28 oktober 2008

Vinet och bekämpningsmedlen

Jag känner att jag borde kommentera Naturskyddsföreningens rapport om bekämpningsmedel i vin som fick stort genomslag i media idag (DN; SvD; Expressen; Aftonbladet, SVT).

Det första man kan konstatera är ju att även om rapporten är ny så släpptes ju själva analysresultaten redan i våras av Pesticide Action Network (PAN) - men uppmärksammades då inte i Sverige (och inte heller av mig).

Min principiella åsikt är att det helst inte borde finnas rester av bekämpningsmedel i vin - även om jag är en pragmatiker som är beredd att acceptera att man hittar spårkoncentrationer av en del substanser i en och annan flaska. Att man hittar flera olika substanser i samtliga undersökta flaskor och dessutom i så pass höga koncentrationer som man gör i det här fallet tycker jag dock definitivt inte är OK! En sansad bedömning är att det förmodligen är själva alkoholet som är det farligaste i vinet - men det känns inte bra att till det få i sig en blandning av kemiska ämnen med oförutsägbara effekter.

När det gäller bekämpningsmedelsanvändningen inom vinodlingen så kan man konstatera att den är hög - mycket hög med svenska mått mätt. Iaf. enligt mina diskussioner med den italienska gästforskare hos oss som jobbade med att utveckla ett slags biobäddar för italiensk vinodling -mängderna som används där ter sig för en som är van att diskutera svenska doseringar som skyhöga. Å andra sidan är skyddsbehovet också mycket stort - vinodlingarna utsätts för både skadeinsekter och svampinfektioner. En känd skadegörare är vinlusen som närapå ödelade den franska vinproduktionen när den kom till Europa på 1860-talet - innan man lärde sig att hantera den med hjälp av vin inympat på motståndskraftiga rotstockar och bekämpningsmedel.















Hästdragen spruta i Beaujolais vid 1950.


Vad ska man göra?
Hur man ska skydda sig från skadegörarna utan att använda kemiska bekämpningsmedel kan man debattera - Naturskyddsföreningen föreslår ökat användande av motståndskraftiga druvsorter och biologisk bekämpning. Det förstnämnda skulle säkert fungera ett slag - men knappast i stor skala och under längre tid - jag har svårt att se att det inte plötsligt skulle dyka upp svampar och insekter som slår ut även de motståndskraftiga sorterna (på samma sätt som det dyker upp sorter som är resistenta mot bekämpningsmedel). Dessutom blir det nog svårt att övertyga många av vinodlarna att frångå de klassiska druvsorterna. När det gäller den biologiska bekämpningen så är den i dagsläget inte riktigt ett färdigutvecklat alternativ - den kan säkert bli bättre men då krävs det en del forskningsinsatser.

Rapporten tar också upp en förmodat slentrianmässig användning av bekämpningsmedel - och här finns det säkert en hel del att göra. Utan att vara helt insatt i det här med vinodling så förmodar jag att undervisningsinsatser och rådgivning säkert skulle kunna förbättra hantering och få ned användningen av bekämpningsmedel. Det visar tidigare erfarenheter av sådana projekt.

Ett tänkbart alternativ skulle kunna vara att filtrera vinet på något sätt för att få bort bekämpningsmedelsrester - detta känns dock onekligen som något av en end-of-pipe-lösning.


Något slags avrundning
Uppenbarligen kan man oda ekologiska viner - men det skulle vara intressant att veta lite mer om hur den produktionen går till - jag skulle förmoda att en del alternativa bekämpningsmedel som svavelpreparat och kopparsalter är godkända för ekologisk odling t.ex. - vilka är dessa och vad har de för effekter? Hur varierar reglerna för vad som anses som "ekologiskt" eller "organic" i olika länder? Vilka är skördenivåerna och arbetsinsatserna i de ekologiska systemen? Betyder en minskande fungicidanvändning en i motsvarande grad ökad produktion av ochratoxin a som produceras av vissa svampar? Jag känner att jag skulle vilja läsa några förutsättningslösa jämförelser mellan systemen. Kanske finns de redan publicerade - jag återkommer om jag hittar något bra.

Kan avsluta med att konstatera att Naturskyddsföreningen kräver en tuffare lagstiftning inom EU "Det är inte rimligt att EU klassar ett ämne som cancerogent och sedan tillåter att det används i odling och följaktligen också i produkter som säljs i hela unionen." säger Mikael Karlsson. - Av allt att döma ser hans önskemål ut att bli bönhört - förslaget till EU:s nya bekämpningsmedelsdirektiv (som fortfarande ska dras en gång till i parlamentet) innehåller en skrivning om "stupstocks"-kriterier. Bl.a. ska ämnen som klassas som cancerogena automatiskt inte bli godkända - fast med vissa undantag. Kemikalieinspektionens bedömning är att konsekvensen blir att 23 aktiva substanser försvinner från den svenska marknaden. För vissa vinproducerande länder kan det innebära att fler ämnen försvinner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

10 kommentarer:

Malin Sandström sa...

Jag skulle vilja se samma typ av studie på svensk ickeekologisk potatis... det är väl en av de mer besprutade svenska grödorna?

Vad man ska göra är en komplex fråga. Vinbranschens traditionsfokus gör ju inte problemet bättre - det lär som du säger vara svårt att få odlare att frångå de traditionella sorterna. Det verkar pågå mycket genetikforskning på området, och vi lär säkert se en bunt tåliga hybridsorter på något eller några decenniers sikt. Frågan är om någon kommer odla dem.

Naturskyddsföreningen föreslår ökat användande av motståndskraftiga druvsorter och biologisk bekämpning. Det förstnämnda skulle säkert fungera ett slag - men knappast i stor skala och under längre tid - jag har svårt att se att det inte plötsligt skulle dyka upp svampar och insekter som slår ut även de motståndskraftiga sorterna
Fast jag tror inte man ska avfärda de motståndskraftiga sorterna så lätt. De där luståliga rotstockarna som resten av plantorna ympas på är ju fortfarande luståliga nu, nästan hundra år senare. Medvetenheten om att global handel med växtmaterial kan sprida parasiter och sjukdomar är också betydligt större idag, så det är inte säkert att nya svampar och insekter skulle få samma förödande effekt som phylloxera (i allafall inte lika snabbt).

JohanC sa...

"Skor Längtar Ut tänker lite mer och ställer några intressanta frågor..."

http://ekotank.blogspot.com

Mikael Hiort af Ornäs sa...

Genomtänkt och klokt som vanligt, Harald. Jag är lite för trött för att kommentera saken (trots att det är mitt område), så jag nöjer mig med att meddela att jag har bytt adress på min blogg till den mer logiska http://sallsamheten.blogspot.com/

Häppåre!

Micke

Harald Cederlund sa...

Malin: potatis och sockerbetor brukar man sådär allmänt omnämnda som de mest besprutade svenska grödorna. Jag hittar ett reportage i GP som kanske kan vara av intresse. Man kan dock förmoda att halterna i potatisen generellt kommer att vara lägre än på vindruvor helt enkelt eftersom det ju är blasten som främst direktbesprutas.

"GMO-Vin" där man har plockat gener som ger motståndskraft till sorter som upplevs som välsmakande skulle säkert kunna vara en god idé och skulle kunna minska kemikalieberoendet - problemet är ju att ekologiska odlare också brukar vara de som är mest emot allt vad genteknik heter också (vilket ju känns minst sagt galet ibland).

Det kan också finnas skäl att fundera över vad den där naturliga motståndskraften består i - om den beror på att växten producerar något ämne som hämmar svamptillväxt t.ex. - det är i så fall inte nödvändigtvis bättre ur hälsosynpunkt än bekämpningsmedelsrester.

Mikael: Där ser man - då ska jag se till att länka om!

Anonym sa...

Bra skrivet Harald
Men jag är tveksam till endast en sorts vindruvor (GMO eller avlat)alt kan lätt bli utslaget av en ny växtsjukdom, det är inte säkert att det skulle finnas ett effektivt bekämpningsmedel, det är mångfalden av olika gener som överlever ett angrepp, bevara variationen av gener i en art.
sune

Harald Cederlund sa...

Sune: jag tror inte heller att odling av endast en sort kan vara en långsiktig lösning. Då kommer det (som du skriver) förr eller senare att komma en ny växtsjukdom - så fungerar biologiska system.

(På samma sätt fungerar det inte heller i längden att bara spruta med ett bekämpningsmedel - man måste variera sig om man vill undvika resistensutveckling - men den insikten är vanligtvis inte lika populär.)

Men det är väl knappast heller troligt att vinodlarna skulle övergå till en och samma sort - ens om man tog fram ett "supervin" - det är ju lite grann det som är charmen och grejen med vin - att de olika sorterna tillverkas av olika druvor och odlas under olika betingelser - detta lär nog inte ändra på sig i första taget.

Ett tänkbart scenario där man adderar några gener som ger motståndskraft till befintliga sorter - så att den som odlar Pinot Noir kan fortsätta att odla Pinot Noir fast utan bekämpningsmedel etc skulle inte utarma genvariationen inom arten. Problemet är här att det i dagsläget är så dyrt och byråkratiskt att registrera genmodifierade grödor och att motståndet mot GMO-grödor (på ofta ganska oklara grunder) är så stort.

Notera kan man också att det lär bli svårt att fortsätta att odla de angreppskänsliga sorter som man i hög grad använder idag om man samtidigt menar allvar med att man ska sluta använda bekämpningsmedel. - Att bevara genvariationen inom den kommersiella odlingen förutsätter alltså i viss mån användningen av bekämpningsmedel.

Mikael Hiort af Ornäs sa...

Harald sammanfattar problematiken väldigt bra i sitt inlägg och sina kommentarer, så jag tänkte att jag kan komma med ytterligare information och paralleller.

Malin: För några år sedan genomförde Naturskyddsföreningen en studie (vet inte hur omfattande, tyvärr) med efterföljande kampanj över växtskyddssmedel och potatis. Jag har för mig att kampanjslogan var något i stil med att man skulle välja bort King Edward och Bintje till förmån för nyare, mindre sprutberoende sorter. Det går nog att få tag i information om du frågar SNF.

Harald et al.: Det finns flera paralleller till sortkonservatism, både i Sverige och utomlands. Ett svenskt exempel är just potatis, där det först under senare år har blivit comme-il-faut för handlarna att föra andra sorter än de båda hundraåringarna King Edward (VII, har jag för mig) och Bintje. Ett av problemen har varit att det är relativt lätt att förädla fram nya smakliga fasta sorter, medan mjöliga potatissorter verkar tappa smak- och kokegenskaper när andra egenskaper prioriteras vid förädlingen.

Ett annat exempel är äpplen, som ju precis som vin ympas på stock. Tyvärr kan stocken egentligen bara skydda sig själv, den lilla effekt man får i ympen p.g.a. signalsubstanser räcker inte alltid och själva frukten är lika mottaglig som originalympen. Det som har skett på äppelsidan är att det numera finns en uppsjö av sorter att välja mellan. Ett dåligt år slår sålunda hårt mot mottagliga sorter, men mildras eftersom den inhemska odlingen också omfattar nyare, resistenta sorter. Det som slår mig för övrigt som underligt, är att vi är så sortkonservativa när det gäller t.ex. just potatis och äpplen, medan vi gladeligen köper nya jordgubbs- eller tomatsorter till våra trädgårdar. Det verkar som om det finns mat som vi förknippar med någon slags svenskhet eller ursprunglighet.

Precis som med druvorna vid vintillverkning, är whiskeymaltkornsorter ofta extremt gamla - man har tagit eget utsäde i generationer - och odlas i direkt anslutning till de destillerier som använder dem. Försök att byta ut de sorter som har haft problem med sjukdomar och viss genetisk utmattning, har mötts av en industri som sparkat bakut. Tradition är ett försäljningsargument, familjeföretaget är en vanlig företagsform, och många ser det som en hederssak att använda samma sort som deras anfäder. Skall man därför försöka förskjuta tyngdpunkten mot mer resistenta sorter, så är det snarare hos de stora, unga och framåtblickande producenterna som man skall försöka vinna insteg. Att som nu försöka börja med de anrika, europeiska producenterna är en märklig strategi, eftersom de är osedvanligt tjurnackade. Jag tycker nog att man skall satsa på de i sammanhanget unga, men ändå stora producentländerna, som t.ex. USA, Australien och Sydafrika. Där har man dessutom arbetat med jordbruk som naturvårdsform ända sedan kolonialtiden. GMO och annan sortutveckling har nog en större chans att komma till användning där. Erfarenheterna skulle man sedan kunna använda för att försöka övertyga Europas producenter.

Harald Cederlund sa...

Ja, det var ju intressanta funderingar.

En sak som jag funderar över är att det ju inte alltid är så lätt att veta vilken sort det är man köper. Med vin går det ju bra - där står det på flaskan - men potatis försäljs ofta som "fast potatis" eller "bakpotatis" i livsmedelsbutikerna (iaf. i Gottsunda där jag handlar) utan att sorten specificeras närmare.

Vissa sorter, som King Edward, Asterix eller Blå Kongo kan man ju inte missta sig på - men de är å andra sidan inte heller så ofta ute till försäljning - King Edward har jag inte sett på flera år t.ex. - Annars tycker jag, som inte är tränad i potatisidentifiering, att det är aningens vanskligt.

Det förundrar mig att sorten ofta inte är utmärkt - är inte folk nyfikna? Det kanske inte är så relevant för diskussionen om bekämpningsmedel på knölarna - men det är ju verkligen tråkigt att bara köpa "potatis". Smakar alla fasta potatisar likadant undrar jag?

Mikael Hiort af Ornäs sa...

Ett tag var potatissorten specificerad i affärerna. Men eftersom folk ratade allt som inte var King Edward eller Bintje, så har många slutat med det. Men det går att få reda på om man frågar, eller om man som jag tittar efter deklarationsetiketten på originalkartongen som oftast är den som används vid självplockningsplatsen. På färdigpackade påsar skall sorten vara utmärkt tillsammans med uppgifter om ursprung. Om det inte förhåller sig så: Klaga!

Och nej, all potatis smakar inte likadant. Det är stor skillnad mellan sorter. Också kokegenskaper och förädlingsegenskaper skiljer. Nypotatis besprutas t.ex. ofta hårt. Det gäller särskilt den tidigaste skörden. Men eftersom sortnamnen ofta inte nämns, så är det svårt t.o.m. för mig att veta vad det är i kartongen. De stora "miljöbovarna" bland sorterna kan ganska obemärkt slippa förbi också ett vaksamt öga.

Men det görs tyvärr ingen stor affär av det ute i butikerna. Faktum är att de flesta handlar potatis på 1) skalets färg och 2) sortnamn (om de känner till dem). I Sverige säljer gul potatis med gulvitt kött bäst, medan det i Norge är stört omöjligt att hitta någonting annat än rödskaliga sorter med vitt kött, där skalets röda färg har färgat den yttersta delen av köttet lätt rosa. Banans vakt är stor, för att parafrasera ett talesätt som är adekvat i det här sammanhanget.

Harald Cederlund sa...

Och bara för att upplysa om hur fel jag har angående potatisen och dess märkning så kan jag meddela att jag just återkom från affären - all potatis var prydligt uppmärkt och nu fanns där minsann även King Edward till försäljning!