med EU:s gränsvärde för exponering. Men frågan är om detta gränsvärde verkligen är riktigt satt?

De nivåer som uppmäts i blod och urin hos människor ligger på några ng/ml (medianvärdet ligger på ca 1-3 ng/ml) – och om man betänker med vilken hastighet som BPA bryts ned i blodet (snabbt) så indikerar detta att det genomsnittliga dagliga intaget hos människor ligger över ADI-värdet på 50 μg/kg kroppsvikt och dag [1]. En annan studie har visat att halterna av BPA hos amerikaner är högre ju yngre man är: barn har högre halter än tonåringar och tonåringar har högre halter än vuxna människor [2]. Detta är naturligtvis oroande med tanke på att BPA anses kunna vara hormonstörande och därför särskilt aktivt hos unga personer.

Är då kronisk exponering för så låga koncentrationer som några ng/ml ett hälsoproblem? Ja, sannolikt anser Vanderberg et al.; de slår fast:

“The levels of BPA measured in human serum, urine and other tissues are within the range shown to cause effects in laboratory animals, and impact cell function in mechanistic studies in cell culture. Therefore, it is plausible and even likely that these levels are biologically active in humans, with obvious potential to cause disease or dysfunction.”

I samma nummer av Reproductive Toxicology publicerar också en expertgrupp som sammanträdde förra året ett konsensus-uttalande om BPA [3]. De anser bland annat att det är sannolikt att foster och nyfödda är särskilt i riskzonen för BPA. Låga doser av BPA kan ha epigenetiska effekter, dvs. ändra hur DNA uttrycks i cellerna och dessa effekter kan bestå in i vuxen ålder. De skriver:

”Specifically, prenatal and/or neonatal exposure to low doses of BPA results in organizational changes in the prostate, breast, testis, mammary glands, body size, brain structure and chemistry, and behavior of laboratory animals.”

Intressant nog så har en annan amerikansk expertgrupp från CERHR (Center for the Evaluation of Risks to Human Reproduction) också granskat riskerna med bisfenol A och kommit fram till mycket mindre alarmerande slutsatser. Den expertgruppen var specifikt sammansatt av forskare som tidigare inte jobbat med BPA – ett tillvägagångssätt som jag spontant kan känna har både uppenbara fördelar och uppenbara nackdelar. Ni kan läsa en artikel som diskuterar de båda expertrapporterna och skillnaderna dem emellan här. Symptomatiskt nog så lyfts bara denna expertgrupps slutsatser fram på bisphenol-a.org och inte den förstnämnda gruppens.

Hur ska man då förhålla sig till detta? Ja, osäkerheterna är stora men indikationerna för att BPA kan ha effekter i mycket låga koncentrationer är många – därför bör försiktighetsprincipen gälla i detta fall. Om jag vore en nybliven förälder skulle jag om möjligt försöka undvika nappflaskor som avger BPA (t.ex. köpa nappflaskor i glas eller polypropylen) – jag misstänker dock att en betydligt viktigare åtgärd är att blivande mödrar försöker minska sin exponering för BPA. Exakt hur man gör för att minska sin exponering är oklart eftersom exponeringsvägarna inte är helt klarlagda – men att försöka minska sitt intag av livsmedel lagrade i material av polykarbonater eller konserver förseglade med epoxi eller med ytbeläggningar av epoximaterial och att försöka undvika att värma mat i sådana material är ju en god gissning.

Referenser

1. Vandenberg L N, Hauser R, Marcus M, Olea N & Welshons W V. 2007. Human exposure to bisphenol A (BPA). Reproductive Toxicology 24: 139-177. (pdf)
   
   
2. Calafat A M, Ye X, Wong L-Y, Reidy J A & Needham L L. 2007. Exposure of the U.S. Population to Bisphenol A and 4-tertiary-Octylphenol: 2003-2004. Environmental Health Perspectives.
   
   
3. vom Saal et al. 2007. Chapel Hill bisphenol A expert panel consensus statement: Integration of mechanisms, effects in animals and potential to impact human health at current levels of exposure. Reproductive Toxicology 24: 131-138. (pdf)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, bisfenol A, plaster, polykarbonat, epoxi, nappflaskor