Läste artikeln i DN om själviska schimpanser häromdagen och funderade på att skriva något själv om det - men en kombination av tidsbrist och att så många andra bloggade om den gjorde att jag avstod. En av dem som bloggade var Danne Nordling och han lämnade en kommentar på ett av mina tidigare inlägg om altruism hos schimpanser (som kommenterade en artikel som tvärtom visade att schimpanser var lika osjälviska som människor) – så denna post är utformad lite halvt utformad som ett svar till honom.
Olika typer av altruism
Tänkte börja med att påpeka att begreppet altruism används på flera olika sätt vilket är förvirrande. En altruistisk handling definieras som en handling som gynnar någon annan på din egen bekostnad. Men gynnar dem hurdå – och vad är det som kostar?
Själv är jag benägen att diskutera altruism utifrån biologiska termer snarare än ekonomiska vilket så klart ställer till det när man ska diskutera altruism utifrån ultimatumspel och andra i grund och botten ekonomiska arbetsverktyg.
Talar man om altruism utifrån ett långsiktigt genocentriskt perspektiv (A) - dvs. en handling som ökar chansen att någon annans gener förs vidare på bekostnad av chansen att ens egna gener förs vidare? Eller talar man om altruism i ett kortsiktigt perspektiv (B) – som något som påverkar en organismers överlevnadschanser för dagen? Och hur tillämpar man altruismbegreppet i andra sammanhang som t.ex. i ultimatumspelet, eller i ekonomiska sammanhang? Som man frågar får man som bekant alltid svar.
Altruism av typ A kan rimligtvis aldrig förekomma (annat än som släktsskapsaltruism) – altruism av typ B däremot kan rentav vara ett resultat av egoistiska gener. Eller med andra ord en egoistisk genotyp kan ge upphov till en altruistisk fenotyp. Man kan dock argumentera för att altruistiska handlingar av typ B egentligen borde kallas för kooperativa handlingar eftersom både den som utför handlingen och den som utsätts för handlingen gynnas (fast i olika tidsperspektiv).
Altuistisk bestraffning
Den bestraffande mekanism som beskrivs i DN-artikeln – och som ju också kan spåras i samhället runt omkring i form av vår högt utvecklade rättskänsla, vårt rättsväsende etc. – brukar beskrivas som en typ av altruistisk mekanism och kallas allmänt för ”altruistisk bestraffning” eller ”strong reciprocity” i biologkretsar men är utifrån resonemanget ovan också i grund och botten (liksom altruism av typ B) snarare en kooperativ mekanism.
I princip tänker man sig att de rent evolutionära drivkrafterna ser ut såhär: Individer som samarbetar (altruister utifrån ett kortsiktigt perspektiv) kommer att ha en högre chans att överleva – och därför också föra sina gener vidare (dvs. de är egoister av typ A men altruister av typ B). I en grupp av sådana altruister kommer dock sådana individer som åker snålskjuts (egoister typ A och B) att gynnas på bekostnad av de övriga. I en situation där egoister breder ut sig i en population kommer dock evolutionen mycket starkt att gynna de individer som har förmågan att upptäcka egoisterna och också på olika sätt bestraffar dem även om detta sker till en kostnad för dem själva. På så vis upprätthålls balansen mellan altruister och egoister i populationen. Denna typ av beteende, och sådan populationsdynamik, har observerats till och med hos bakterier (fast i mer renodlat kemisk form) och kan därför definitivt ha en stor genetisk komponent även hos människor – detta visade ju också den tvillingstudie som Danne länkade till [1].
Det finns dock helt klart kulturella skillnader mellan olika folkgrupper när det gäller villigheten att bestraffa i den här typen av ultimatumspel och man har också sett att äldre barn tenderar att bestraffa hårdare än yngre barn [2] – vilket tyder på att kulturell inlärning också spelar roll för hur villiga vi är att bestraffa andra.
Det är onekligen intressant att schimpanser inte tycks ha denna förmåga att bestraffa egoister – i synnerhet som förmågan finns till och med hos en del bakterier. Kanske är ultimatumspelet en alltför onaturlig situation för att vara ett relevant test för en schimpans funderar jag? Men kanske är det helt enkelt så att det sociala samarbetet är och har varit betydligt viktigare för människor än vad det är för schimpanser?
The economic man
När det gäller konceptet "The economic man" (ett begrepp som jag egentligen inte är så väl förtrogen med) så är väl vad jag förstår användbarheten av det begreppet beroende på vilken typ av fråga man vill besvara. För det första så måste man betänka att det finns en stor variabilitet i hur benägna människor är att bestraffa andra - se t.ex. i tvillingstudien nedan [1] där ungefär hälften av utfallen var att bud under 40% förkastades - likväl fanns det också de som accepterade bud som låg nära 0 %. De flesta tycks hursomhelst ha "bestraffartendenser" - frågan är bara var den ekonomiska smärtgränsen går i olika situationer?
Danne exemplifierar med försäljningen av en bostadsrätt - båda hans exempel ligger dock ganska långt ifrån den situation som utprovas i ett ultimatumspel. En mer relevant jämförelse vore ju om ett bostadsföretag håller på och köper loss samtliga lägenheter i ett hyreshus - du blir erbjuden ett bra pris för din lägenhet men blir varse att din granne som bor i en likadan lägenhet har blivit erbjuden ett högre pris. Skulle du ta budet?
I vissa fall fungerar säkert the economic man som modell - i andra situationer fungerar han säkert dåligt!
Referenser
1. Wallace B, Cesarini D, Lichtenstein P & Johannesson M. 2007. Heritability of ultimatum game responder behaviour. PNAS 10.1073/pnas.0706642104
2. Fehr E & Fischbacher U. 2003. The nature of human altruism. Nature 425: 785-791.
Andra bloggar om: vetenskap, altruism, biologi, schimpanser, människans natur, filosofi, ekonomi
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
En intressant artikel! Vi har två problem: definitionen av altruism och vilka slutsatser man kan dra på det nationalekonomiska området.
Jag brukar tillämpa den definition som du anför: altruism är att gynna någon annan på din egen bekostnad. Därför blir egoism att gynna sig själv på någon annans bekostnad. Det utesluter alltså att man är egoist om man tillgodoser sina egna intressen utan att direkt påverka andra.
Ett sådant "neutralt egenintresse" är därför en mera adekvat etikett för schimpansen Frodos beteende när han får en frukt av skötaren (eller hittar den själv) på DN:s bild (se min blogg). Att kalla Frodo egoist är inadekvat - "ogenerös" tycker jag passar bättre. Så långt DN:s ordbruk.
Om någon gynnar en annan för att själv tjäna på det är det fråga om kooperativt beteende. Socialantropologerna kallar det transaktivt beteende. Men det är här den verkliga språkförbistringen har inträffat. Några ser, som du skriver, detta som altruism B. För säkerhets skull säger en del istället "reciprok altruism". Men i politiken ses handel mellan två parter ofta som "typisk egoism".
Vad betyder då "altruistisk bestraffning"? Flera kulturer har ställt ett starkt moraliskt krav på alla ärbara personer att hämnas en oförrätt. Det tyder på att det föreligger en avsevärd uppoffring att personligen bestraffa. Om det var naturligt medfött skulle t ex inte tragedin Orestes ha blivit skriven. Wallace et al konstaterar också att bara ca 40 procent av bestraffningsbeteendet i ultimatumexperimentet beror på genetiska faktorer.
Altruism i strikt mening är inte medfödd. Inte heller "altruistisk bestraffning" är entydigt medfödd men det finns ett genetiskt inslag.
Economic man
Vetskapen om förekomsten av vendettor har funnits länge. Spår av detta beteende kan konstateras med hjälp av ultimatumspelet. Varför skulle vi nu plötsligt revidera nationalekonomernas generella antagen bakom "economic man"?
Jag är själv nationalekonom och försökte göra ett test av Fehrs anspråk på revidering med hjälp av de två exemplen med försäljning av en bostadsrätt. Vi är nog överens om att Fehr har fel.
Det exempel du tar upp om utköp är intressant. Jag skulle naturligtvis argumentera för att min lägenhet var lika mycket värd som grannens (om den var det). Om jag kunde blockera företagets affär skulle jag också kunna sätta hårt mot hårt. Men detta skulle jag göra i eget intresse - inte för att straffa.
Vi får nog försöka konstruera andra exempel innan vi kan säga att några (smärre) revideringar av antagandena bakom 'economic man' borde göras.
/DNg
Jag skulle nog säga att utifrån en biologs perspektiv ter sig både socialism och ekonomisk handel (rättvis ekonomisk handel som gynnar båda parter) som kooperativa mekanismer. Att bestraffa dem som tar ut orättvist mycket av de gemensamma resurserna (dvs. altruistisk bestraffning – kalla det socialism om du vill men sådana mekanismer finns säkerligen i alla politiska läger!) – är helt klart ett kooperativt beteende som förhindrar att samarbetet inom gruppen bryter samman (vilket det ju gör om alla vinstmaximerar utan hänsyn till andra). Det handlar ju heller inte direkt om vendettor utan oftast om betydligt mer subtila typer av bestraffningar.
Att däremot avstå från att bestraffa – om bestraffning är förknippat med en kostnad är ett egoistisk beteende. När man avstår från att bestraffa är man vad som brukar kallas för en ”social cheater” – man räknar helt enkelt med att någon annan tar på sig kostnaden som är förknippad med att hålla relativ ordning i populationen samtidigt som man njuter av fördelarna med gruppens samarbete. Det är lite grann som att se på när någon blir rånad på gatan utan att ingripa (fast kanske inte fullt så illa – kostnaden både för att ingripa och för att avstå är förmodligen lägre).
Jag måste bara påpeka att om man använder din definition av altruism och diskuterar vinst och kostnad som kortsiktiga ekonomiska vinster och kostnader (och inte som skillnader i biologisk fitness) så finns det inget som från ett biologiskt perspektiv motsäger att altruism skulle vara utbrett hos människor. Tvärtom kan det ofta vara evolutionärt gynnsamt att bete sig ekonomiskt orationellt, ge pengar till välgörenhet, dela med sig av sin mat till främlingar etc. – att vara osjälvisk kan nämligen vara en väldigt kraftfull signal till det motsatta könet om att man bär på bra gener. Det är attraktivt att vara altruist!
Några reflexioner:
Socialism och handel kan förvisso båda ses som kooperativa mekanismer, vilket var vanligt på 1930-talet när man diskuterade marknadssocialism. Men efter det att socialismen uppgett teorin att den är effektivare på produktion än marknadshushållning har läget förändrats.
Socialismens (implicit) främsta argument är såvitt jag förstår idag att den är bättre på omfördelning. Om även detta skall anses falla inom ramen för kooperativt beteende avgörs om det finns en rimlig teori om vad som är berättigad omfördelning.
Traditionellt har man nätt och jämnt kunnat klassa tjuvars och bedragares omfördelning som oberättigad och statens återställning som berättigad. Dessutom ses inte "omfördelning" via försäkringar som något oberättigat.
John Rawls framlade 1971 en intressant teori om vilken omfördelning staten kunde driva på en samarbetsgrund (ett hypotetiskt samhällskontrakt). Han drog slutsatsen att det skulle räcka med proportionell skatt.
Att avstå från att bestraffa klassar du som egoistiskt beteende - "social cheating". Nationalekonomiskt kan man beskriva detta som att man inte bidrar till den kollektiva nyttigheten "ordning". Man blir en "free rider" och botemedlet är traditionellt obligatoriska skatter. De är dock inte principiellt omfördelande.
Att den sk "talionsprincipen" inte är förenlig med den krista (nytestamentliga) uppfattningen om ovillkorlig altruism behöver jag knappast påpeka ytterligare.
Det finns förvisso en hel del mer eller mindre altruistiskt beteende i det moderna samhället. Det har man vetat länge och har inte påverkat relevansen i antagandena om 'economic man'. En del av detta är snarast ett långsiktigt kooperativt beteende (en begränsad gästfrihet, hjälpsamhet i vardagen, hövlighet etc). Men religiösa och moraliska föreställningar kan naturligtvis utlösa verklig altruism.
Du pekar på ytterligare en förklaring: manifeterad altruism är evolutionärt fördelaktig. Jag har för mig att det finns någon teori om detta i termer av givandet av stora gåvor och hållandet av stora fester.
Den politisk-filosofiska relevansen är dock liten så länge man inte kan visa att altruismen egentligen är mycket mera utbredd (medfödd) och möjlig att befria i ett annat samhällssystem.
Skicka en kommentar