Red moon rising

... blev det inte mycket av för min del.

- Visst, det såg bra ut tidigare under kvällen när jag då och då kastade en blick ut genom fönstret: månen hängde där och blängde tillbaka på mig från en till synes klar natthimmel.

Så när tiden var inne drog jag på mig kängorna, slängde ned kikaren och kameran i min sittrygga och drog ut till den öde Gottsundagipen för att observera. Men ack, den röda månen lyste endast med sin frånvaro och det enda som producerade tillräckligt mycket ljus för att kunna fotograferas var gatlyktorna på bilden - därav bilden.

Så för att ge bloggläsaren lite valuta för investerad tid tvingades jag gräva djupt i arkivet och där hittade jag om inte fulländad poesi så ändå en fullmånedikt.


Fullmånen

Sällsamma stjärnor, skenande sky,
himmelska hamnar dit Helios fly.
Så sänker sig natt över jordiskt larm,
så somnar sol ifrån mänskornas charm,
nu står medgörlig måne i ny.

Säg mig du måne, du glittrande chans
hänger du med oss på dricka och dans?
Så sänker sig måne till jordisk nivå
så super sig somliga, stora som små
tills fullmåne lyser nånstans.

Säg mig ni stjärnor som skenar och flyr
fruktar ni kanske det går över styr?
Så sänker sig skyar från himmelska valv,
så syns den skapandes sällsamma skalv,
den måne i nedan som spyr.

Andra bloggar om: månen, astronomi, poesi