Hur ska vi kommunicera vetenskap?

Jag har den senaste tiden med intresse följt en debatt mellan olika bloggare på amerikanska Scienceblogs om hur man ska förmedla vetenskap så att budskapet når fram. Här kommer en liten resumé och några reflektioner.

Upptakten till debatten kan spåras tillbaka till en artikel i Science ("Framing Science" - nu obegripligt nog inte längre fritt tillgänglig på nätet...) där forskarna och bloggarna Matthew Nisbet (från bloggen Framing Science) och Chris Mooney (bloggen The Intersection) diskuterar hur det finns ett behov av att "rama in" eller packetera vetenskap så att den når fram till olika målgrupper.

Deras tes är i korthet att människor använder sina förutfattade meningar ( t.ex. politiska eller religiösa uppfattningar) som "perceptuella skärmar" för att välja ut vilka nyhetskällor de ska lyssna till i mediebruset. Vetenskap behöver därför förpackas på ett sätt som gör att budskapet som ska förmedlas så att säga slinker in under olika målgruppers skärmar.

Om man ska förmedla att det är viktigt att vidta åtgärder för att hindra den globala uppvärmningen ska man kanske trycka på de ekonomiska fördelarna när man kommunicerar med näringsliv eller politiker och istället välja att framhäva de etiska eller moraliska aspekterna av att inte agera när man kommunicerar med religiösa grupper.

De flesta håller nog med om att det där med att förpacka sitt budskap är något som man, mer eller mindre medvetet, ägnar sig åt. Men när det gäller i vilken utsträckning forskare bör förpacka budskap och om det är något som är bra - där går åsikterna isär. Uppenbarligen misslyckades Nisbet och Mooney med att packetera sitt budskap för det vetenskapliga auditoriet i Science - för flera personer reagerade på Scienceartikeln och lite av kritiken kan skönjas i Nisbets och Mooneys svar (själva kritiken är inte tillgänglig för närvarande) och också i kommentarerna till bloggposten. Ni kan också kolla in debatten på The Scientist hemsida.

En oro som flera av kritikerna känner är att förpackande av vetenskapsinformation lätt blir liktydigt med förvrängande, förminskande, eller överförenklande av budskapet. Slutorden i Nisbets och Mooneys artikel bidrog förmodligen till dessa farhågor:

"Some readers may consider our proposals too Orwellian, preferring to safely stick to the facts. Yet scientists must realize that facts will be repeatedly misapplied and twisted in direct proportion to their relevance to the political debate and decision-making. In short, as unnatural as it might feel, in many cases, scientists should strategically avoid emphasizing the technical details of science when trying to defend it."

Nisbet har också lyckats med att reta upp mer högljudda ateistiska vetenskapsbloggare genom att använda termer som "new atheists" och "the atheist noise machine" om dem, Dawkins m.fl. och hävda att de gör mer skada än nytta när det gäller att kommunicera vetenskap till religiösa grupper - och nu senast genom att sätta ihop en panel till American Association for the Advancement of Science (AAAS) årliga möte för att diskutera hur man ska kommunicera vetenskap i ett religiöst Amerika - utan att inkludera några av dessa representanter för den mer högljudda skolan i panelen. P.Z. Myers på Pharyngula är t.ex. mycket kritisk.

Själv reflekterar jag fortfarande över var jag står. Ska vetenskapsmän ägna sig åt att packetera vetenskap? Och hur mycket packeterande kan man ägna sig åt innan budskapet blir förvrängt?

Som vetenskapsbloggare tycker jag ju uppenbarligen inte att det är något fel med att förpacka vetenskap på ett sätt som gör den intressant att läsa - det är helt förenligt med god vetenskapsjournalistik. Man måste fånga läsarens intresse och hålla kvar honom eller henne. Skriver man en text full av siffror och vetenskapligt mumbo-jumbo (mumbo-jumbo för den oinsatte dvs.) finns det en risk att man snabbt tappar läsarens intresse.

Samtidigt måste man ju fråga sig: om man nu t.ex. förmedlar den huvudsakliga slutsatsen av en studie men misslyckas med att kommunicera hur man kommit fram till denna slutsats, hur säker denna slutsats är, frågeställningens bakomliggande komplexitet - vad är det då man har kommunicerat? Vetenskap? - Jag är inte så säker...

Man kan också fråga sig hur allmänheten ska kunna skilja alltför välförpackad vetenskap från andra intressegruppers budskap (ett problem redan idag). Om forskare är alltför engagerade med att sälja sina budskap finns det en risk att de uppfattas som försäljare istället för forskare. Å andra sidan - om de försöker sälja ett oförpackat budskap finns det en risk att ingen köper det. Onekligen ett dilemma.

Hur många forskare som egentligen aktivt sysslar med att "sälja sin forskning" till allmänheten är ju också en relevant fråga. - En försvinnande liten andel skulle jag vilja hävda - vetenskap kommuniceras idag främst via medierna (när den kommuniceras alls). Kanske är detta något som kommer att ändras när fler forskare upptäcker internets möjligheter till direktkommunikation - man kan alltid hoppas.

Men tills dess är vi i händerna på journalisterna - som ofta är duktiga på att fånga folks intresse men sällan är lika duktiga på att förmedla själva vetenskapen. Läs t.ex. det här humoristiska inlägget från bloggen Genomicron med tio tips för dåliga vetenskapsjournalister (som han välförtjänt får både ris och ros för i kommentarerna).

Sammantaget kan jag väl säga att jag tror det är möjligt att sälja också ganska komplexa budskap till allmänheten om man skriver på ett bra sätt. Att skriva bra är en typ av förpackning - men inte nödvändigtvis samma sak som Nisbet och Mooney menar med att "rama in".

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, framing, kommunikation, vetenskapsjournalistik, referensramar, budskap