Altruism på riktigt!

Jag var ute och klickade mig runt lite i den s.k. bloggosfären. Där ute hittade jag ett intressant inlägg på Danne Nordlings blogg: ”Apforskare falsifierar nationalekonomins grunder?” som i sin tur var en reaktion på en essä av Tor Wennerberg i DN: ”Moralen kommer först”. Detta inspirerade mig att också skriva ned några rader på temat altruism.

Essän i DN framför den synpunkten att mycket av vår mänskliga moral är medfödd medan Danne Nording vänder sig emot detta synsätt i flera av sina blogginlägg och rycker ut till försvar för den s.k. ”ekonomiska människan”, Homo economicus.

Ämnet altruism intresserar mig såsom varande biolog med en viss förkärlek för sociobiologiska förklaringsmodeller, och i synnerhet eftersom jag för något år sedan läste Tor Nørretranders intressanta bok ”Den generösa människan”, i vilken han avhandlar hur evolutionen har kunnat gynna mänskliga egenskaper som osjälviskhet, generositet etc. och i vilken han dessutom, redan i bokens första kapitel, sågar begreppet Homo economicus[1]. Men vara hur det nu vara månde med användbarheten av det begreppet i ekonomiskt modellerande, det där får ekonomerna pyssla med, jag är mer intresserad av de biologiska aspekterna och filosofiska implikationerna av begreppet altruism.

En altruistisk handling definieras av biologer ungefär som ”en handling som kostar för den som utför den och som gynnar någon annan”. ”Kostar” betyder på biologspråk minskad fitness (=minskad överlevnadschans). Det kan alltså handla om att kasta sig ut i en strid fors för att rädda någon som håller på att drunkna, eller mer blygsamt om att dela med sig av sin mat till någon som hungrar.

Man skiljer mellan flera olika typer av altruistiska mekanismer som kan samverka på mer eller mindre intrikata sätt: släktskapsaltruism (jag hjälper mina nära släktingar eftersom de delar en del av mina gener), reciprok altruism (= ömsesidig altruism; ungefär: jag hjälper dig – du hjälper mig), indirekt reciprok altruism (ungefär: jag hjälper dig – det förbättrar mitt rykte i samhället – tredje part hjälper mig), altruistisk bestraffning (ungefär: jag hjälper inte dig – det försämrar mitt rykte – tredje part hjälper inte mig) [2, 3].

Historiskt har det varit svårt att kunna förklara varför evolutionära mekanismer skulle gynna andra altruistiska egenskaper än släktskapsaltruism. Detta beror enligt Nørretranders till stor del på att man har diskuterat evolution endast i termer av naturlig selektion (den starkaste överlever och för vidare sina gener) och inte tagit hänsyn till den (ibland sorgligt nog bortglömda) sexuella selektionen. Det är viktigt att inse att individer med ”ett gott rykte” inte bara har större chanser att få hjälp med överlevnaden, de har också större chanser att bli utvalda som partner. Det har alltså ur ett genetiskt/evolutionärt perspektiv funnits åtminstone dubbla anledningar att agera osjälviskt. Jag hyser inget (eller åtminstone mycket litet) tvivel om att osjälviskhet och moraliska värderingar till viss del (förmodligen stor del) är nedärvda.

Men handlar det om riktig altruism? – Många som debatterar ämnet altruism tar den biologiska förklaringsmodellen till intäkt för att hävda att det inte existerar något ”verkligt” osjälviskt beteende och att människan är i grunden egoistisk eftersom hon ju alltid agerar för att gynna sina egna gener. Detta illustrerar bara att de inte har förstått den grundläggande skillnaden mellan genotyp och fenotyp och att de inte förmår skilja mellan de biologiska och psykologiska betydelserna av begreppet altruism.

Ur biologisk synvinkel kan det inte finnas någon egentlig osjälviskhet – det är riktigt, gener kan ju inte vara osjälviska, eller för den delen själviska – Richard Dawkins boktitel till trots. Det är bara medvetet fattade beslut som kan dömas som själviska eller osjälviska, och att hävda att altruistiska handlingar är själviska implicerar alltså att den altruistiske först skulle göra en liten sannolikhetskalkyl för att uppskatta om handlingen gynnar generna innan han/hon beslutar sig för att hjälpa till.

Ett sådant kalkylerande skulle kanske passa en Homo economicus men knappast mig eller för den delen majoriteten av mänskligheten!

När man hjälper andra så kanske det indirekt hjälper ens chanser att överleva eller att få reproducera sig – visst – men vem hjälper egentligen andra med baktanken att det skulle gynna ens egna gener någon gång i en avlägsen framtid? Ytterst få skulle jag tro – det finns alltså inget som utifrån en biologs perspektiv talar emot att människor kan agera på ett genuint osjälviskt sätt - snarare tvärtom!

1. Nørretranders, T., Den generösa människan. 2003: Bookhouse Publishing AB.

2. Fehr, E. and U. Fischbacher, The nature of human altruism. Nature, 2003. 425: p. 785-791.

3. Nowak, M.A. and K. Sigmund, Evolution of indirect reciprocity. Nature, 2005. 437: p. 1291-1298.

Andra bloggar om:

filosofi, forskning, vetenskap