Ja, jag kan väl inte undgå att rapportera lite kort från min Sarektur – jag har ju faktiskt varit tillbaka i en och en halv vecka redan så det är verkligen på tiden.
Helikopter från KvikkjokkVi var fyra personer som var ute och gick och det startade med en helikoptertur från Kvikkjokk. Vi låg något kg över Lapplandsflygs viktsbegränsning om 400 kg totalt för 4 personer plus packning trots att Gustav och Ragnar rutinerat nog lade ifrån sig sina tunga kameror vid sidan av vågen men klarade oss från extrakostnader ändå.
Helikopterturen över fjällen var en upplevelse - även om jag satt inklämd i baksätet med en fjällryggsäck i knät och inte kunde ta några bilder för att dokumentera det – och förde oss på ett synnerligen smidigt sätt ut till Tarraluoppalstugorna som ligger ca 3 dagsetapper från Kvikkjokk om man vandrar genom Tarradalen utmed Padjelantaleden.
Från stugorna fortsatte vi norrut i maklig takt på grund av tunga ryggor (min vägde 26 kg vid invägningen vid helikopterhangaren men sedan lämpade jag över lite mat på Johan som hade lättast ryggsäck där så ca 24 kg är nog en bättre uppskattning) men också eftersom Ragnar kände sig lite förkyld. Han däckade också ganska snabbt efter kvällsmaten men blev som tur var bättre redan nästa dag.
In i Njoatsosvágge
Den andra dagen segade vi oss under strålande solsken och vad som väl får betecknas som lagom temperaturer upp över krönet österut och in i
Njoatsosvágge. Denna dalgång är mycket vacker och lättgången i de övre delarna där man vandrar utmed ett par lite större sjöar med glasklart vatten utmed branta bergväggar.
Tsahtsa (mitten) och Bássjábákte (höger) speglar sig i Gasska Njoatsosjávrre.Vår ursprungliga plan var att fortsätta upp mellan Tjågńåristjåhkkå och Bulkas upp mot Luohttoláhko för att sedan fortsätta på en tur som skulle föra oss runt
Pårtemassivet - men efter ett rådslag vid lunchtid beslöt vi oss för att vi var lite sent ute för att gå upp där. Vi var lite osäkra på hur långt vi skulle behöva gå för att hitta en tältplats och dessutom såg det ju i ärlighetens namn förbaskat brant ut. Där rann en jokk ned i dalen men den såg liksom mer ut som ett vattenfall tyckte vi.
Vi beslöt att i stället fortsätta österut genom Njoatsovágge och längs med sydsidan av Pårtemassivet och att istället ta någon dagstur med lättpackning upp på Luohttoláhko för att ta oss en titt – en plan som vi sedan höll oss till.
Dagstur upp på LuohttoláhkoDen tredje dagen beslöt vi oss för att ta oss upp på högplatån Luohttoláhkko för att ta oss en titt på utsikten bort mot Pårtemassivet och också för att om möjligt bestiga toppen Noajdde på nordsidan av platån. Vi beslöt att följa Luohttojåhkås västsida uppåt vilket vi snart insåg var ett stort misstag. Bergssidan som vette ned mott jokken var ganska brant och bitvis både täckt av buskage och/eller ganska hal och nere vid jokken kunde man bara gå vissa bitar. Sedan tvingades vi upp för att skråa igen. Inte heller kunde vi ta oss över jokken hursomhelst eftersom vi inte hade med oss några vadargrejor och Gustav hade ganska låga kängor.
Det slutade med att vi byggde oss ett vad genom att slänga i ett antal stenar ungefär där jokkens båda tillflöden flyter samman. När vi väl hade tagit oss över jokken var det inga problem längre - förutom att Ragnar efter en kort stund kom på att han hade glömt sina handskar på andra sidan och blev tvungen att rusa tillbaka. Men när vi väl kom upp på Luohttoláhko så kom molnen tyvärr ikapp oss. Av utsikten bort mot Pårtemassivet bidde intet och toppturen upp på Noajdde kändes också meningslös. Vi skymtade Bierikbaktes profil i fjärran innan den också försvann i dimman. Sen började det regna också. Vi tågade tillbaks – denna gång över själva platån och ned mellan Luohttojåhkå och Skajdasjjåhkå, en väg som helt klart är att föredra framför vårt tidigare vägval.
Ragnar hoppar tillbaka över vårt hembyggda vadställe för att hämta sina handskar.
Utsikt bort mot den passövergång som vi hade gått igenom dagen innan om vi hade följt ursprungsplaneringen. Till vänster Tsähkkok och rakt fram skymtar Tjågńåristjåhkkå.Det blev en lång och blöt dag och jag kände definitivt att Luhttoláhko är ett ställe jag vill återkomma till vid något senare tillfälle och under bättre väderleksförhållanden. (Känslan av att ha blivit snuvad på något spektakulärt förstärktes av att besöka fjällstationen i Kvikkjokk där det hängde ett stort fotografi på Pårtemassivets toppar från Luhttoláhko upphängt i matsalen.)
Regn och dimmaNu följde en dag med regn och dimma då vi stretade genom buskagen och tog oss över några inte alltför svåra vad i Njoatsosvágges mellersta delar. Utsikten var obefintlig och vårt marschtempo likaså – dessutom kom vi inte iväg förrän väldigt sent vilket resulterade i att vi aldrig åt någon lunch. Allt blev blött och det kändes som att vi var lite ur slag.
Ragnar vadar - ungefär där Skajdasjjåhkå och Bålgatjåhkå rinner samman.Dimman höll i sig även den femte dagen då vi tågade uppåt förbi Sähkok uppför ca 500 meters stigning utmed en inte alltid särskilt välrösad stig. Det kändes lite surrealistiskt att vandra däruppe bland stenarna – inte minst eftersom det var helt tyst – ingen vind och inget rinnande vatten, och så dimman. En underlig sak som hände var att jag rätt vad det var (när jag slog på telefonen för att använda den som tidtagarur för matlagningen) fick ett SMS. Mobiltäckning har jag aldrig upplevt i Sarek tidigare. Min täckning försvann visserligen strax därefter och kom inte åter förrän jag kom ner till Kvikkjokk – men brorsan hade täckning åtminstone vid trakterna av Pårek också.
Övergången vid Sähkok var dimmig och spöklikt tystÅterigen var vi också mycket medvetna om att vi blev snuvade på utsikten – passagen förbi Sähkok skulle jag gärna gå igen i klart väder. Vi beslöt oss för att slå läger ganska tidigt, i närheten av Tjievrajávrre och medan vi fortfarande befann oss på lite höjd och hoppas på att det skulle klarna något innan vi var tvunga att gå vidare.
Lite senare på kvällen skingrades också molnen något och vi kunde avfotografera några av bergskammarna i närheten. Sedan tjocknade det igen och dimman låg även på morgonen dagen efter.
Plötsligt klarnade det något och bergskammarna började skymta fram här och där.
Tjievvrra skymtar fram i dimman.Vandringen ned mot KvikkjokkDen sjätte dagen vandrade vi lite lojt ned från Pårtemassivet och kom ganska snart ned under molnhöjd så att vi fick lite utsikt ut över Pårekslätten. Det dåliga vädret beslutade att hälsa farväl genom att släppa loss en riktig störtskur över oss precis när vi stannade för lunch men sedan drog regnmolnen undan förvånansvärt snabbt och solen bröt fram lagom till dess kaffet på maten var klart.
Ett par renar som sprang fram och tillbaka precis nedanför oss i sluttningen avfotograferades grundligt.
Utsikten över Pårekslätten var vacker men vädret såg ut att kunna bli sisådär.Vi hittade en fin tältplats vid en av sjöarna strax söder om
Pårek. Solen sken fortfarande och jag passade på att tvätta håret i sjön samtidigt som vi strödde ut våra prylar för att låta dem torka efter bästa förmåga.
Paus vid Pårek, kamerorna åker fram för att fota Pårtemassivet med överblommad Rallarros i förgrunden.
Utsikt från leden bort mot Favnoajvve.Den sjunde dagen marscherade vi på i ganska raskt tempo (vilket annars kanske inte direkt karakteriserade den här vandringen). Biten som var kvar över Pårekslätten var ganska fin men när vi kom ned i skogsbältet blev det rätt tråkigt och vi fortsatte raskt ned mot Kvikkjokk med dess hägrande varmvattensduschar och ”riktiga mat”. Väl där lyckades vi dock missa att beställa maten i tid på fjällstationen så det slutade med att vi lagade till vår egen lilla restbuffé i självhushållet istället. Men duscharna var sköna och vi hann köpa oss en öl i fjällstationens bar efter maten!
Fotnot: jag kan meddela att de
nya kängorna fungerade ganska bra. Inga skavsår eller besvärande blåsor men det ömmade lite grann på ovansidan av ena vristen efter några dagar - det tror jag dock är något som kommer att bli bättre framöver.
Andra bloggar om:
fjällvandring,
Sarek,
foto,
vandring,
Njoatsosvágge,
Pårte,
Kvikkjokk
Inlägg
