En liten Sarekpromenad

(Kan också refereras till som: ”Doktorerna Cederlund och Patrings expedition med syfte att bestiga Axel Hambergs topp, 2007.”)

De sista detaljerna inför avresan fixades i gammal god stil in i det sista och expeditionens båda deltagare anlände tungt lastade, i det ena fallet bara någon minut innan tågets avgång, till stationen i Uppsala. En turist stirrade förundrad på mig där jag kom med den överdimensionerade fjällpackningen och frågade till slut: ”Can I take your picture?”

Första dagen och det första missödet

Bussfärden mot Ritsem från Gällivare var i vanlig ordning för en sydlänning en intressant upplevelse, med bergsväggar som tycktes hänga ut över den smala vägen och med renar som obekymrat promenerade framför bussen på den senare.

Redan vid avlastningen från bussen uppdagades expeditionens första missöde – en omisskännlig doft av etanol/metanolblandning slog emot mig då jag släpade ut min ryggsäck från bagageutrymmet och jag förbannade mig själv för att jag ännu inte införskaffat läckagesäkra bränsleflaskor. Läckan lokaliserades dock snabbt och den aktuella bränsleflaskan slogs in i ännu en plastpåse innan vi hoppade på M/S Storlule för transport bort mot Akkastugorna under det jag hoppades att inte alltför stor del av min packning hunnit bli indränkt i sprit. Det visade sig senare att det var främst Ballerinakexen som tagit smak av metanolen – men de åts upp ändå utan att vi uppvisade några allvarligare förgiftningssymptom.

På andra stranden började jag med att tejpa alla utstickande delar på kroppen med Leukoplast i förebyggande syfte – något som brukar vara en god idé om man likt jag vet med sig att man är benägen att få skavsår. (En del håller på och larvar sig med såna där Compeed – men det är inget för mig – de kladdar bara fast i strumporna – riktig leukoplast ska det vara – den breda rullen!) Vädret var strålande när vi promenerade iväg söderut utmed Padjelantaleden, men det dröjde inte länge förrän den första regnskuren drog fram längs med Akkas västsluttning och regnkläderna och regnskydden åkte på för första gången. Blöta blev vi ändå, fast inifrån. Vi knallade på i god takt och slog nattläger i ett mygghål någonstans mellan den 2:a och 3:e bron på leden.

Fin vandring och pinsam felnavigering

Den andra dagen började med att vi upptäckte att vi inte längre befann oss i ett tält utan i en bastu. Till råga på allt kunde jag omöjligtvis öppna sovsäcken, dragkedjan ville bara gå åt ett håll: uppåt, och varje försök att lirka sig ur säcken förvärrade bara den klaustrofobiska känslan. När jag till slut lyckades ruscha ut i absiden visade det sig att den inte heller längre var en absid utan hade förvandlats till den till bastun hörande kondensvattensduschen. Vi lärde oss efter detta att det var meningen att vi skulle dra undan något lager nät på ventilationsluckorna till det för expeditionen inlånade Hillebergtältet för att undvika dylika olägenheter (tack Johan för lånet – efter denna incident fungerade det oklanderligt!).

Dagen fortsatte sedan med fin och lätt vandring utmed Padjelantaleden tills vi hade korsat Spjietjavjåhkå. Vi avvek sedan från leden och fortsatte att följa Spjietjavjåhkå söderut utmed en lättgången och bitvis till och med rösad stig (som ej finns utmärkt på kartan). När vi närmade oss Spjietjav mötte vi Nimrod och Tristan Tempest som varit ute i 14 dagar för att rösa orösade toppar och fick lite tips av dem om vägval och vadställen. Det visade sig att både de och vi hade varit uppe på Låddebakte förra året och att jag hade läst deras reportage från förra året på utsidan.se. (Och Nimrod som bara är 9 år var visst redan ute på sin fjärde Sarektur! Det ska börjas i tid…)

På eftermiddagen höll vi höjden och till höger för att undvika rengärdet som enligt Tempestarna skulle hysa, inte längre renar, men väl ett moln av myggor. Det lyckades vi med för vi såg aldrig till något renstängsel – vilket gjorde oss något konfunderade, men bara något (vi såg inte heller till ett moln av myggor). Vi fortsatte att i den tilltagande blåsten sträva upp över vad vi trodde var Luvddos östra kam bredvid Skuollavaldda och bekymrade oss inte alltför mycket över att vi inte riktigt fick det att stämma med kartan. Plötsligt uppenbarade sig dock en stor sjö nedanför oss till vänster – alltför stor och med alldeles fel form. Vi satte oss ned och konfererade och vände och vred på kartan men kunde inte riktigt få det att stämma. Till slut kom vi upp med en krystad förklaring om att det troligaste nog ändå var att några av småsjöarna i Skuollavallda skulle ha ”runnit samman” pga. av höga vattenflöden. Vi beslöt oss också för att vi var trötta och att det var dags att slå nattläger – vilket var vist. Precis när vi hade fått upp tältet började det regna och det höll i sig några timmar.






Tältplatsen den andra dagen låg på en gräsö mitt i en jokk.







Efter middagsmaten tittade vi på kartan igen och fattade raskt att sjön vi hade sett var Njierikjávre och att vi inte alls var på väg mot Guophervágge utan rakt västerut mot Padjelanta! Resten av kvällen spenderade vi med att försöka lista lama ursäkter till varför vi felnavigerade som t.ex. att det blåste för mycket för att hålla kartan – men jag har glömt de flesta nu.

Soligt och myggigt och äntligen framme i Guohpervágge

Vi började dag 3 med att korrigera gårdagens misstag genom att vandra utmed sydsidan av Njierikjávre och sedan skråa snett över Luvddos östra kam förbi Siergavágge i solskenet. Jag passade på att tvätta håret i en av gölarna på nedvägen och det var riktigt fint.

Efter lunchen vandrade vi snett över Låvdakvarddo, bland småsjöarna och de talrika myggorna som huserade där, över otaliga små krön vilka i stort sett samtliga tycktes vara utrustade med en gäckande ljungpipare, som pep retfullt åt oss men som lyfte så snart vi kom inom kameraräckvidd. Till slut kom vi så långt att vi kunde skåda ned i Guophervágge och vi vandrade snart ned i dalen som var mycket platt och lättgången. Med gröna blomsterängar och snöklädda berg i bakgrunden var det inte utan att vi kände av lite Sound of Music-vibbar där vi gick.




En ljungpipare som trots allt fastnade på bild.









När vi slog nattläger, vid en av Låvdakjåhkås meandrande krökar, stötte vi på en ensamvandrande österrikare, som visade det sig, också hade missat ingången till Guphpervágge och felnavigerat ut mot Padjelanta! Detta fick oss att känna oss lite bättre till mods över gårdagens misslyckade kartläsning. Ur jokken fiskade vi f.ö. upp en prima teleskopstav som någon tidigare vandrare lämnat där – kanhända vid något misslyckat vadningsförsök uppströms?






Kängorna i Guohpervágge, som var grönt och frodigt i de nedre delarna, fotot från tältplatsen.







Klafs, klafs, klafs…

Låga moln skymde utsikten och ett stilla regn strilade ner i precis så stor mängd att det lönade sig att behålla regnkläderna på. Vi vandrade genom Guophervágge och såg för all del en del av gårdagens blomsterängar, men vandrade ändå mest genom sugande till plaskvåta våtängar och jokkar. När vi närmade oss Vattendelarglaciären blev det också en del blockmarker som i kombination med de låga molnen gav dalen lite Basstavágge-karaktär. Terrängen var dock mestadels mycket lätt.

Dagens höjdpunkt kom när vi plötsligt insåg att vi (för första gången någonsin?) hade gått längre än vad vi trodde och bara behövde ”runda hörnet” för att komma in i Álggavágge vilket ju var dagens mål. Vi krälade under ett renstängsel och blev visst lite för ivriga för vi lyckades båda få vatten i kängorna när vi sicksackade över Álgganjálmme. Tältet slog vi upp strax där ovanför i sluttningen upp mot Skårvatjåhkkå – i bra läge för vår planerade topptur upp mot Axel Hambergs topp.

En brant men lyckosam topptur

Morgonen kom med sol från klarblå himmel och perfekta förutsättningar för en topptur. Vi valde att vandra uppåt utmed Áhkájåhkå för att angripa toppen från nord-nordost, vilket såg minst brant ut på kartan. Jokken visade sig vara snötäckt ganska långt ned på berget vilket underlättade vår uppstigning eftersom vi kunde vandra på snöfälten. När vi började närma oss foten av berget beslöt vi dock att frångå ursprungsplanen och att istället gå mera rakt upp mot toppen – det såg inte alltför svårt ut tyckte vi.




På den snötäckta jokken låg några renar och svalkade sig i solen. De sprang med avundvärds lätthet upp över bergssidan när vi närmade oss.







Nu visade det sig dock vara lite svårare än vad vi hade tänkt oss – i synnerhet eftersom skifferblocken som vi klättrade över hade en otrevlig tendens att rutscha iväg likt surfbrädor när man klev på dem. Det var dock inte oöverkomligt och vi nådde toppen ca 4 timmar efter det att vi knallade iväg från tältet.

Utsikten var magnifik – toppen ligger ju precis i centrala Sarek och är tillräckligt hög (1821 m ö h) för att man ska kunna se alla de kringliggande bergsmassiven. Sarek kändes plötsligt som ett ganska litet område!

På toppen fixade vi lite kaffe och nyponsoppa, tog oss några metanolkex, och vandrade sedan ned igen – denna gång gjorde vi en vid lov åt nord-nordost enligt ursprungsplanen och bjöds på betydligt lättare vandring. Denna väg är definitivt att rekommendera om du planerar att bestiga toppen – mindre lutning och stora fält med småsten som känns betydligt säkrare än skifferblocken vi gick över.

Videsnår och obarmhärtig sol

Efter den lyckade toppturen var det initialt med lätta steg som vi vandrade iväg i solskenet på morgonen den sjätte dagen. Vi började med att åter korsa Álgganjálmme – denna gång utan att få vatten i kängorna och vandrade sedan iväg utmed stigen åt Skarjahållet till. Där stigen korsade Guopherjåhkå bjöds vi på resans första egentliga vad – vilket var synnerligen oproblematiskt, speciellt för mig som använde mina medsläpade Coverboots.




Johan, på väg över ett blockfält på Skárjátjåhkkås sydsluttning.





Vi vandrade sedan vidare utmed Skárjátjåhkkås sydsida, genom videsnår och blockmarker med bitvis magnifik utsikt ned mot Ráhpajåhkås övre delar och ut över de centrala delarna av Sarek. Lunch intogs vid Mikkastugan där vi naturligtvis också passade på att begagna oss av Sareks enda (?) dass.

På eftermiddagen fortsatte vi utmed stigen bort mot Basstavágge och hindrades snart av den erkänt besvärliga jokken Tjågnårisjågåsj som vi efter några försök gav upp tanken på att vada vid stigen (och av snöbryggan som ibland finns där syntes inget). Det blev att bege sig ända ner till utflödet i Ráhpajåhkå för att vada där och sedan snedda uppåt igen genom videsnåren.




En av otaliga fjällabbar, fotad nära Tjågnårisjågåsj.










Fram på sena eftermiddagen var stegen inte längre lika lätta: överhettningen var ett faktum – jag fick stanna och hälla vatten över huvudet för att kyla ned mig. Högerarmen började också bränna i solen eftersom vi huvudsakligen vände högra sidan mot solen där vi gick och jag fick lov att kavla ned skjortärmen.

När vi slog nattläger, i närheten av Bielajávratja, beslöt vi oss snabbt för att ta ett bad i en fjällsjö. Jag hoppade i först och dök snabbt ned under ytan – när jag kom upp igen var allt suddigt. – Helvete också: glasögonen! Jag, som inte ser skarpt mer än någon decimeter utan mina brillor, ropade på hjälp. Johan kom till undsättning och lyckades med konststycket att börja räddningsoperationen med att tappa sin egen mobiltelefon i sjön. Vi kände oss som ett par riktiga stjärnor men både telefonen och brillorna upphittades till slut i funktionsdugligt skick.




Efter badet bakade vi bröd på stormköket och njöt av en mycket vacker solnedgång över centrala Sarek.





Ihållande regn och alltför svåra vad

På morgonen den sjunde dagen påbörjade vi utmarschen från Sarek genom Basstavágge. Snart började det regna, och regnet förvandlades till hällregn som kompletterades med en ihållande vind. Allt blev blött, glasögonen immade igen, stigar blev till jokkar och jokkar blev till dånande forsar. Inte precis idealiska förhållanden för vandring genom det högalpina Basstavágge.




Regnet lättade lite grann och jag plockade upp kameran för att ta en bild bort mot Basstavárásj.




Den första jokken lyckades vi ta oss över i kängorna genom att hoppa på stenar – men strax därefter började vi se att folk vandrade i motsatt riktning som oss, på nordsidan av Alep Basstajåhkkå, trots att stigen går på sydsidan av jokken. Vi började misstänka att det var omöjligt att ta sig över längre fram och fortsatte oroligt genom dalen. Till lunch fick vi lov att slå upp tältet för att värma oss lite grann.

Strax efter lunch kom vi fram till vadstället och blev lättade när vi insåg att det var ett relativt oproblematiskt vad. Jag tog mig lätt över i mina Coverboots och slängde sedan över dem till Johan så att han slapp gå i sandaler. Coverbootsen läckte visserligen lite men så länge det bara rör sig om lite vatten som skvalpar där nere gör det ju ingenting. Det visade sig senare att det var stugvärden i Sitojaurestugorna som hade sagt åt folk att gå på nordsidan – oklart varför.





Johan tar sig över Alep Basstajåhkkå i Coverbootsen och utan större problem.




Jokken som rinner ned från Lulep Basstajiegna var tämligen strid men där fanns en utmärkt snöbrygga att gå över. Vi fortsatte och kom fram till jokken som rinner ned från Skájdásvágge – där blev det stopp. Snart upptäckte vi att det fanns flera vandrare som gick upp och ned längs med jokken och sökte efter ett vadställe – ett par från Stockholm, som varit där i några timmar och redan hade gjort några försök att ta sig över men vänt, och också den trevlige österrikaren från Guophervágge. Vi konfererade om vi skulle vänta till morgondagen eller gå över och beslöt oss för att göra ett gemensamt försök på ett ställe som såg lovande ut. Jag volonterade som försökskanin, drog på mig coverbootsen och de övriga knöt ett rep runt midjan på mig för säkerhets skull.

Jag gick ned mot vattnet, men tvekade – och plötsligt gick österrikaren (som nog inte var helt med på vad vi höll på med) ut i strömmen och lyckades – med nöd och näppe – ta sig över. Han stannade på andra sidan och hällde vatten ur gummistövlarna och vred ur sina sockar. Vi övriga tyckte dock att det såg minst sagt farligt ut och gjorde istället ett försök lite längre uppströms. Jag gick ut, men vände med vattenfyllda coverboots och kängor. Vi beslöt oss för att vänta och göra ett gemensamt försök tidigt nästa morgon.

En första glimt av civilisationen och en sista glimt av Sarek

Natten blev orolig – vinden kastade tältet hit och dit och det fortsatte att regna, jag huttrade i sovsäcken som förutom mig var fylld med diverse sulor, sockar och handskar som jag ville torka. Det visade sig på morgonen att de flesta av pinnarna till våra förankringslinor hade ryckts loss från den tunna jordmånen – utom turligtvis några stycken som vi hade säkrat med stenar. När vi kom ut ur tältet vid 7-tiden var dock lättnaden stor – vattennivåerna var betydligt lägre och vadet kunde genomföras utan några problem. Denna gången kombinerade jag coverboots med regnbyxor fastspända utanpå kängorna och slapp bli mer blöt.

Den resterande vandringen ut från Basstavágge och ned till Rinim skedde med lätta steg då det sista egentliga hindret ju var passerat. I Rinim bjöds vi på kokkaffe av fru Kuhmunen och fick sitta i riktiga stolar medan vi väntade på att skjutsas iväg. Kändes mycket lyxigt och civiliserat!

Båtskjutsen med Per mot Ribákluokta, över Sitojaures karakteristiskt ljusblå vatten, var fin trots att det var ganska blåsigt – men han fick det kanske besvärligare när han stävade hemåt mot blåsten. Vi käkade lunch ganska snart och gick sedan upp över Alep Vággevárásj – där vi fick en sista glimt av Sarek – bort mot Kungsleden. När vi nådde leden slog vi oss ned i solskenet i ett lä av en ås och fixade lite kaffe – och slogs av: tystnaden. Nästan överallt man går i Sarek så förföljs man av ljudet av brusande vatten – men här var det helt tyst – det kändes overkligt.




Sitojaure, utsikt mot Rinim från Alep Vággevárásj.



Vi gick sedan ungefär halva sträckan mot Saltoluokta, utmed denna ganska intetsägande passage av Kungsleden, för att få en kort vandring ned mot fjällstationen dagen efter.

Saltoluokta

Den kvarvarande biten avverkades ganska snabbt i medvinden (men vi avvundades inte dem som var på väg åt andra hållet) och vid lunchtid knallade vi uppför trappan till Saltoluoktas fjällstation för att mäta vikten på ryggsäckarna. Jag låg på drygt 20 (hade en utgångsvikt på ca 26,5) och Johan låg på ca 23 kg. På trappan mötte vi en entusiastisk och pratsugen Claes Nygårdh (som driver den för de flesta fjällvandrare bekanta hemsidan Nygårdh´s irrfärder i fjällen). Han hade också varit inne en sväng i Guophervágge och gått ut via Ruohtesvágge mot Ritsem – men beslutat att spendera en extradag i Saltoluokta.

Efter denna pratstund fixade vi lite lunch, bastade och duschade – till ackompanjemang av ett stämningsfullt jojkande utifrån buskarna– det visade sig nämligen vara musikfestival i Saltoluokta. Till kvällen bjöds vi på en utsökt och fyllig viltbuffé i restaurangen och åt tills vi fick ont i magen – och senare drog vi en och annan vals både vid borden i fjällstationen och i mitt fall även på dansgolvet i matsalen, Lundhagskängorna till trots. Hemresan är inte mycket att orda om.



Jag fixar kaffe vid toppröset.






Fotnot: under min vistelse i Saltoluokta lyckades jag bidra till försäljningen av åtminstone 3 st exemplar av Axel Hambergs klassiska guidebok "Sarekfjällen – Vägledning för färder i högfjällen mellan Lule älvs källarmar" i turistshopen. Ett måste för den fjällintresserade! Du kan hitta den på nätet – men du vill ha ditt eget tryckta ex…

Axel Hamberg lär aldrig, sina många bestigningar till trots, ha varit uppe på Axel Hambergs topp.

Andra bloggar om: fjällvandring, Sarek, Guohpervágge, Basstavágge, Axel Hambergs topp, Axel Hamberg