ESBL är inte en bakterie - det är ett enzym

Kan inte låta bli att lite försynt påpeka att den nya superbakterien ESBL inte är en bakterie utan en typ av enzym som finns hos flera olika bakteriearter.

ESBL står för Extended Spectrum Betalactamases (sv. Betalaktamaser med utvidgat spektrum) och är alltså en beteckning på en grupp av enzymer. Betalaktamas är en typ av enzym som spjälkar betalaktam och därför ger upphov till resistens mot vanliga antibiotika av betalaktam-typ: penicilliner och många cefalosporiner. Betalaktamaser med utvidgat spektrum ger förutom detta också upphov till resistens mot några ytterligare typer av antibiotika. Det finns väldigt många olika varianter av enzymet med lite olika egenskaper.

DNA:t som kodar för ESBL sitter på en plasmid vilket gör att resistensgenerna kan föras över mellan olika bakterier - i det här fallet gram-negativa bakterier och främst tarmbakterier. De sorterna som påträffats oftast hittills i Sverige är Escherichia coli och Klebsiella pneumoniae - alltså vanliga tarmbakterier som dock också kan vara opportunistiska patogener och orsaka till exempel urinvägsinfektion.

















Antal inrapporterade fall av bakterier med ESBL uttryckt per landsting, 100 000 innevånare och år (baserat på en sammanställning från februari till juli). Figur från EPI-aktuellt som finns att läsa på smittskyddsinstitutets hemsida.

Problemen med ESBL-bakterier tycks likna de med MRSA (Methicillin Resistant Staphylococcus aureus). Orsakerna till resistensuppkomsten kan spåras till överdriven och felaktig användning av antibiotika och störst problem kommer de här bakterierna att förorsaka på sjukhus.

Läs mer:
Landstinget i Östergötland
Smittskyddsinstitutet

Andra bloggar om: vetenskap, biologi, mikrobiologi, ESBL, antibiotika, MRSA, antibiotikaresistens, bakterier

Hur farliga är mina handdukar?

Både SvD och DN skriver om naturvårdsverkets rapport om bl.a. nonylfenol i svenska vatten som ska publiceras snart. Enligt SvD så översteg koncentrationen EU:s gränsvärde för nonylfenol i vatten i 8 av 92 fall. Det framgår dock inte vad EU:s gränsvärde egentligen ligger på - har letat runt men hittar inte det aktuella gränsvärdet (blir alldeles virrig av att försöka hitta rätt på sådana här uppgifter på nätet...). Det enda jag hittar är ett dokument med ett förslag till direktiv (pdf) "on environmental quality standards in the field of water policy and amending Directive 2000/60/EC". I detta direktiv föreslås maxkoncentrationen 2 μg/l. Om man får tro DN:s grafik så ligger det aktuella gränsvärdet däremot på 1 μg/l (eftersom åtta punkter är markerade som > 1 μg/l).

Nåja, gränsvärden är ju en sak - hur förhåller sig de svenska värdena till lite faktiska ekotoxicitetsdata? Jo, den intresserade kan läsa den här riskbedömningen (pdf) från European Chemicals Bureau. Toxicitetsdata för några olika arter hittar ni tabulerade på sidorna 99-106. Den känsligaste arten (Scenedesmus subspicatus) hade ett EC10 på 3,3 μg/l (10 % hämning av biomassan vid långtidsinkubering i den koncentrationen) - att jämföra med det högsta värdet upphittat i svenska vatten på 3,8 μg/l. Utifrån alla tillgängliga data räknades ett PNEC (Predicted No Effect Concentration) för ytvatten ut till 0,33 μg/l. Hur detta värde (i en rapport från 2002) kan omvandlas till ett förslag (2006) på en EQS på 2 μg/l - vet jag inte. Kanske var det någon som tyckte att det var fegt med säkerhetsmarginaler - kanske var det någon som var pragmatisk och justerade gränsvärdet efter vad man hittade i det europeiska vattnet? Av grafiken i DN att döma skulle ett gränsvärde på 0,33 μg/l överskridas av nästan hälften av de svenska vattenproverna...

Andra bloggar om: vetenskap, nonylfenol, riskbedömning, ekotoxicitet, handdukar, ECB, miljö

Bakterier farligare i rymden - nu är artikeln publicerad

Jag letade häromdagen förgäves efter den där artiklen som enligt uppgift hade publicerats i PNAS och som enligt uppgift visade att bakterier blev farligare av rymdfärder - detsamma gjorde Erica på En forskares betraktelser. Det visade sig dock att alla skriverierna bara var baserade på en pressrelease från Arizona State University.

Själva artikeln publicerades först idag. Ni hittar den här:

W. Wilson, C. M. Ott, K. Höner zu Bentrup, R. Ramamurthy, L. Quick, S. Porwollik, P. Cheng, M. McClelland, G. Tsaprailis, T. Radabaugh, A. Hunt, D. Fernandez, E. Richter, M. Shah, M. Kilcoyne, L. Joshi, M. Nelman-Gonzalez, S. Hing, M. Parra, P. Dumars, K. Norwood, R. Bober, J. Devich, A. Ruggles, C. Goulart, M. Rupert, L. Stodieck, P. Stafford, L. Catella, M. J. Schurr, K. Buchanan, L. Morici, J. McCracken, P. Allen, C. Baker-Coleman, T. Hammond, J. Vogel, R. Nelson, D. L. Pierson, H. M. Stefanyshyn-Piper, and C. A. Nickerson. 2007. Space flight alters bacterial gene expression and virulence and reveals a role for global regulator Hfq. PNAS published September 27, 2007, 10.1073/pnas.0707155104.

Jag har viss förståelse för att det gäller att inte "komma för sent" med sina forskningsreportage. Men jag tycker ändå att man skulle kunna kräva att någon på TT eller DN åtminstone läser igenom artikeln de baserar sin forskningsnyhet på och inte bara pressreleasen. Och om de inte gör det, att de åtminstone kontrollerar så att forskningsartikeln verkligen existerar. Och när de ändå håller på och kontrollerar: varför inte ange en tydlig referens så att man slipper hålla på med detta detektivarbete varje gång man blir intresserad av en forskningsnyhet!

(Därmed inte sagt att forskningsnyheten var felaktig - jag är bara lite irriterad - den hade ju kunnat vara det! - Pressreleaser är inte "the real deal"... ens om de kommer från universitet.)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, forskningsnyheter, TT, DN, mikrobiologi

Är Eco reko?

Kan inte låta bli att kort kommentera att OKQ8 börjar sälja en diesel med 20% inblandning av biodiesel - producerad från palmolja och slaktavfall. Detta ska leda till en 12 % reduktion av koldioxidutsläppen - hur de kommer fram till denna siffra framgår inte.

Miljöorganisationerna är dock kritiska - och detta är ju knappast konstigt. Faktum är att forskning visar att dagens produktion av palmolja inte alls är koldioxidneutral utan ofta har en negativ påverkan på klimatet. Produktionen av varje kg palmolja leder till utsläpp av 2,8-19,7 kg koldioxidekvivalenter - jämför det med förbränningen av en liter diesel som ger ett utsläpp på ca 2,5 kg koldioxid (dvs ca 3 kg CO2/kg).

En utökad efterfrågan på palmolja för biodiesel leder också ofrånkomligen till att efterfrågan på land ökar, att skogskövlingen tilltar och att livsmedelspriserna stiger. Läs mer hos Naturskyddsföreningen och hos Grain. Att köpa certifierad palmolja är heller knappast någon lösning - man bidrar hursomhelst till att öka efterfrågan - och så länge det finns andra aktörer med ett rymligare samvete...

Andra bloggar om: miljö, forskning, palmolja, biodiesel, OKQ8, växthuseffekten, biobränslen

Hur giftig är min tandkräm?

Den senaste tiden har det varit en del ståhej i medierna kring det bakteriedödande medlet triclosan som finns i en del tandkrämer och deodoranter. Termer som ”extremt giftigt”, ”svårnedbrytbart” och ”miljögift” poppar upp lite här och där om man googlar triclosan. Hur ser då de vetenskapliga bevisen ut för dessa påståenden – är Triclosan verkligen farligt för oss eller för miljön? Här kommer en liten granskning av argumenten.

Triclosan, eller 5-kloro-2-(2,4-diklorofenoxi)fenol, är ett bakteriedödande eller bakteriostatiskt medel som verkar genom att inhibera ett enzym inblandat i fettsyrasyntesen hos bakterier [1,2]. Den totala konsumtionen i Sverige beräknas ligga kring ca 2 ton årligen, möjligen numer minskande. Triclosan har en effekt mot plack, tandköttsinflammation och tandlossning men effekten är ganska liten och dagens utbredda användning anses (åtminstone i Sverige) som omotiverad [3] – dock framhåller kemiindustrin och Colgate fördelarna med triclosan [4,5].

Negativa Hälsoeffekter

Triclosan anses allmänt ha en relativt låg akut giftighet för människor och har inte påvisats vara vare sig cancerogen, mutagen eller fosterskadande [6]. Farhågor har dock uttryckts för att triclosan kan bilda kloroform när det blandas med starkt klorerat kranvatten [7]. Hur relevant detta är för svenska förhållanden kan jag inte riktigt bedöma på rak arm – men jag tror personligen inte att det är något stort problem. Triclosan har visat sig tas upp i människokroppen och har påvisats både i blodplasma och i bröstmjölk hos svenskar som använder produkter innehållande triclosan [8,9]. Koncentrationerna i bröstmjölk (maximalt 0,35 ng/g mjölk; median ) var dock betydligt lägre än de som uppmättes i blodplasma (maximalt 19 ng/g plasma) vilket indikerar att spädbarnet inte utsätts för så höga koncentrationer. En amerikansk studie riskbedömde koncentrationerna som spädbarn utsattes för genom bröstmjölk och slog fast att säkerhetsmarginalen till NOAEL (No Observed Adverse Effect Level som slagits fast i djurförsök) var 6760 gånger [10]. Allergiska besvär är mycket ovanliga men kan tydligen förekomma i vissa fall. Sammantaget finns det alltså relativt lite indikationer på att dagens användning av triclosan skulle vara hälsovådlig.

Miljöeffekter

Nå, är triclosan ett miljögift då? Vad händer med triclosanet när man spottar ut tandkrämen i handfatet?

Triclosanet kommer, förutsatt att du inte har enskilt avlopp, först att transporteras till ett reningsverk. Flera studier har undersökt vad som händer med triclosanet där och reningsprocenten i vattenfasen har i internationella studier uppskattats till mellan 72-98 % och i de flesta fall låg reningen i det övre området av det intervallet [11-14]. I en studie av svenska reningsverk låg effektiviteten på ca 80 % [15]. Exakt vad som sker med triclosanet är dock oklart – en del studier anger att det huvudsakligen bryts ned och andra anger att det huvudsakligen adsorberas till avloppsslammet. I vissa fall hittade man höga koncentrationer av triclosan i avloppsslammet (30 mg/kg ts) vilket kan vara ett problem om man avser att återföra slammet till åkermark [12]. I svenskt slam hittar man något lägre koncentrationer men fortfarande omkring 2,7-12 mg/kg ts [enligt 15] eller mellan 0,028-6,4 enligt [16]. Positivt är att triclosan tycks brytas ned i mark med en halveringstid 18 dagar [17] – en reflektion är att denna siffra förmodligen varierar mycket mellan olika jordtyper. Nedbrytning betyder inte heller nödvändigtvis detsamma som mineralisering (dvs. fullständig nedbrytning) utan kan betyda omvandling.

Även om reningsverken tar bort det mesta av triclosanet så slinker en del igenom. Uppmätta koncentrationer i utflödet från reningsverk visar på koncentrationer i storleksordningen 23-434 ng/l i 19 st australiska reningsverk [13], i medeltal 70 ng/l i ett amerikanskt reningsverk [12] och 100-330 ng/l i svenska reningsverk [15]. Man har också påvisat förhöjda halter av triclosan i fisk i närheten av reningsverk [9,15]. LC50-värden för fisk (LC 50 = den koncentration som dödar 50 % av fisken) tycks dock ligga i storleksordningen 1000 ggr högre än de uppmätta värdena för flera fiskarter – ett bättre jämförelsemått hade varit NOEC-värden (No Observed Effect Concentration) men man kan ändå förmoda att utsläppen av triclosan inte kommer att ha någon akut toxisk effekt på fisk.

De testade organismer som har uppvisats högst känslighet för triclosan är grönalgen (Scenedesmus subspicatus) som har ett NOEC-värde som ligger på bara 500-690 ng/l [18-19], vilket bara är från 2-6 ggr så hög koncentration som upphittas i utflödet till svenska reningsverk, och grodyngel av arten Rana catesbeiana som kan hämmas i sin utveckling redan vid en koncentration av 150 ng/l [20] dvs. fullt i paritet med de koncentrationer som har uppmätts. Nu måste man ju naturligtvis också räkna med en viss utspädningseffekt där det ”renade” vattnet släpps ut – men det känns ju ändå som att man ligger väl nära de koncentrationer som skulle kunna tänkas ha en påverkan på ekosystemet. Triclosanets höga fettlöslighet gör också att man kan förmoda att det finns en stor potential för bioackumulering – och vad detta skulle kunna ha för effekter är oklart.

Så vad händer då med triclosanet i vattnet? Jo, två studier, som båda utförts av anställda hos Proctor & Gamble, visar att triclosan försvinner snabbt ifrån vattnet [21-22] – vad detta försvinnande beror på (biologisk eller fotonedbrytning, adsorption etc) besvarar de inte. (Proctor & Gamble har för övrig just blivit varnade av FDA (Food and Drug Administration) i USA för otillbörligt marknadsförande av sin produkt ”Vicks Early Defense Foaming Hand Sanitizer” som innehåller – just det: triclosan.) Flera studier visar att fotonedbrytning (nedbrytning i solljus) av triclosan bl.a. bildar dioxinet 2,8-DCDD [23-25]. Dioxin låter ju spontant inte särskilt trevligt men just 2,8-DCDD tycks faktiskt inte vara särskilt farligt om man får tro litteraturen [26,27]. Hur det ser ut med biologisk nedbrytning av triclosan i vattnet är oklart men skulle ju vara trevligt att veta något om.


Slutsatser

Triclosan har en viss effekt mot bakterier i munnen men den är inte stor. Det finns i dagsläget ingen anledning att oroa sig för hälsoeffekterna av att exponeras för triclosan i tandkräm. Det finns inga direkta bevis för att dagens utsläpp av triclosan påverkar några arter eller ekosystem. Men utsläppsnivåerna ligger farligt nära vad som kan anses vara acceptabelt. Oklarheter finns när det gäller bioackumuleringspotential och nedbrytningsprodukter.

Referenser

1. McMurry L M et al. 1998. Triclosan targets lipid synthesis. Nature 394: 531-532.
2. Levy C W et al. 1999. Molecular Basis of Triclosan Activity. Nature 398: 383-384.
3. Edwardsson S et al. 2005. Risker och nytta med triklosan i tandkräm. Tandläkartidningen 97: 58-64. (pdf)
4. Okänd. Nytta och säkerhet med triklosan i tandkräm. Dokument publicerat på Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundets hemsida. (pdf)
5. Davies R M. 2007. The clinical efficacy of triclosan/copolymer and other common therapeutic approaches to periodontal health. Clinical Microbiology & Infection 13: 25-29.
6. Bhargava H N & Leonard P A, 1996. Triclosan: applications and safety. American Journal of Infection Control 24: 209-218.
7. Rule K L et al. 2005. Formation of Chloroform and Chlorinated Organics by Free-Chlorine-Mediated Oxidation of Triclosan. Environmental Science & Technology 39: 3176-3185.
8. Adolfsson-Erici M et al. 2002. Triclosan, a commonly used bactericide found in human milk and in the aquatic environment in Sweden. Chemosphere 46: 1485-1489.
9. Allmyr M. et al. 2006. Triclosan in plasma and milk from Swedish nursing mothers and their exposure via personal care products. Science of the Total Environment 372: 87-93.
10. Dayan A D 2007. Risk assessment of triclosan [Irgasan^®] in human breast milk. Food and Chemical Toxicology 45: 125-129.
11. Stasinakis A S et al. 2007. Investigation of triclosan fate and toxicity in continuous-flow activated sludge systems. Chemosphere 68: 375-381.
12. Heidler J & Halden R U. 2007. Mass balance assessment of triclosan removal during conventional sewage treatment. Chemosphere 66: 362-369.
13. Ying G-G & Kookana R S. 2007. Triclosan in wastewaters and biosolids from Australian wastewater treatment plants. Environment International 33: 109-205.
14. Lishman L et al. 2006. Occurrence and reductions of pharmaceuticals and personal care products and estrogens by municipal wastewater treatment plants in Ontario, Canada. Science of the Total Environment 367: 544-558.
15. Adolfsson-Erici M et al. 2003. Screening av triclosan i reningsverk och recipienter. Redovisning från miljöövervakningen. Naturvårdsverket. Avtalsnr. 2192 0013 (pdf)
16. Svensson, A. (2002): Miljögifter i avloppsslam - en studie omfattande 19 avloppsreningsverk i Västra Götaland. Länsstyrelsen i Västra Götaland, Rapport 2002:39. (pdf)
17. Ying G-G et al. 2007. Biological degradation of triclocarban and triclosan in a soil under aerobic and anaerobic conditions and comparison with environmental fate modelling. Environmental Pollution. In press.
18. Orvos D R et al. 2002. Aquatic toxicity of triclosan. Environmental Toxicology and Chemistry 21: 1338-1349.
19. Peterson-Samsøe L et al. 2003. Fate and effects of triclosan. Environmental Project No. 861. Danska Miljøministeriet.
20. Veldhoen N et al. 2006. The bactericidal agent triclosan modulates thyroid hormone-associated gene expression and disrupts postembryonic anuran development. Aquatic Toxicology 80: 217-227.
21. Sabaliunas D et al 2003. Environmental fate of Triclosan in the River Aire Basin, UK. Water Research 37: 3145-3154.
22. Morral D et al. 2006. A field study of triclosan loss rates in river water (Cibolo Creek, TX). Chemosphere 54: 653-660.
23. Aranami K & Readman J W. 2007. Photolytic degradation of triclosan in freshwater and seawater. Chemosphere 66: 1052-1056.
24. Latch D E et al. 2005. Aqueous photochemistry of triclosan: Formation of 2,4-dichlorophenol, 2,8-dichlorodibenzo-p-dioxin, and oligomerization products. Environmental Toxicology and Chemistry 24: 517-525.
25. Mezcua M et al. 2004. Evidence of 2,7/2,8-dibenzodichloro-p-dioxin as a photodegradation product of triclosan in water and wastewater samples. Analytica Chimica Acta 524: 241-247.
26. Wisk J D & Cooper K R. 2003. Comparison of the toxicity of several polychlorinated dibenzo-p-dioxins and 2,3,7,8-tetrachlorodibenzofuran in embryos of the Japanese medaka (Oryzias latipes). Chemosphere 20: 361-377.
27. Sijm D T H M & Opperhuizen A. 1988. Biotransformation, bioaccumulation and lethality of 2,8-dichlorodibenzo-p-dioxin: A proposal to explain the biotic fate and toxicity of PCDDs and PCDFs. Chemosphere 17: 83−99.
    

Fotnot: Jag gick naturligtvis och kollade på tandkrämen i skåpet men hittade till min besvikelse ingen triclosan. Däremot hittade jag andra bakteriedödande och bakteriehämmande medel, bl.a. eugenol som klassificeras som "harmful if swallowed" och tydligen också är den aktiva beståndsdelen i ett insektsbekämpningsmedel på den svenska marknaden. - Det känns ju tryggt att veta att det finns ersättningsprodukter...

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, triclosan, tandkräm, toxicitet, ekotoxikologi, riskbedömning, miljö, föroreningar, reningsverk, eugenol

Det lönar sig att tänka innan man bloggar

Här kommer en kort post om att det lönar sig att skriva lite längre och mer genomtänkta bloggposter. Detta är iaf. sant om vi får tro empirisk forskning publicerad på bloggen Cognitive Daily.

Studien genomfördes av fyra bloggare som under tio dagar publicerade en kort post för varje lite mer genomtänkt längre post de skrev. Den långa posten skulle vara minst 400 ord och den kortare posten fick ta max 15 minuter att skriva. De längre posterna visade sig generera fler sidvisningar, kommentarer och länkar än kortare poster. (Och tur var väl det - motsatt resultat hade ju varit nedslående.)

Men man kan fråga sig vad som hade blivit resultatet ifall de hade uttnyttjat tiden de lade på att skriva den lite längre posten till att skriva flera korta poster.

Andra bloggar om: bloggen, bloggar, bloggande, skrivande

Professorsämne

Det är bara att bekänna: jag är ett professorsämne. Och när jag skriver att jag är ett professorsämne så menar jag inte att jag skulle bedriva banbrytande forskning, att jag skulle ha ett gediget kunnande inom mitt ämnesområde, eller att jag skulle ha ett fantastiskt sinne för abstrakt tänkande... det jag syftar på är istället min redan mycket välutvecklade tankspriddhet.

Som tur är har jag en relativt förstående omgivning (när de inte häcklar mig). Förra julen fick jag t.ex. en handbok för tankspridda av min yngsta lillebror. Det är nu inte så mycket en handbok som en samling insamlade anekdoter om tankspridda - men det var ju trevligt, man kunde känna igen sig. Och vid sidan av några minnestips så är boken också något av en hyllning till tankspriddheten. Det jag tog till mig var att "tankspriddhet är bara förmågan att kunna fokusera på det väsentliga" - (där det väsentliga alltså, enligt mitt sätt att se det, är någon liten pikant detalj av enkom akademiskt intresse).

Att vara tankspridd kan vara ett stort handikapp. Själv har jag en osviklig förmåga att lyckas hamna på fel plats vid fel tid. Förra veckan hamnade jag t.ex. vid ett tillfälle i Milano när jag skulle vara i Bologna. Tidsangivelser, addresser, namn och telefonnummer har en kuslig förmåga attt slinka under min radar och att aldrig riktigt sätta något avtryck bakom pannloben. Man går där och strosar och rätt vad det är så kryper den där obehagliga känslan över en - jag känner den så väl - man kan inte riktigt sätta fingret på det, men någonting är fel... Varför är ingen annan här? Varför är det släckt och låst i lokalen där teaterföreställningen ska vara? Varför går jag omkring och bär på en påse med hushållsopor och var är mobiltelefonen nu när man behöver den?

Idag slog professorn i mig till igen. Jag skulle gå på ett möte med Banverket och hålla ett föredrag om min banbrytande forskning. Sagt och gjort, jag tog pendeln in till Stockholm och gick upp till Dalarnas Hus där jag satte mig för att vänta eftersom ingen hade dykt upp än (men jag var lite tidig så så långt var allt OK). Jag drog igång datorn för att titta över presentationen lite grann - fortfarande ingen där - nu började den där känslan komma krypande. Var det egentligen rätt tid, var det rätt dag? Jag tog upp programmet för att titta...

På programmet stod det att vi skulle vara på Quality Hotel på Amiralsgatan 19. Nåja, tänkte jag och bad att få låna en uppkopplad dator för att kolla adressen på eniro (eftersom ingen tycktes kunna svara på var Amiralsgatan låg), jag kommer lite sent men det är inte hela världen...

Ack så jag bedrog mig: för Quality Hotel på Amiralsgatan, ligger i Malmö!

(Fotnot: som tur är ordnar det sig för det mesta för oss tankspridda. Så även idag. Jag begav mig tillbaka till Uppsala och SLU, mailade över min powerpointpresentation och höll min genomgång via högtalartelefon.)

Andra bloggar om: tankspriddhet, professorer, proffesorsämnen

Hur ska vi kommunicera vetenskap?

Jag har den senaste tiden med intresse följt en debatt mellan olika bloggare på amerikanska Scienceblogs om hur man ska förmedla vetenskap så att budskapet når fram. Här kommer en liten resumé och några reflektioner.

Upptakten till debatten kan spåras tillbaka till en artikel i Science ("Framing Science" - nu obegripligt nog inte längre fritt tillgänglig på nätet...) där forskarna och bloggarna Matthew Nisbet (från bloggen Framing Science) och Chris Mooney (bloggen The Intersection) diskuterar hur det finns ett behov av att "rama in" eller packetera vetenskap så att den når fram till olika målgrupper.

Deras tes är i korthet att människor använder sina förutfattade meningar ( t.ex. politiska eller religiösa uppfattningar) som "perceptuella skärmar" för att välja ut vilka nyhetskällor de ska lyssna till i mediebruset. Vetenskap behöver därför förpackas på ett sätt som gör att budskapet som ska förmedlas så att säga slinker in under olika målgruppers skärmar.

Om man ska förmedla att det är viktigt att vidta åtgärder för att hindra den globala uppvärmningen ska man kanske trycka på de ekonomiska fördelarna när man kommunicerar med näringsliv eller politiker och istället välja att framhäva de etiska eller moraliska aspekterna av att inte agera när man kommunicerar med religiösa grupper.

De flesta håller nog med om att det där med att förpacka sitt budskap är något som man, mer eller mindre medvetet, ägnar sig åt. Men när det gäller i vilken utsträckning forskare bör förpacka budskap och om det är något som är bra - där går åsikterna isär. Uppenbarligen misslyckades Nisbet och Mooney med att packetera sitt budskap för det vetenskapliga auditoriet i Science - för flera personer reagerade på Scienceartikeln och lite av kritiken kan skönjas i Nisbets och Mooneys svar (själva kritiken är inte tillgänglig för närvarande) och också i kommentarerna till bloggposten. Ni kan också kolla in debatten på The Scientist hemsida.

En oro som flera av kritikerna känner är att förpackande av vetenskapsinformation lätt blir liktydigt med förvrängande, förminskande, eller överförenklande av budskapet. Slutorden i Nisbets och Mooneys artikel bidrog förmodligen till dessa farhågor:

"Some readers may consider our proposals too Orwellian, preferring to safely stick to the facts. Yet scientists must realize that facts will be repeatedly misapplied and twisted in direct proportion to their relevance to the political debate and decision-making. In short, as unnatural as it might feel, in many cases, scientists should strategically avoid emphasizing the technical details of science when trying to defend it."

Nisbet har också lyckats med att reta upp mer högljudda ateistiska vetenskapsbloggare genom att använda termer som "new atheists" och "the atheist noise machine" om dem, Dawkins m.fl. och hävda att de gör mer skada än nytta när det gäller att kommunicera vetenskap till religiösa grupper - och nu senast genom att sätta ihop en panel till American Association for the Advancement of Science (AAAS) årliga möte för att diskutera hur man ska kommunicera vetenskap i ett religiöst Amerika - utan att inkludera några av dessa representanter för den mer högljudda skolan i panelen. P.Z. Myers på Pharyngula är t.ex. mycket kritisk.

Själv reflekterar jag fortfarande över var jag står. Ska vetenskapsmän ägna sig åt att packetera vetenskap? Och hur mycket packeterande kan man ägna sig åt innan budskapet blir förvrängt?

Som vetenskapsbloggare tycker jag ju uppenbarligen inte att det är något fel med att förpacka vetenskap på ett sätt som gör den intressant att läsa - det är helt förenligt med god vetenskapsjournalistik. Man måste fånga läsarens intresse och hålla kvar honom eller henne. Skriver man en text full av siffror och vetenskapligt mumbo-jumbo (mumbo-jumbo för den oinsatte dvs.) finns det en risk att man snabbt tappar läsarens intresse.

Samtidigt måste man ju fråga sig: om man nu t.ex. förmedlar den huvudsakliga slutsatsen av en studie men misslyckas med att kommunicera hur man kommit fram till denna slutsats, hur säker denna slutsats är, frågeställningens bakomliggande komplexitet - vad är det då man har kommunicerat? Vetenskap? - Jag är inte så säker...

Man kan också fråga sig hur allmänheten ska kunna skilja alltför välförpackad vetenskap från andra intressegruppers budskap (ett problem redan idag). Om forskare är alltför engagerade med att sälja sina budskap finns det en risk att de uppfattas som försäljare istället för forskare. Å andra sidan - om de försöker sälja ett oförpackat budskap finns det en risk att ingen köper det. Onekligen ett dilemma.

Hur många forskare som egentligen aktivt sysslar med att "sälja sin forskning" till allmänheten är ju också en relevant fråga. - En försvinnande liten andel skulle jag vilja hävda - vetenskap kommuniceras idag främst via medierna (när den kommuniceras alls). Kanske är detta något som kommer att ändras när fler forskare upptäcker internets möjligheter till direktkommunikation - man kan alltid hoppas.

Men tills dess är vi i händerna på journalisterna - som ofta är duktiga på att fånga folks intresse men sällan är lika duktiga på att förmedla själva vetenskapen. Läs t.ex. det här humoristiska inlägget från bloggen Genomicron med tio tips för dåliga vetenskapsjournalister (som han välförtjänt får både ris och ros för i kommentarerna).

Sammantaget kan jag väl säga att jag tror det är möjligt att sälja också ganska komplexa budskap till allmänheten om man skriver på ett bra sätt. Att skriva bra är en typ av förpackning - men inte nödvändigtvis samma sak som Nisbet och Mooney menar med att "rama in".

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, framing, kommunikation, vetenskapsjournalistik, referensramar, budskap

Vilket är det riktiga Q10-värdet?

På konferensen jag var på förra veckan blev jag varse att det pågår en intressant diskussion om vilka Q10-värden som ska gälla för nedbrytningen av bekämpningsmedel i mark - detta tänkte jag rapportera lite om.

Vad är då Q10-värden för något? Jo, det är en faktor som beskriver hur temperaturberoende någonting är eller mer specifikt hur många gånger snabbare eller långsammare någonting sker vid en temperaturförändring på 10 grader. För nedbrytning av bekämpningsmedel i mark har man sedan 1997 använt ett Q10-värde på 2,2.

Häromåret återutvärderades dock Q10-värdet av EFSA:s PPR-panel (dvs. EFSA:s vetenskapliga kommitté för växtskyddsmedel och deras nedbrytningsprodukter). Man gjorde en ny litteratursammanställning över studier som undersökt nedbrytning av bekämpningsmedel vid olika temperaturer och ställde upp annorlunda (mer stringenta) kriterier för urval av studier. PPR-panelen fann det då befogat att behandla fenylureorna (en grupp herbicider) för sig och ge dem ett Q10-värde på 1,9 samt att höja Q10-värdet för nedbrytningen av de övriga pesticiderna till 2,8.

Detta togs uppenbarligen inte emot med glädje hos delar av kemikalieindustrin. Q10-värdet används som en parameter i de datasimuleringar över utlakning som tillverkarna måste köra för att kunna föra upp nya bekämpningsmedel på Annex I – dvs. få sina medel godkända inom EU. Ett högre Q10-värde innebär i praktiken att nedbrytningshastigheten kommer att variera mer i de olika jordscenarierna och att det kommer att bli svårare att klara modellscenarierna för norra Europa där ju jordtemperaturerna är lägre. DT50-värdet, dvs. tiden det tar för bekämpningsmedlet att brytas ned till hälften, beräknas öka med 27 % vid en jordtemperatur på 10º C jämfört med den gamla rekommendationen.

Därför beslutade bekämpningsmedelsindustrin i form av representanter för The European Crop Protection Association (ECPA) uppenbarligen att göra sin egen lilla litteratursammanställning och denna presenterades vid konferensen. De hade gjort en ny litteratursökning (och funnit hela 85 ytterligare studier!), ett nytt urval och en ny statistisk bearbetning av materialet och hade kommit fram till värdet 2,22. Deras rekommendation var att det gamla värdet på 2,2 bör gälla. De passade också på att kritisera EFSA för bristande klarhet i beskrivningen av vad de egentligen hade gjort och för att utan bra solid vetenskaplig grund ha behandlat fenylureorna för sig i analysen.

På konferensen, där ju flera representanter från EFSA:s PPR-panel var närvarande och dessutom representanter för FOCUS-arbetsgruppen som tog fram det ursprungliga värdet på 2,2 diskuterades sedan Q10-värden flitigt. PPR-panelen sammanträder den här veckan (11-12:e September) och på dagordningen står bl.a. en ny diskussion om Q10-värdena. Enligt förhandssnacket lät det dock som att EFSA-representanterna var något skeptiska till ECAP:s nya siffror. Min gissning är att ett eventuellt nytt värde kommer att ligga närmare 2,8 än 2,2 – den som lever får se...

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, bekämpningsmedel, EFSA, ECPA, Q10, Q10-värden, nedbrytning

Vad är liv? - lästips med lästips

För er som är intresserade av det där med livets uppkomst tänkte jag bara tipsa om ett nytt inlägg på bloggen Evolving Thoughts betitlat "What is "life", again?. Inlägget är bra inte minst eftersom det innehåller en hel del intressanta tips till vidare fördjupning.

Uppdatering 14/9:

Fick tips av John Wilkins om att bloggposten jag länkar till var den andra av tre poster på samma tema. Här kommer därför också länkarna till de båda andra posterna:

Bloggpost nummer 1: The meaning of "life"

Bloggpost nummer 3: What is "life", at last

Andra bloggar om: liv, biologi, lästips,

Dystert men hoppfullt för isbjörnarna

Hur ska det gå för isbjörnarna? DN rapporterar idag (via TT) att de kan vara nästan borta 2050 men bara häromdagen rapporterade Vetenskapsradion att framtiden var "hoppfullare" för isbjörnarna.

Då TT inte alltid träffar rätt när det gäller vetenskapsnyheter var min spontana reaktion att det förmodligen var vetenskapsradions nyhet som var mer riktig. Beslöt mig dock att kolla upp saken.

TT:s nyhet är baserad på några nyligen släppta rapporter från US Geological Survey - som har modellerat framtida isutbredning i arktis och satt detta i relation till hur det påverkar förekomsten av nödvändiga isbjörnshabitat. En sammanfattning av deras resultat hittas här (pdf). I stort sett stämmer denna sammanfattning överens med vad TT rapporterar. De anser att det är möjligt att den totala isbjörnspopulationen kommer att minska med 2/3 till år 2050.

Vetenskapsradion citerar en isbjörnsforskare från Grönlands Naturinstitut som hävdar att situationen inte alls är så kritisk. Vissa populationer kommer att minska medan andra är mer stabila hävdar Erik Born och tror på en minskning med kanske 30% för de kommande 50 åren. Värt att notera är att Born är isbjörnsforskare men att han, åtminstone enligt en sökning i ScienceDirect, inte arbetar med isbjörnars populationsdynamik eller utbredning utan främst är inriktad mot att studera miljögifter i isbjörnar.

TT:s nyhet tycks därför i detta fall ha en lite större trovärdighet än vetenskapsradions. En reflektion är dock att de egentligen är mest olika till tonfallet. Båda artiklarna anger att vissa isbjörnspopulationer kommer att minska medan populationer i andra områden kommer vara mer stabila. Båda artiklarna anger också att den totala mängden isbjörnar kommer att minska ganska kraftigt (30% - 66%).

Den största rent faktamässiga skillnaden gäller ju uppgiften om hur många isbjörnar det egentligen finns idag. Vetenskapsradion anger siffran 16 000 och DN rapporterar 22 000. Enligt Polar Bears International uppskattas isbjörnspopulationen till någonstans mellan 16 000-35 000 björnar med siffran 22 000 som ett accepterad siffra att arbeta med.

Isbjörnsbestånden kommer alltså att minska som en följd av den globala uppvärmningen men det finns i dagsläget ingen anledning att förvänta sig att de helt kommer att försvinna. Om detta är "dystert" eller "hoppfullt" beror nog mest på hur man själv är funtad.

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, växthuseffekten, arktis, isbjörnar

Tusen saker att blogga om...

men alltför lite tid har jag haft på sistone. Och nu sticker jag ju dessutom till Piacenza, Italien ett par dagar. XIII Symposium in Pesticide Chemistry med fokus på "Environmental Fate and Human Health" är det som drar...

Snappar jag upp något som är värt att rapportera om så kan ni läsa om det här på bloggen om ca en vecka.

Andra bloggar om: konferens, bekämpningsmedel, Piacenza, Italien