Hade Lysenko rätt!?

Trofim Lysenko är ett namn som för många är synonymt med pseudovetenskap. Han är ökänd för att ha vilselett den ryska biologiska forskningen i årtionden och för att ha medverkat till att meningsmotståndare och genetiker blev förföljda och avrättade i dåvarande Sovjetunionen.

Nu tycks det dock som att det koncept han är mest välkänd för och som han också har blivit mest kritiserad för, nämligen hans idé om att förvärvade egenskaper kan gå i arv tycks ha ett korn av sanning i sig. En studie som publiceras i PLoS ONE ger denna idé upprättelse:

"Transmission of Stress-Induced Learning Impairment and Associated Brain Gene Expression from Parents to Offspring in Chickens"

Forskarna lät kycklingar växa upp i en miljö där de stressades genom att utsättas för oförutsägbara växlingar mellan natt och dagsljus. Kycklingar som växte upp och levde i en sådan miljö var sämre på att lära sig hitta mat i en labyrint än kycklingar som växte upp under normala förhållanden (12 timmar dag + 12 timmar natt). Det fina med kråksången var dock att även avkomman till de stressade kycklingarna var sämre på att lösa labyrintuppgiften än avkomman till ostressade kycklingar. De hade alltså ärvt störningen som den äldre generationen hade utsatts för.

Förändringen i inlärningsförmågan kunde också kopplas till identiska förändringar i hur generna uttrycks hos både de stressade kycklingarna och hos deras avkomma. Åtminstone 31 st av deras gener hade reglerats upp eller ner (dvs. uttrycktes kraftigare eller svagare).

Studien illustrerar det faktum att det inte bara är själva DNA-koden som bär på information mellan generationer, information om hur DNA-koden ska avläsas och/eller packas, kan också föras vidare t.ex. genom metylering av DNA eller modifiering av histoner, cellväggar kan fungera som mallar för nya cellväggar etc.

Studier av sådana former av ärftlig information som inte explicit kan hänföras till själva DNA-sekvensen brukar kallas för epigenetik och detta är för närvarande ett av de hetaste forskningsområdena inom biologin. Både tidskrifterna Cell och Nature Reviews Genetics har t.ex. nyligen haft temanummer om epigenetik.

De nya rönen är heller inte riktigt så revolutionerande som SvD:s artikel och SVT:s rapportering gör gällande - att epigenetisk information kan föras vidare mellan generationer är inte en ny idé. Det är dock möjligt att det här var den första studien som visade att mekanismen existerar på ett så tydligt sätt. Att forskarna skulle ifrågasätta Darwin är väl knappast heller något som stämmer - förutom möjligtvis i rubriksättarens fantasier.

De filosofiska implikationerna är dock mycket intressanta. Här kastas det in lite nytt material i den gamla striden om arv och miljö och deras betydelse: miljöpåverkan har uppenbarligen stor betydelse, men arvet styr hur miljön påverkar, miljön påverkar genom att påverka arvet och nu är det alltså också tydligt att denna miljöpåverkan kan ärvas... Det blir bara soppa av alltihop!

Och ifall nu kycklingar kan ärva epigenetiska markörer och stressymptom från sina föräldrar så är ju den naturliga följdfrågan ifall inte också människor kan göra det? Kan ett alltför stressigt leverne idag t.ex. påverka framtida generationers inlärningsförmåga negativt?

Dessutom är den rent vetenskapsfilosofiska diskussionen intressant; om varför vi så krampaktigt (och nu talar jag om vi människor i allmänhet, inte nödvändigtvis om vi forskare) har hållit fast och lärt ut den uppenbarligen felaktiga tesen att förvärvade egenskaper absolut inte kan nedärvas.

Kanhända kan detta hänföras till en allmän önskan att fjärma sig så långt som möjligt från Lysenkos läror?

Andra bloggar om: Lysenko, Darwin, genetik, epigenetik, arv och miljö, forskning, vetenskap, filosofi