Skor längtar ut: Fin tur vid Norra Storfjället

Jag kom tillbaks i redan i onsdags men jag har inte riktigt hunnit med att rapportera från veckans skidtur. Här kommer iaf en kortfattad reseskildring.

Vi flög till Hemavan där vi gick från flygplatsen, via en mack där vi inhandlade lite tenol till Trangiaköket, till skidbackarna. Tyvärr så var liftsystemet inte igång på söndagseftermiddagen så det var bara att dra på stighudarna och börja skida de ca 300 höjdmetrarna uppför slalombacken. Väl uppe så hakade vi på Kungsleden (som ju startar i Hemavan) och jag upptäckte att jag inte var en särskilt god skidåkare, åtminstone inte med tung packning i nedförsbacke och isigt före. Jag landade i ett snömoln i vad som skulle bli vårt första nattläger vid bron över Syterbäcken. I bäcken hittade vi rinnande vatten vilket var bra eftersom vi slapp smälta snö och sparade bränsle på så vis.

Det snöade lätt på kvällen och under natten kunde vi höra hur ljudet av snö som gled av tältduken sakta övergick i smattrande regn. På morgonen föll ett tätt dugg som man snabbt blev genomvåt av om man stack ut näsan. Regnet upphörde dock ganska snart när vi skidade iväg, däremot blev det ganska blåsigt, turligt nog vred sig dock vinden så att vi hade medvind under större delen av dagen.

Vi följde Kungsleden och Syterbäcken genom Syterskalet. Det lär vara en ganska häftig dalgång att vandra igenom vid god sikt eftersom det reser sig ganska branta och höga bergväggar på båda sidor om den. Vi såg inte så mycket av dem eftersom molnen låg ganska lågt, men vi kunde se hur solen bröt igenom molntäcket vid dalgångens slut.

Smältande av snö på Trangiat.

Lunch käkade vi i vindskyddet som ligger vid renvaktarstugan vid dalens östra ände. Det var skönt att komma in och värma sig lite. Efter lunch skidade vi in i det soliga området (som fortfarande var soligt) och vek av söderut. Efter ett slag tycktes vi också komma i lä av Södra Sytertoppen och det blev riktigt varmt och gött.

Vinden tilltog igen när vi skidade uppåt mot Mohtseregovre för att leta efter ett lämpligt nattläger. När vi hade tagit oss upp för stigningen så sveptes vi in i molnen och plötsligt blev allt vitt. Det var nästan omöjligt att orientera sig i dimman. Det fick bli en man i täten (skidandes i blindo) och en strax bakom med kompass som dirigerar, och sedan dubbelkoll av positionen med GPS. Ett slag höll vi på att slå upp tält alldeles nedanför en lavinkägla men hejdade oss i sista stund.

Jag läser upp GPS-koordinaterna och Love jämför med kartan (foto Johan Dalton).

Inte lätt att veta var man tältar när allt är vitt.

Till slut slog vi läger ungefär där Mårhtsoejohke rinner upp på ungefär 1200 m höjd. Johan grävde en stor snömur som vindskydd varpå vinden strax mojnade. Love stekte pannkakor på köket. Det var 2-3 minusgrader under natten.

Det vankas pannkakor (foto Johan Dalton).

Därifrån kom vi alltså dagen innan.

På morgonen hade dimman lättat något och när vi skidade nedåt mot Hemavan-hållet till så kom vi nedanför molnen igen och belönades med gassande solsken. Vi kom bara någon km innan vi hittade ett övergivet bivackläger utgrävt i en snödriva, komplett med kök (med kökshyllor), toaletter, solbänkar, skidställ (eller om det nu var soptunnor?) och allt. Vi beslöt oss för att passa på att prova när tillfälle gavs (även om Johan hade vissa betänkligheter) och valde ut den minst klaustrofobiska bivacken till sovplats.

Jag, på väg nedåt i solskenet (foto Johan Dalton).

Efter en tidig lunch begav vi oss sedan ut på en liten topptur - även om vi väl inte riktigt siktade på någon topp (så det är väl tveksamt om det rent tekniskt kvalificerar sig som topptur). Vi nådde dock ungefär 1350 m höjd och en fin utsikt mot öster.

Love, med utsikt mot Bånjuonåvjvvie och Bielluojávvrie.

Natten blev lite kyligare än de tidigare, inte rent temperaturmässigt, men kanske eftersom det var lite dragigare än i tältet (vi brydde oss nämligen inte om att skotta igen bivackens öppning) och kanske eftersom jag gosade in mig i ett av bivackens hörn och blev lite blöt.

Jag, som försöker hålla mig varm efter bästa förmåga (foto Johan Dalton).

På morgonen regnade det igen, och när vi skidade ned mot Hemavan var sikten till en början ganska dålig. Efter ett slag upphörde det dock och solen sken på oss när vi tog oss ned för de sista slalombackarna. I mitt fall med stighudarna som välbehövlig bromshjälp. Väl i Hemavan lyxade vi till det med lite "riktig" mat från Sibyllarestaurangen och tvättade av oss lite hjälpligt på deras toalett innan vi begav oss till flygplatsen.