Fin tur vid Norra Storfjället

Jag kom tillbaks i redan i onsdags men jag har inte riktigt hunnit med att rapportera från veckans skidtur. Här kommer iaf en kortfattad reseskildring.

Vi flög till Hemavan där vi gick från flygplatsen, via en mack där vi inhandlade lite tenol till Trangiaköket, till skidbackarna. Tyvärr så var liftsystemet inte igång på söndagseftermiddagen så det var bara att dra på stighudarna och börja skida de ca 300 höjdmetrarna uppför slalombacken. Väl uppe så hakade vi på Kungsleden (som ju startar i Hemavan) och jag upptäckte att jag inte var en särskilt god skidåkare, åtminstone inte med tung packning i nedförsbacke och isigt före. Jag landade i ett snömoln i vad som skulle bli vårt första nattläger vid bron över Syterbäcken. I bäcken hittade vi rinnande vatten vilket var bra eftersom vi slapp smälta snö och sparade bränsle på så vis.

Det snöade lätt på kvällen och under natten kunde vi höra hur ljudet av snö som gled av tältduken sakta övergick i smattrande regn. På morgonen föll ett tätt dugg som man snabbt blev genomvåt av om man stack ut näsan. Regnet upphörde dock ganska snart när vi skidade iväg, däremot blev det ganska blåsigt, turligt nog vred sig dock vinden så att vi hade medvind under större delen av dagen.

Vi följde Kungsleden och Syterbäcken genom Syterskalet. Det lär vara en ganska häftig dalgång att vandra igenom vid god sikt eftersom det reser sig ganska branta och höga bergväggar på båda sidor om den. Vi såg inte så mycket av dem eftersom molnen låg ganska lågt, men vi kunde se hur solen bröt igenom molntäcket vid dalgångens slut.






Smältande av snö på Trangiat.






Lunch käkade vi i vindskyddet som ligger vid renvaktarstugan vid dalens östra ände. Det var skönt att komma in och värma sig lite. Efter lunch skidade vi in i det soliga området (som fortfarande var soligt) och vek av söderut. Efter ett slag tycktes vi också komma i lä av Södra Sytertoppen och det blev riktigt varmt och gött.

Vinden tilltog igen när vi skidade uppåt mot Mohtseregovre för att leta efter ett lämpligt nattläger. När vi hade tagit oss upp för stigningen så sveptes vi in i molnen och plötsligt blev allt vitt. Det var nästan omöjligt att orientera sig i dimman. Det fick bli en man i täten (skidandes i blindo) och en strax bakom med kompass som dirigerar, och sedan dubbelkoll av positionen med GPS. Ett slag höll vi på att slå upp tält alldeles nedanför en lavinkägla men hejdade oss i sista stund.







Jag läser upp GPS-koordinaterna och Love jämför med kartan (foto Johan Dalton).













Inte lätt att veta var man tältar när allt är vitt.






Till slut slog vi läger ungefär där Mårhtsoejohke rinner upp på ungefär 1200 m höjd. Johan grävde en stor snömur som vindskydd varpå vinden strax mojnade. Love stekte pannkakor på köket. Det var 2-3 minusgrader under natten.






Det vankas pannkakor (foto Johan Dalton).










Därifrån kom vi alltså dagen innan.










På morgonen hade dimman lättat något och när vi skidade nedåt mot Hemavan-hållet till så kom vi nedanför molnen igen och belönades med gassande solsken. Vi kom bara någon km innan vi hittade ett övergivet bivackläger utgrävt i en snödriva, komplett med kök (med kökshyllor), toaletter, solbänkar, skidställ (eller om det nu var soptunnor?) och allt. Vi beslöt oss för att passa på att prova när tillfälle gavs (även om Johan hade vissa betänkligheter) och valde ut den minst klaustrofobiska bivacken till sovplats.






Jag, på väg nedåt i solskenet (foto Johan Dalton).





Efter en tidig lunch begav vi oss sedan ut på en liten topptur - även om vi väl inte riktigt siktade på någon topp (så det är väl tveksamt om det rent tekniskt kvalificerar sig som topptur). Vi nådde dock ungefär 1350 m höjd och en fin utsikt mot öster.





Love, med utsikt mot Bånjuonåvjvvie och Bielluojávvrie.





Natten blev lite kyligare än de tidigare, inte rent temperaturmässigt, men kanske eftersom det var lite dragigare än i tältet (vi brydde oss nämligen inte om att skotta igen bivackens öppning) och kanske eftersom jag gosade in mig i ett av bivackens hörn och blev lite blöt.





Jag, som försöker hålla mig varm efter bästa förmåga (foto Johan Dalton).





På morgonen regnade det igen, och när vi skidade ned mot Hemavan var sikten till en början ganska dålig. Efter ett slag upphörde det dock och solen sken på oss när vi tog oss ned för de sista slalombackarna. I mitt fall med stighudarna som välbehövlig bromshjälp. Väl i Hemavan lyxade vi till det med lite "riktig" mat från Sibyllarestaurangen och tvättade av oss lite hjälpligt på deras toalett innan vi begav oss till flygplatsen.






Love spejar ned mot Hemavan, sista dagen.






Andra bloggar om: fjällen, gå på tur, skidor, Hemavan, Norra Storfjället

Ordning och oreda

Det börjar dra ihop sig inför vår lilla skidtur - jag och Johan hittade till slut ett par turskidor som vi kunde hyra hos KG Jonssons Sport i Stockholm. Jag har skaffat ett extra liggunderlag och foder till sovsäcken så jag hoppas att jag ska överleva vintertältningen.

Och kvällen innan avfärd råder sedvanlig packoreda hemma i lägenheten. Jag springer kors och tvärs och lämpar ifrån mig grejor här och där men mest på sängen för närvarande. Frågorna hopar sig: Är jackan varm nog? Väger min pälsmössa för mycket? Kommer jag att komma ihåg att ta med toapapper? Hur använder man ett par stighudar? Hur lång tid tar det egentligen att smälta snö på ett Trangiakök? Och hur många gram choklad går det åt per skidad km?

Jag tror iaf nu att jag har lyckats hitta det mesta av det jag behöver - nu gäller det bara att få in det i ryggsäcken också...

Andra bloggar om: gå på tur, packning, fjällen

Besprutning av myrmark ger dubblad hjortronskörd

Professor emeritus Lennart Torstensson vid min institution, som var verksam främst inom området mikrobiell nedbrytning av bekämpningsmedel (ungefär som jag alltså), forsättar att jobba vidare med att sammanställa gamla data och resultat från fältundersökningar. Då och då så kommer han in på institutionen med ngn rapport eller artikel som han har fått tryckt - och då brukar han alltid sticka till mig ett exemplar.

Nu senast, i förra veckan, kom han in med en rapport betitlad "Effekter av fenoxisyror på skörd av hjortron" som jag inte kan låta bli att rapportera om. Känns lite som en fläkt från en svunnen tid - men den trycktes alltså bara häromveckan. Det är en sammanställning från några fältförsök med bekämpningsmedel som lades ut i slutet av 70-talet och i början av 80-talet där hjortronskörden sedan har följts upp i hela 20 år (!).

Bakgrunden till försöken var att man vid lövslybekämpning av skogsmark vid myrkanter hade lagt märke till att hjortronen ökade i antal. Hjortron är ju populära bär så folk hade så klart plockat dem. Med Hormoslyrdebatten på 70-talet ökade dock medvetenheten om att bekämpningsmedel inte bara var bra och studien skulle därför besvara om det fanns någon risk att få i sig bekämpningsmedel om man plockade hjortronen. Dessutom skulle den besvara om observationen att hjortronen ökade var riktig och vad denna effekt i så fall berodde på.

Fältförsöken bestod av en inventering av en tidigare besprutad myr (preparatet Hormoslyr 500 T med den aktiva beståndsdelen 2,4,5-T som förbjöds 1977, samma år som försöket lades ut) och dessutom av rutförsök på två myrar besprutade med Hormotex 750 (aktiv beståndsdel MCPA), Hormostar (aktiv beståndsdel 2,4-D och Roundup (aktiv beståndsdel glyfosat - som till skillnad från de andra substanserna inte är en fenoxisyra).

Resultaten visade att skörden av hjortron varierade mycket över åren men att den i två av myrarna var konsekvent högre i de rutor som besprutats med fenoxisyror, i genomsnitt var den faktiskt ungefär dubbelt så hög jämfört med de obesprutade kontrollrutorna. Inventeringar visade att detta främst berodde på att konkurrerande vegetation (blåbär och odon) hämmades medan hjortronet var opåverkad av besprutningen. Den genomsnittliga bärvikten minskade dock något, dvs. det blev fler men mindre bär.

I den tredje myren uteblev dock skördeeffekterna - och vad detta beror på är svårt att sia om.

Persistensen av fenoxisyrorna i myrmarken var hög, dvs. nedbrytningen var långsam pga. av det låga pH-värdet som hämmar nedbrytningen av fenoxisyror - men rörligheten nedåt i myren var mycket liten. 2,4-D och MCPA, som var de substanser som analyserades, kunde inte påvisas nedanför 5 cm djup. I hjortronen kunde man inte påvisa vare sig 2,4-D eller MCPA trots att rester fanns kvar i myren de första åren.

I dagens opinionsläge så låter ju det där med lövslybekämpning i skogsmark inte helt okontroversiellt och för att lugna den hjortronplockare som eventuellt blev oroad av den här texten så kan jag informera om att ingen lövslybekämpning med kemiska metoder förekommer inom skogsbruket i Sverige idag. Både 2,4,5-T och 2,4-D är dessutom otillåtna substanser.

Och även om jag inte kan svära dyrt och heligt på saken så tror jag inte heller att bekämpningsmedel används inom kommersiell hjortronodling (där man förmodligen inte har problem med konkurrerande vegetation).

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, fenoxisyror, hjortron, hormoslyr

Splendid indeed!

Var inne i Stockholm idag för att träffa mina medresenärer och försöka styra upp några detaljer kring vår inplanerade fjälltur kring Hemavan. Enligt uppgift ska vi åka skidor (dessa har jag ännu inte fixat) och bo utomhus i tält och kyla (eller slask och vårflod?), och enligt uppgift så avreser vi redan om en vecka. Jag återkommer med utförligare rapportering...

Från Stockholmståget gick jag raka vägen till Reginateatern där jag avnjöt extraföreställningen av "På Madagaskar". Denna var faktiskt precis så bra som recensionen i UNT utlovade och jag gick hem med ett stort leende på läpparna (eller gick och gick... jag tog ju förresten bussen).

Hursomhelst - om du bor i Nyköping eller Örebro dit spexet ska dra på turné så kan jag varmt rekommendera dig att införskaffa en biljett!

Hade Lysenko rätt!?

Trofim Lysenko är ett namn som för många är synonymt med pseudovetenskap. Han är ökänd för att ha vilselett den ryska biologiska forskningen i årtionden och för att ha medverkat till att meningsmotståndare och genetiker blev förföljda och avrättade i dåvarande Sovjetunionen.

Nu tycks det dock som att det koncept han är mest välkänd för och som han också har blivit mest kritiserad för, nämligen hans idé om att förvärvade egenskaper kan gå i arv tycks ha ett korn av sanning i sig. En studie som publiceras i PLoS ONE ger denna idé upprättelse:

"Transmission of Stress-Induced Learning Impairment and Associated Brain Gene Expression from Parents to Offspring in Chickens"

Forskarna lät kycklingar växa upp i en miljö där de stressades genom att utsättas för oförutsägbara växlingar mellan natt och dagsljus. Kycklingar som växte upp och levde i en sådan miljö var sämre på att lära sig hitta mat i en labyrint än kycklingar som växte upp under normala förhållanden (12 timmar dag + 12 timmar natt). Det fina med kråksången var dock att även avkomman till de stressade kycklingarna var sämre på att lösa labyrintuppgiften än avkomman till ostressade kycklingar. De hade alltså ärvt störningen som den äldre generationen hade utsatts för.

Förändringen i inlärningsförmågan kunde också kopplas till identiska förändringar i hur generna uttrycks hos både de stressade kycklingarna och hos deras avkomma. Åtminstone 31 st av deras gener hade reglerats upp eller ner (dvs. uttrycktes kraftigare eller svagare).

Studien illustrerar det faktum att det inte bara är själva DNA-koden som bär på information mellan generationer, information om hur DNA-koden ska avläsas och/eller packas, kan också föras vidare t.ex. genom metylering av DNA eller modifiering av histoner, cellväggar kan fungera som mallar för nya cellväggar etc.

Studier av sådana former av ärftlig information som inte explicit kan hänföras till själva DNA-sekvensen brukar kallas för epigenetik och detta är för närvarande ett av de hetaste forskningsområdena inom biologin. Både tidskrifterna Cell och Nature Reviews Genetics har t.ex. nyligen haft temanummer om epigenetik.

De nya rönen är heller inte riktigt så revolutionerande som SvD:s artikel och SVT:s rapportering gör gällande - att epigenetisk information kan föras vidare mellan generationer är inte en ny idé. Det är dock möjligt att det här var den första studien som visade att mekanismen existerar på ett så tydligt sätt. Att forskarna skulle ifrågasätta Darwin är väl knappast heller något som stämmer - förutom möjligtvis i rubriksättarens fantasier.

De filosofiska implikationerna är dock mycket intressanta. Här kastas det in lite nytt material i den gamla striden om arv och miljö och deras betydelse: miljöpåverkan har uppenbarligen stor betydelse, men arvet styr hur miljön påverkar, miljön påverkar genom att påverka arvet och nu är det alltså också tydligt att denna miljöpåverkan kan ärvas... Det blir bara soppa av alltihop!

Och ifall nu kycklingar kan ärva epigenetiska markörer och stressymptom från sina föräldrar så är ju den naturliga följdfrågan ifall inte också människor kan göra det? Kan ett alltför stressigt leverne idag t.ex. påverka framtida generationers inlärningsförmåga negativt?

Dessutom är den rent vetenskapsfilosofiska diskussionen intressant; om varför vi så krampaktigt (och nu talar jag om vi människor i allmänhet, inte nödvändigtvis om vi forskare) har hållit fast och lärt ut den uppenbarligen felaktiga tesen att förvärvade egenskaper absolut inte kan nedärvas.

Kanhända kan detta hänföras till en allmän önskan att fjärma sig så långt som möjligt från Lysenkos läror?

Andra bloggar om: Lysenko, Darwin, genetik, epigenetik, arv och miljö, forskning, vetenskap, filosofi

Inte på Madagaskar...

Attans - jag blir så sur på mig själv! Tanken var att jag skulle gå och se det anrika spexet "På Madagaskar" i kväll på Reginateatern - för att se vad det egentligen är min exjobbare jiddrar så lyriskt om hela tiden (hon är nämligen med och körar och dansar i föreställningen).

Biljetten var bokad och klar - men den var inte uthämtad - och när jag för en stund sen försökte hämta ut den hos ett ATG-ombud här i Gottsunda visade det sig att beställningen var makulerad. Affärsbiträdet förklarade för mig att jag skulle ha hämtat ut den senast igår - vilket till mitt förtret också stod klart och tydligt på det utprintade bokningskvittot som jag hade med mig...

Extra retsamt är det förstås eftersom denna uppsättning av spexet, som bara sätts upp vart tionde år, hade premiär igår och fick en så fin recension i UNT att alla kvarvarande föreställningar i Uppsala nu redan är fullbokade.

Andra bloggar om: spex, På Madagaskar

Läs inte detta - du kan bli smittad!

Jag blev uppmanad av Malin Sandström på Vetenskapsnytt att skriva om varför jag bloggar. Det hela är en del av en så kallad "blogg-mem" - vilket fungerar i princip som ett slags kedjebrev för bloggare. Man ska rapportera tillbaka till ursprungssajten och skicka vidare uppmaningen till fem nya bloggar.

Själv är jag ju grundmurat misstänksam mot allt som luktar kedjebrev - och har som princip att aldrig vidarebefodra dem när jag får något via email. (Ingen idé att skicka sådant här till mig alltså - jag beklagar...)

I just det här fallet misstänker jag att det som egentligen är det dolda syftet med lössläppandet av memen är att försöka förbättra google-rankningen för ursprungssajten genom att förmå väldigt många bloggare att länka tillbaka till den. Detta verkar särskilt troligt eftersom memen startats från en sajt som säljer sökmotoroptimeringslösningar (ska tilläggas att sajten i dagsläget tycks ha en mycket dålig ranking om man söker på "search engine optimization"). Jag ämnar hursomhelst inte skicka uppmaningen vidare och inte heller länka tillbaka till ursprungssajten.

Däremot lovar jag att jag snart ska skriva något litet om varför jag bloggar - för det skulle jag ju behöva reda ut, inte minst för mig själv - och kanske också något litet om memer - för konceptet memer är ju väldigt intressant - och jag menar då inte specifikt blogmemer utan mera vad Richard Dawkings ursprungligen åsyftade: smittsamma eller evolverande idéer som sprider sig mellan människor.

Därmed kan man ju också konstatera att jag, även om jag nu gör ett försök att bryta kedjan, ju faktiskt blev smittad av memen - och att jag förmodligen också, i och med att jag skriver detta, bidrar till att smitta ned några intet ont anande läsare av min blogg med genom min försorg något evolverade tankegångar.

Andra bloggar om: memer, bloggmemer, kedjebrev

Raffinerat animerat

Mycket kan man hitta på Youtube - i alla fall om man vet vad man ska leta efter. Jag har sökt rätt på några fler av de kortfilmer som jag sett (och gillat) genom åren på Uppsala kortfilmsfestival - denna gång är det bara animationer. Och eftersom jag har lärt mig hur man bäddar in videoobjekt så ska det bara vara att klicka på rutorna nedan för att se filmerna.

Vi börjar väl med lite humor? Först ut den lågmälda men subtilt underhållande "Astronauts" som visades vid förra årets festival.


Lite mer hysteriskt blir det när Bill Plymptons övernitiska vakthund försöker sköta sitt jobb:


Mer tänkvärd är tyska leranimationen "Das Rad" - mänsklig utveckling ställs mot geologiska tidsperspektiv på ett finurligt sätt:


"Quest" är en Oscarsbelönad klassiker om en sandmänniska som söker efter vatten:


Och slutligen, mer raffinerat än det mesta i animationsgenren, Alexander Petrovs mycket vackra filmatisering av Hemingways "Den gamle och havet" (uppdelad i två delar):



Fick du inte nog? Kolla då upp mina gamla filmtips.

Andra bloggar om: film, kortfilm, animation

Blandad kompott

Jag har tyvärr inte kunnat njuta av helgens vackra vårväder i någon större utsträckning. Istället har jag, som av någon anledning alltid tycks vara ute i sista stund, suttit framför datorn och stretat med en forskningsansöken som ska lämnas in till Banverket senast på måndag kl. 14:oo. Jag räknar med att sitta hela kvällen för att slutföra och att sedan reda ut de sista detaljerna imorgon.

Det har gått lite segt att hålla uppe koncentrationen, dels naturligtvis pga det vackra vädret, men också eftersom jag sitter kattvakt och därför har katterna Birger och Dagmar rännande runt som ett par jehun i lägenheten, eller påkallande min uppmärksamhet genom jamanden och genom att placera sig ovanpå eller ivägen för det jag för stunden är intresserad av; morgontidningen, datorskärmen etc. - inte lätt att fokusera när man är ovan vid sånt.




Dagmar läser morgontidningen.




På tal om morgontidningar så kollade jag in besöksstatistiken för min blogg för en stund sedan och fann då en omotiverad topp i besökarantalet idag. - När jag grävde i saken visade det sig inte vara ett aprilskämt att DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs hade rekommenderat min blogg i en krönika i söndagens tidning betitlad "Bloggar kan vara bättre än tidningar". Och här får jag nog lov att citera: "Den allra bästa och mest nyanserade rapporteringen om Monsantos majs hittar jag på bloggen "Skor längtar ut". Bloggaren, som är utbildad biolog, har tagit ledigt från jobbet i en vecka för att läsa alla rapporterna".

Var uppgiften om jag skulle ha tagit ledigt en vecka kommer vet jag inte - det skulle jag vilja dementera, för så var det ju faktiskt inte - det var bara min fritid och delar av min nattsömn som investerades i min lilla granskning. - Det känns dock skönt att få bekräftat att man har gjort ett bra jobb på det här sättet. Min granskning kan ni läsa här.

Nu var det ju inte bara min blogg som rekommenderades i Karin Bojs krönika utan även utmärkta "Vetenskapsnytt", SLU:s forskarblogg och RealClimate som ju dagen till ära har ett mycket dråpligt inlägg om fåralbedons potentiella inverkan på klimatet - jag kan bara instämma i de rekommendationerna.

Jag tror också att dagens utveckling där bloggar som kommenterar tidningarnas artiklar länkas tillbaka från artiklarna på nätet på sikt kan leda både till att nyhetsrapporteringen blir bättre och till att ge de som läser tidningen på webben ett stort mervärde. Bloggare kan omedelbart reagera på överdrifter och felaktigheter som förekommer i tidningar och dessutom, i likhet med vad jag har gjort i fallet med Bt-majsen, fördjupa sig och kolla upp bakomliggande fakta. Journalister jobbar ofta under tidspress och har sällan heller utrymmet eller det vetenskapliga kunnandet att fördjupa sig på samma sätt som en initierad bloggare har möjlighet att göra.

Jag tror också att det finns ett uppdämt behov av fördjupning i dagens snuttifierade mediarapportering - och kan jag bidra till att fylla det behovet gör jag det gärna. Förutsatt att jag har tid med det förstås - vilket för mig tillbaka till blogginläggets inledning och dagens, nu för en stund försakade, uppgift...

Andra bloggar om: bloggar, bloggande, DN, forskning