Återgång

... till ett traditionellt sätt att arkivera mina blogginlägg - beslöt jag mig ganska snabbt för att det skulle bli.

Varför har jag alltid så mycket dumma idéer? När man har skrivit ett inlägg sent på kvällen (vilket jag oftast gör av någon anledning) så vill man ju inte sitta i en kvart och fundera på hur man ska etikettifiera det - man vill bara publicera och sedan gå och lägga sig. Och när man läser en blog vill man ju inte heller gissa sig fram till det man är intresserad av.

Det stora året

Är du det allra minsta fågelintresserad är boken som jag just har sträckläst: ”Det stora året” närmast ett måste för dig. Det är den fascinerade och sanna berättelsen om herrarna Sandy Komito, Al Levantin och Greg Miller som genomförde det stora året 1998.

Det stora året är en tävling som går ut på att se flest arter på Amerikansk mark under ett år. Vill man vinna tävlingen gäller det att resa kors och tvärs över hela den amerikanska kontinenten för att pricka in alla inhemska arter och vara på rätt plats vid rätt tid när flyttstrecken går och när tillfälliga gäster blåser in från Mexico eller Sibirien. Ett lyckosamt genomförande kräver hängivenhet, pengar, planering och inte så lite med tur.

Att ”kryssa” över 700 arter på ett år kräver ett ganska också ett stort mått av besatthet – den här boken skildrar de tre männens jakt men försöker också någonstans att gå till botten med denna besatthet. Hur kommer det sig att så många ägnar så mycket tid just till att titta på fåglar och försakar allt annat?

– Själv måste jag bekänna att jag har en viss förståelse för det hela – jag har en klar dragning åt fågelskådning (och fågelkryssning) – att skåda fåglar är kul och att jaga nya arter likaså, och jag måste nog erkänna att boken det stora året inte avskräcker mig. Istället blir jag tvärtom sugen på att själv ge mig ut på en liknande galen skådarresa kors och tvärs över Europa. (Fast det är klart – jag skulle nog föredra att ha lite sällskap med mig…)





Jag, som tittar lite närmre på en koloni med tretåiga måsar på Islands sydspets.



Mer fördjupning i skådargalenskapen kan man tydligen få i boken ”Skådare ett släkte för sig” – jag får nog sätt upp den på min läslista – även om recensionen (som så ofta när det handlar om bokrecensioner) inte riktigt förråder om boken är läsvärd eller inte utan mest bara förråder dess innehåll.

Men än så länge har det inte gått så långt att jag har skaffat mig vare sig tubkikare eller personsökare från Club 300 – även om jag nog när jag tänker efter är lite sugen på bådadera…

Den svenska motsvarigheten till Stora året leds för närvarande med 159 arter – det kanske inte är för sent att ge sig in i tävlingen?

Andra bloggar om: fåglar, fågelskådning, Det stora året

Virvlande vatten

Cygnusinstitutet för alternativ och ekologisk forskning. Foto: från Håbo kommuns hemsida.

När jag slog upp UNT i morse fann jag ett reportage om ett nystartat "forskningsinstitut" - som väl i sanningens namn kanske inte fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen - mest av allt läsa förundrat vidare. Hur kan det vara möjligt frågar man sig?

Verksamheten tycks ha flera olika fokus men vara huvudsakligen inriktad på "virvlat vatten" och dess effekter. -Lena Ohlson har beviljats 200 000 kr av Ekhagastiftelsen (!) för att studera virvlat vattens effekter på "jord, urlakning och tillväxtfördel/näringsinnehåll hos tomat och gurka". Det är tämligen oklart vilka kvalifikationer hon har för att studera detta och vilka faciliteter Cygnusinstitutet har för att utföra dylika studier. Anslaget 200 000 kr låter snålt - det är som forskningsmedel räknat en struntsumma (det skulle försörja mig själv i uppskattningsvis ca 3 månader) - men det är klart att om man håller sig undan universitetens lokalhyror och OH-kostnader, och inte utför alltför mycket laborativa studier så kan de nog räcka ganska långt...

Idéerna medger de att de har fått från Bertil Pettersson som driver det föga förtroendeingivande företaget Plus & Minus AB. Den intresserade kan läsa vidare på Bertils hemsida men i princip handlar det om att syresätta vattnet och att förstärka dess tvåpolighet ("med övervikt på plus"). - Det tvåpoliga vattnet har sedan alla möjliga positiva egenskaper som inte vanligt vatten har - vilket man kan läsa vittnesmål om (utan hänvisningar till några faktiska data eller studier så klart). Det allra bästa med konceptet tycks dock vara att det möjliggör försäljning av vattenvirvlare till överpriser.



En resevirvlare någon? Bara 1350 kr på Plus & Minus AB. (Nej, det är inte bara en tratt.) Kan också användas till att virvla vin.



De inblandades bakgrund: Trygve Forssten, Lena Ohlson och Tomas Tullholm inger väl heller inte så mycket förtroende när man googlar deras namn. Men den fjärde medverkande: Elisabeth Johansson är överraskningen i gänget. Hon har tidigare jobbat som Post-doc på min institution och även om det nu säkert är 2-3 år sedan hon slutade (i förtid - jag vet ej varför) så står hon faktiskt fortfarande med som forskare i personallistan! (Uppdatering 2007-03-08: nu står hon inte med där längre.)

Nu är det ju inte direkt mitt intryck att Institutionen för mikrobiologi vid SLU skulle vara en bra grogrund för dylik vattenvirvlande pseudovetenskap. Vi får hoppas att det inte är så. Och vem vet? Kanske kan hon hjälpa "forskarna" på institutet att göra en insats för vetenskapen genom att genomföra en systematisk undersökning (i så fall den första) av virvlat vattens egenskaper - men förvänta er inte för mycket Ekhagastiftelsen!


Andra bloggar om: vetenskap, pseudovetenskap, vatten, virvlat vatten, Cygnusinstitutet

Förkylt?

Börjar tyvärr kännas som att det är en förkylning på G för min del. Näsan rinner, huvudet är tungt och tankarna tröga.

Häromdagen blev jag ju tipsad om att det fanns en metastudie som indikerar att ca en halv dags (8%) kortare förkylningstid är ungefär vad man kan förvänta sig om man sätter i sig en dos C-vitamin. Vad gäller koppen te med honung som jag dricker i detta nu så är dess effekter dock inte lika lätta att uttala sig om på ett säkert sätt - skulle tro att det finns ganska få kliniska studier som har jämfört folk som dricker te med honung med de som inte har det.

Tänkte att jag skulle kunna hitta någon förkylningsbot i min gamla favoritbok, tillika husmodrens omistliga ledsagare och "Familjens orakel": "Den husliga härden" (från 1912). Den boken avhandlar det mesta mellan himmel och jord och framför emellanåt de mest häpnadsväckande och underhållande råd och rön - och mycket riktigt fanns det också en sektion om förkylning -direkt efter avsnittet om varma fötter.

Enligt DHH är det bästa sättet att undvika att få en förkylning att ha det kallt hemma. De rekommenderar en temperatur mellan 16-18 grader inomhus. Det bästa sättet att undvika förkylningar är att härda sig! (Enligt en ej namngiven "framstående läkare" - så ni förstår att materialet kommer "ur de bästa källor".)

Men vad ska man då göra om man redan har fått en förkylning? - Jo, det viktigaste är ju förstås att "hindra en ny förkylning att inställa sig jämte den förut befintliga". Detta gör vi genom att ta till metoder "beräknade att framkalla en kraftig blodcirkulation i hudsystemet". Dvs. dagliga salta tvättningar, gnidning av huden med saltvatten, samt därefter motion i friska luften! Även citronvatten rekommenderas som blodcirkulationsfrämjande.

Dessutom innehåller det ju C-vitamin - och därmed torde cirkeln vara sluten.

Andra bloggar om: förkylning, vitaminer, huskurer

Red moon rising

... blev det inte mycket av för min del.

- Visst, det såg bra ut tidigare under kvällen när jag då och då kastade en blick ut genom fönstret: månen hängde där och blängde tillbaka på mig från en till synes klar natthimmel.

Så när tiden var inne drog jag på mig kängorna, slängde ned kikaren och kameran i min sittrygga och drog ut till den öde Gottsundagipen för att observera. Men ack, den röda månen lyste endast med sin frånvaro och det enda som producerade tillräckligt mycket ljus för att kunna fotograferas var gatlyktorna på bilden - därav bilden.

Så för att ge bloggläsaren lite valuta för investerad tid tvingades jag gräva djupt i arkivet och där hittade jag om inte fulländad poesi så ändå en fullmånedikt.


Fullmånen

Sällsamma stjärnor, skenande sky,
himmelska hamnar dit Helios fly.
Så sänker sig natt över jordiskt larm,
så somnar sol ifrån mänskornas charm,
nu står medgörlig måne i ny.

Säg mig du måne, du glittrande chans
hänger du med oss på dricka och dans?
Så sänker sig måne till jordisk nivå
så super sig somliga, stora som små
tills fullmåne lyser nånstans.

Säg mig ni stjärnor som skenar och flyr
fruktar ni kanske det går över styr?
Så sänker sig skyar från himmelska valv,
så syns den skapandes sällsamma skalv,
den måne i nedan som spyr.

Andra bloggar om: månen, astronomi, poesi

Stampa takten!

Kan inte låta bli att tipsa om lite mer folkrockpsyk att stampa takten till såhär på fredagskvällen.

Först går det på i samma spår som senast med den sköna sången "Festival" från Dungens "Ta det lugnt". Videon är i just det här fallet mer psykedelisk än själva låten - men trots det är ju låten helt OK.



Sen bjuder jag också ett litet smakprov på "Mylla" - ett band som jag just upptäckt, som också platsar någonstans i folkrockprogpsyk-träsket och som också snart ska ge ut ett album (sitt debutalbum) på Subliminal Sounds. Det tycks ju svänga ganska bra om dem också!



Andra bloggar om: musik, dungen, mylla

Avstamp

Har beslutat mig för att vara konsekvent och använda sko/fot/steg-metafor-etiketter för arkiveringen av all mina inlägg här på bloggen. Denna nyordning kan nog ge både mig och besökarna en del huvudbry framöver - men också förhoppningsvis locka till ett eller annat leende.

Man har det inte svårare än vad man gör sig - och varför skulle man vilja ha det enkelt?

Angående fot-ona ovan så hade jag ett slag dille på att dokumentera var jag satte mina fötter. Detta gör jag numer endast sporadiskt. Fotot överst till vänster, av mig som fotar mina fötter, är taget av Johan Patring i somras på toppen av Låddebakte - fotot som jag tog är längst upp till höger.

Övriga bilder uppifrån och ned: Marsfjällen, med Nedre Bleriken i bakgrunden (2001), rast i Abisko nationalpark (2002) och från toppen av Stora Härjångstöten (2000).

För att ytterligare markera att jag nu har tagit till apostlahästarna kommer här på stående fot också en liten dikt:


Vilsen symfoni

Tids nog
gör man sig hemmastadd i sitt vilse,
slutar söka sig en utväg
bortom irrandet
och de obesvarade frågorna,
stannar upp,
sätter fingret på en punkt
och säger:
jag är här nu,
bland furorna och mossorna, graniten,
jag är mitt i stormens öga, mitt i steget,
hela skiten
ligger framför mig,
världen är en utsträckt hand,
ett utsträckt finger;
ett löfte och ett hån
– den är vad jag får.

Och när man sen tar klivet
ut på ännu mer av okänd mark
så sjunger fötterna
ett sedan länge bortglömt språk;
förvandlas fotavtryck
till notavtryck,
till stig, till partituret
till den vilsna symfoni
som utgör livet.

Andra bloggar om: skor, fötter, poesi, fjällvandring, foto