22 februari 2009

Risker, riskvärdering och riskkommunikation

OK - dags att kåsera och koppla samman lite varierande uppslag på det övergripande temat risker och riskvärdering.

Oproportionerligt dyr marksanering
Vi börjar väl med konjunkturinstitutets rapport om sanering av arsenikförorenad mark? De har uppskattat nyttan av 23 st svenska marksaneringsprojekt med kostnaden för räddade liv som utvärderingskriterium. Totalt beräknar de att 0,1 liv räddades i de 23 projekten som de undersökte till en sammanlagd kostnad av 881 miljoner kronor. Kostnaden för ett räddat liv i de individuella projekten uppskattades ligga någonstans mellan 287 miljoner kronor och svindlande 1835 miljarder kronor. I jämförelse med andra typer av insatser ter sig marksanering av arsenikförorenad mark som ett enormt slöseri med pengarna.

Exponeringsgraden är låg och saneringskostnaden är hög. Analysen visar dessutom att för att rädda ett enda liv med vissa av projekten så skulle antalet människor som exponerades för den förorenade marken ha behövt överskrida antalet innevånare i kommunen.

Naturligtvis kan man diskutera det lämpliga i att använda antalet räddade liv som utvärderingskriterium - det finns såklart även andra miljöaspekter att ta hänsyn till. Analysen tar inte heller hänsyn till eventuella framtida ändrade markanvändningar (och därmed förändrade exponeringsnivåer), eller till de ekonomiska vinster som eventuellt kan uppnås genom att man efter en sanering fullt ut kan utnyttja den förorenade marken. Men inte desto mindre framstår det ju mer än tydligt att insatserna inte står i proportion till vinsterna.

Miljöextremism och kemikalieskräck
Hur kan detta få hända? frågar sig Jonas Vlachos på ekonomistas? -Ja, det kan man ju fråga sig - personligen kan jag inte säga att jag är särskilt förvånad. Det hela återspeglar den kemikalieskräck och det underskott av nykter riskvärdering som tycks råda i Sverige idag. På detta tema rekommenderar jag läsning av toxikologiprofessorn Robert Nilsson kritik av vad han kallar miljöextremismen i ett skarpt formulerat inlägg i DN idag. Han har för övrigt tidigare luftat sin kritik av Sveriges tillämpande av försiktighetsprincipen även i den vetenskapliga litteraturen. Hans debattartikel har helt klart sina poänger anser jag (i de delar av artikeln han håller sig till toxikologin iaf.). Riskvärdering innebär precis som det låter att vi värderar vilka risker som är värda att lägga krut på - och vilka som inte är värda att lägga krut på. Detta konceptet har dock inte riktigt fått fäste här i landet vad det verkar, vilket indirekt innebär att pengar stjäls från sådana åtgärder som skulle göra större nytta.

Irrationell kemikalieskräck stöter man på lite överallt idag, E-nummerskräck är väl en av de mest utbredda formerna. Där jag mest stöter på fenomenet är förmodligen på bekämpningsmedelsområdet -jag har tidigare kommenterat risklarm på detta område t.ex. här, här och här. Så sent som förra veckan blev jag uppringd av en person på ett miljökontor i en kommun som hörde sig för om vilka bekämpningsmedelsrester hon eventuellt skulle kunna hitta spår av på en övergiven bangård. Vad man skulle göra om man nu hittade några rester förtäljer inte historien - jag försökte tona ned riskerna över telefonen - men jag förmodar att man övervägde att ålägga banverket någon form av sanering i så fall. Förmodligen till en kostnad fullt i paritet med de av konjunkturinstutet undersökta arseniksaneringsprojekten.

Konsten att kommunicera risker
Samtidigt har jag full förståelse för att folk är oroliga - vem vill bosätta sig på en mark som man vet innehåller gifter, vem vill äta mat som innehåller spår av bekämpningsmedel? Att sedan all mat innehåller kemikalier och att en giftverkan är beroende av koncentration och faktiskt exponering, att herbicider är giftiga för ogräs men inte nödvändigtvis för människor - det är saker som är ytterst svåra att ta till sig och ytterst svåra att kommunicera till en allmänhet som till största delen består av icke-toxikologer.

Att kommunicera risker - där har vi nog den stora utmaningen. Det behövs fler pedagogiska insatser där vi kommunicerar resultaten från riskvärderingar - konjunkturinstitutets rapport där man jämför hälsobefrämjande insatser på marksaneringsområdet med insatser på andra områden är ett sådant exempel.

EU skippar riskvärderingen
Intressant nog så väljer man på EU-nivå att i den nya lagstiftningen på bekämpningsmedelsområdet (som parlamentet har godkänt, men som ännu inte har godkänts av kommissionen) att i viss mån frångå det där med riskvärdering. Man går från en "risk-based" till en "hazard-based" lagstiftning - vilket är något svåröversättligt (då både risk och hazard översätts med risk på svenska). I princip innebär det att där man tidigare gjorde en riskvärdering av verksamma substanser idag har infört stupstockskriterier där man helt enkelt väljer att inte godkänna substanser som är potentiellt mutagena, cancerogena, reproduktionstoxiskt, endokrinstörande, persistent eller bioackumulerande. (Även om man ju kan fundera över hur skarp denna skrivning egentligen är - se bilaga II.)

Detta förslag har debatterats ganska livligt i Storbrittanien i höst - där en hel del farhågor har luftats om att lagstiftningen kommer att innebära skördeminskningar utan att man gör några reella miljö eller hälsovinster. Man har också kritiserat det vetenskapliga i tillvägagångssättet och bristen på konsekvensanalys. Läs tex. "Balance elusive in EU pesticide debate" och "A grim future for English carrots?" KemI har uppskattat att för svenska förhållanden kommer ca 23 aktiva substanser (8% av de godkända) på sikt att försvinna från den svenska marknaden - man gör dock inga utlåtanden om huruvida detta kommer att ställa till några problem för svenska odlare.

En del av kritiken är såklart orkestrerad av bekämpningsmedelstillverkarna själva men en del av invändningarna kan nog vara värda att lyssna på. Naturligtvis måste man också väga in att införandet av stupstockskriterier är praktiskt och också innebär att man sparar pengar - en ordentligt riskvärdering kostar ju såklart också. Personligen är jag inte särskilt oroad för att lagstiftningen ska få stora konsekvenser för jordbruket - men döm själva!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

4 kommentarer:

Anonym sa...

Harald först bra skrivet
Hur många liv man räddar så kan man inte resonera skriva, lågdosexponering av arsenik dör ingen direkt av men flera kan bli förgiftade, förekommer förgiftningssymtom utan att någon dör så är det allvarligt texten blir missvisande, om exponeringen är så liten att bara en kancerrisk finns då blir det relevant med att säga hur många liv som har räddats, men man måste tydligt beskriva vad som är risken. (Svenson förstår inte vad man menar tror jag)

Ökas exponeringen för kadmium så tror jag att det syns först i skador på njurar innan risken att dö är så stor ( kan ha fel där saknar tillräcklig kunskap ) om det är som jag misstänker så kan man inte tala om hur många liv man kan rädda.

Naturliga toxiner, det verkar som man har undervärderat risken med toxin från mögel sjukdomsrisken av mögelsporer kanske var en riktig bedömning och inte så hög risk,
Men toxinerna kan vara fruktansvärt giftiga se din dn länk ”och aflatoxin, som kommer från en mögelsvamp, ett av de mest cancerframkallande av alla ämnen.”
Vetenskapen säger ju att man inte vet tillräckligt och att man hade lite fel förut. se länk
http://luur.lub.lu.se/luur?func=downloadFile&fileOId=1265711

sjuka hus symtom kanske får sin vetenskapliga förklaring,
där skulle i så fall pengarna göra nytta. Obs inte rädda så många liv men minska ohälsan.


Det gäller att förstå hur stor risk det är med ett toxin jag äter fortfarande nötter (aflatoxin), men använder mask om jag använder starka lösningsmedel, bra skrivet om riskvärdering.

Anonym sa...

”Risker, riskvärdering och riskkommunikation" förutsätter ett vetenskapligt EN-tydligt ANSVAR för NÅGONTING, lokalt NÅGONSTANS!

Harald Cederlund sa...

Anonym: jag är inte riktigt säker på vad du är ute och far efter med din kommentar - kan du förtydliga dig?

Anonym sa...

Tack for intiresnuyu iformatsiyu