Inlägg på forskarbloggen

Jag var ju uppe på en pressvisning av banverkets ogräståg i Sundsvall häromdagen - en del av den efterföljande medierapporteringen var i mitt tycke ganska vinklad. Jag skrev därför ett inlägg där jag försökte nyansera det hela lite grann och komma med lite mer information kring banverkets kemiska ogräsbekämpning. Postade det på SLU:s forskarblogg.

Ni hittar inlägget här:
Hur farlig är egentligen Banverkets ogräsbekämpning?

Utraderat fältförsök

Idag fick jag reda på att ett av mina fältförsök har utplånats.

Jag har tidigare rapporterat om utläggningen av vårt försök på Viskadalsbanan med syfte att testa ogräseffekterna hos några olika herbicider på banvallar. Idag fick jag reda på att banverket, eller en av banverket uppdragen entreprenör, har spårriktat hela försökssträckan - i princip har de kört med en maskin som riktar rälsen horisontellt och vertikalt varpå den trycker in material under sliprarna så att det hela stabiliseras. Därpå har de lagt på ett lager ny makadam och plogat till det hela så att det blir jämnt och snyggt - och kan jag tillägga: så att ogräsen täcks av sten så att alla bedömningar av ogräseffekter blir omöjliga.

Konstigt nog gör det mig inte särskilt upprörd - jag suckar bara lite uppgivet... det är sånt här man får räkna med när man arbetar med fältförsök på banvallar. Och i det här fallet så var spårriktningen säkert en välbehövlig åtgärd (särskilt som man betänker att vi ju faktiskt hittade ett rälsbrott när vi lade ut försöket). Under de år som jag har jobbat med forskning på banvallar, tidigare som doktorand, och nu som ansvarig forskare - har sånt här hänt flera gånger. Tidigare har det förutom spårriktningar och bortplogade grundvattenrör bl.a. handlat om att hela vår försöksyta (inklusiva kontrollrutorna så klart!) blivit besprutad med Roundup Bio strax efter det att vi lagt ut våra försök. Men det kunde ju ha varit värre - Lennart som var ansvarig för den här verksamheten tidigare brukar berätta en historia om hur han en gång skulle visa upp försöksplatsen för ett par höjdare på dåvarande SJ - bara för att finna att banan hade lagts ned och hela banvallen forslats undan!

Men man kan ju inte låta bli att förundras över banverket, denna fantastiska organisation, som med ena handen betalar för forskning om nya preparat och som med andra handen betalar för att förstöra samma försök...

Nåja, imorgon ska jag upp till Sundsvall, där banverket organiserar en visning av sitt ogräsbekämpningståg, för att tala om vår försöksverksamhet för press och för några miljöansvariga på kommunerna där uppe. Undrar vad jag ska säga egentligen...

Andra bloggar om: forskning. banverket, ogräsbekämpning, bekämpningsmedel, fältförsök, spårriktning

Socker mer beroendeframkallande än kokain

De svenska medierna rapporterar för dagen om att sockersuget är ärftligt betingat vilket ju knappast kommer som någon stor överraskning för en biologiskt skolad person. Studien som de refererar till - eller snarare (som vanligt) inte refererar till är den här:

Keskitalo K et al. 2007. Sweet tast preferences are partly genetically determined: identification of a trait locus on chromosome 16. American Journal of Clinical Nutrition 86: 55-63.

146 personer fick ge smakbetyg på olika sukroslösningar och svara på frågor om sin konsumtion av sötsaker. Både variationen i smakbetygen och den angivna sötsakskonsumtionen kunde till viss del förklaras med ärftliga faktorer. Forskargruppen kunde också koppla sockerpreferenserna till ett visst lokus på kromosom 16 (dvs de har identifierat ett visst område av kromosom 16 - inte egentligen en gen).

Flera tidningar skriver att skillnaderna i upp till 66% av fallen berodde på ärftliga faktorer - siffran 66% är dock såvitt jag begriper relaterad till smakperceptionen av 6-n-propylthiouracil (PROP) - ett ämne kopplat till acceptansen av bitter smak som också ingick i testet som referens - och anger att de skillnader som fanns till 66% kunde förklaras av ärftliga faktorer vilket ju är en viss skillnad.

De ärftliga faktorernas förklaringsgrad var lägre för variationen i smakbetyg för sukroslösningar (40%) och för angiven sötsakskonsumtion (50%).

En studie som medierna uppenbarligen har missat - men som ju har stor bäring på det där med sockerpreferenser är:

Lenoir M et al. 2007. Intense sweetness surpasses cocaine reward. PLoS ONE 2(8): e698.

Forskarna bakom den studien försökte kvantifiera exakt hur stark det där omtalade sötsuget egentligen är - och fann att suget efter socker är mycket starkare än kokainsuget - åtminstone hos råttorna som ingick i försöket.

Råttorna fick själva välja mellan vatten sötat med sackarin och intravenöst kokain och valde i 94% av fallen sockerlösningen - samma resultat uppnåddes om sackarin utbyttes mot sukros och till och med råttor som först hade gjorts kokainberoende kunde fås att föredra sockret!

Det finns vissa frågetecken angående om de här resultaten är överförbara även till människor - men att sockersuget är mycket starkt även hos oss kan nog många spontant instämma i.

Den fetma som vi i den rika delen av världen tycks drabbas av för närvarande har många förklaringar: gener, virus, kemikalier etc. - men frågan är om inte huvudanledningen ändå är att vi alla är sockerjunkies med alldeles för mycket raffinerat socker att tillgå?

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, socker, kokain, fetma

Bortglömd vattenkonferens?

Jag snubblade över en artikel ("World faces new threats of water scarcity") på Oneworld.net där man finner lite citat från både Anders Berntell (chef på Stockholm International Water Institute) och Fredrik Reinfeld och insåg till min förvåning att det den här veckan har varit World Water Week i Stockholm där ledande internationella experter på vattenfrågor har samlats för att diskutera, ja. vattenfrågor...

Bland annat har det delats ut ett Stockholm Water Prize till en Professor Perry L McCarty bland annat för hans arbete med att utveckla biologisk kväverening av avloppsvatten och biofilmsreaktorer. Läs pressreleasen (pdf).

Svenska medier (åtminstone de tryckta medierna) tycks detta år ha hoppat över bevakningen av evenemanget - vilket ju är tråkigt - men möjligtvis får vi någon slags summering i slutet av veckan?

En av slutsatserna från konferensen (eller åsikterna som luftades?) tycks ha varit att den ökande biobränsleproduktionen drastiskt ökar vattenkonsumtionen och förvärrar vattenbristen. Här kan ni läsa några experters uttalanden.

Andra bloggar om: vetenskap, biobränslen, World Water Week, Stockholm Water Prize, vatten, vattenbrist

Är miljöbranschen den nya IT-branschen?

Några nattliga reflektioner: När jag började läsa miljövetenskap på universitetet för en sisådär 10 år sedan var sinnesbilden som frammanades när man sade "miljövetare" en skäggig och lite mysig gubbe i stickad tröja och fjällrävenjacka (ungefär en sån typ som jag alltså) som envetet mumlade fram lite invändningar varje gång något storföretag gjorde en ny miljöblunder. Det var något mossigt - men också lite tryggt och rogivande över den sinnesbilden.

Man kunde lite på miljövetaren - han beskrev symptomen men drog liksom aldrig igång alltför stora projekt på egen hand (utom möjligtvis då en och annan kompost). Denna relativa overksamhet berodde inte på att han var lat utan på att han hade begripit att den enkla lösningen på miljöproblemen ju var att sluta konsumera så mycket, sluta åka bil så mycket, sluta bygga så mycket - och gud förbjude sluta sträva efter tillväxt hela tiden...

Idag tycks detta sätt att tänka inte längre vara giltigt - man talar istället om grön tillväxt. Faktum är att jag lite tveksam till om miljörörelsen som jag kände den då ens existerar idag - miljövetare tycks det iaf inte finnas några längre - de är numer entreprenörer inom något som kallas för "cleantechbranschen". Tidskriften Dagens miljö är numer misstänkt lik tidskriften Dagens industri och det är till och med tal om att det finns risk för en cleantech-bubbla!

Jag är inte riktigt säker på att jag känner mig bekväm med den här utvecklingen utan känner ett behov av att mumla fram några invändningar på gammal fint manér. Visst - jag inser att miljöföretagen måste tillväxa för att vi på sikt ska kunna få en "grön ekonomi" (ännu en klyscha - usch!) - problemet är bara att allteftersom mer pengar strömmar in i cleantechbranschen och fler företag investerar i cleantech tycks proportionen aktörer som faktiskt bryr sig om ifall det gröna verkligen är grönt minska betänkligt. Speciellt stör jag mig på hypen kring biobränslen - som inte alls är särskilt miljövänliga när man granskar dem närmare och som knappast kommer räcka till för att täcka vårt bränslebehov framöver...

Sitter just och läser det senaste numret av tidskriften Seedling från organisationen Grain - ett temanummer om biobränslen - eller agrobränslen som tidskriftens redaktion föredrar att kalla dem eftersom de inte tycker att det är något "bio" med biobränslen. Numrets ledare är betitlad "Stop the agrofuel craze!" Ladda ned tidskriften (pdf) och läs om de förödande sociala och ekologiska konsekvenser som den exploderande efterfrågan på biobränslen får i tredje världen! Det är också långt ifrån säkert att expansionen av bioenergisektorn, som ofta sker på bekostnad av tidigare outnyttjade ekosystem som regnskogar, ens leder till en minskning av koldioxidutsläppen!

I senaste numret av Science hittar vi också en debattartikel om biobränslen med titeln "Carbon mitigation by biofuels or by saving and restoring forests?" (artikeln har begränsad tillgänglighet) - författarna ställer där just koldioxidbesparingarna av att använda biobränslen producerade på tidigare skogsmark mot koldioxidtillförseln till atmosfären av att skövla skogen - och kommer, föga överraskande, fram till att det lönar sig bättre ur klimatsynpunkt att låta skogen växa kvar än att konvertera om den till biobränsleproduktion.

Vad presenteras då som lösningen på problemen i nämnda artiklar? Jo, att ställa om vårt globala ekonomiska system så att dagens slöseri med energi upphör (Seedling) - och att man om man vill minska koldioxidutsläppen bör satsa på att göra bilarna bränslesnålare snarare än att konvertera om dem till etanoldrift (Scienceartikeln).

Samtidigt tycks efterfrågan på etanolbränsle i Sverige öka för varje dag som går, och ingen tycks riktigt bry sig om hur grönt det gröna bränslet egentligen är. Så sent som igår kunde vi ju också läsa om Volvos nya miljösatsning -där de bl.a. lovar att avsätta pengar för CO2-neutralisering - men bara för de 15% av etanolbränslet E85 som består av bensin - de andra 85 procenten lämnar man karakteristiskt nog helt därhän... - Men man ska inte klaga alltför mycket - det är en positiv satsning - även om den som vill köpa en miljövänlig bil nog gör klokt i att köpa en bränslesnål småbil istället - listan över bränsleförbrukningen hittar ni hos konsumentverket.

Fast man kan fråga sig om det är någon som lyssnar till såna här mumlande gamla miljövetare som mig och våra mossiga invändningar nuförtiden...

Andra bloggar om: vetenskap, energi, etanol, E85, bioenergi, biobränslen, Volvo, cleantech, miljö, miljöbilar, Intressant

Ser det konstifikt ut?

Så beror det på att jag håller på och experimenterar med en ny mall. Kom gärna med synpunkter på den, på färger, på teckensnitt och på de olika sidelementen!

Vad på sidan borde lyftas fram och vad kan plockas bort?

En liten Sarekpromenad

(Kan också refereras till som: ”Doktorerna Cederlund och Patrings expedition med syfte att bestiga Axel Hambergs topp, 2007.”)

De sista detaljerna inför avresan fixades i gammal god stil in i det sista och expeditionens båda deltagare anlände tungt lastade, i det ena fallet bara någon minut innan tågets avgång, till stationen i Uppsala. En turist stirrade förundrad på mig där jag kom med den överdimensionerade fjällpackningen och frågade till slut: ”Can I take your picture?”

Första dagen och det första missödet

Bussfärden mot Ritsem från Gällivare var i vanlig ordning för en sydlänning en intressant upplevelse, med bergsväggar som tycktes hänga ut över den smala vägen och med renar som obekymrat promenerade framför bussen på den senare.

Redan vid avlastningen från bussen uppdagades expeditionens första missöde – en omisskännlig doft av etanol/metanolblandning slog emot mig då jag släpade ut min ryggsäck från bagageutrymmet och jag förbannade mig själv för att jag ännu inte införskaffat läckagesäkra bränsleflaskor. Läckan lokaliserades dock snabbt och den aktuella bränsleflaskan slogs in i ännu en plastpåse innan vi hoppade på M/S Storlule för transport bort mot Akkastugorna under det jag hoppades att inte alltför stor del av min packning hunnit bli indränkt i sprit. Det visade sig senare att det var främst Ballerinakexen som tagit smak av metanolen – men de åts upp ändå utan att vi uppvisade några allvarligare förgiftningssymptom.

På andra stranden började jag med att tejpa alla utstickande delar på kroppen med Leukoplast i förebyggande syfte – något som brukar vara en god idé om man likt jag vet med sig att man är benägen att få skavsår. (En del håller på och larvar sig med såna där Compeed – men det är inget för mig – de kladdar bara fast i strumporna – riktig leukoplast ska det vara – den breda rullen!) Vädret var strålande när vi promenerade iväg söderut utmed Padjelantaleden, men det dröjde inte länge förrän den första regnskuren drog fram längs med Akkas västsluttning och regnkläderna och regnskydden åkte på för första gången. Blöta blev vi ändå, fast inifrån. Vi knallade på i god takt och slog nattläger i ett mygghål någonstans mellan den 2:a och 3:e bron på leden.

Fin vandring och pinsam felnavigering

Den andra dagen började med att vi upptäckte att vi inte längre befann oss i ett tält utan i en bastu. Till råga på allt kunde jag omöjligtvis öppna sovsäcken, dragkedjan ville bara gå åt ett håll: uppåt, och varje försök att lirka sig ur säcken förvärrade bara den klaustrofobiska känslan. När jag till slut lyckades ruscha ut i absiden visade det sig att den inte heller längre var en absid utan hade förvandlats till den till bastun hörande kondensvattensduschen. Vi lärde oss efter detta att det var meningen att vi skulle dra undan något lager nät på ventilationsluckorna till det för expeditionen inlånade Hillebergtältet för att undvika dylika olägenheter (tack Johan för lånet – efter denna incident fungerade det oklanderligt!).

Dagen fortsatte sedan med fin och lätt vandring utmed Padjelantaleden tills vi hade korsat Spjietjavjåhkå. Vi avvek sedan från leden och fortsatte att följa Spjietjavjåhkå söderut utmed en lättgången och bitvis till och med rösad stig (som ej finns utmärkt på kartan). När vi närmade oss Spjietjav mötte vi Nimrod och Tristan Tempest som varit ute i 14 dagar för att rösa orösade toppar och fick lite tips av dem om vägval och vadställen. Det visade sig att både de och vi hade varit uppe på Låddebakte förra året och att jag hade läst deras reportage från förra året på utsidan.se. (Och Nimrod som bara är 9 år var visst redan ute på sin fjärde Sarektur! Det ska börjas i tid…)

På eftermiddagen höll vi höjden och till höger för att undvika rengärdet som enligt Tempestarna skulle hysa, inte längre renar, men väl ett moln av myggor. Det lyckades vi med för vi såg aldrig till något renstängsel – vilket gjorde oss något konfunderade, men bara något (vi såg inte heller till ett moln av myggor). Vi fortsatte att i den tilltagande blåsten sträva upp över vad vi trodde var Luvddos östra kam bredvid Skuollavaldda och bekymrade oss inte alltför mycket över att vi inte riktigt fick det att stämma med kartan. Plötsligt uppenbarade sig dock en stor sjö nedanför oss till vänster – alltför stor och med alldeles fel form. Vi satte oss ned och konfererade och vände och vred på kartan men kunde inte riktigt få det att stämma. Till slut kom vi upp med en krystad förklaring om att det troligaste nog ändå var att några av småsjöarna i Skuollavallda skulle ha ”runnit samman” pga. av höga vattenflöden. Vi beslöt oss också för att vi var trötta och att det var dags att slå nattläger – vilket var vist. Precis när vi hade fått upp tältet började det regna och det höll i sig några timmar.






Tältplatsen den andra dagen låg på en gräsö mitt i en jokk.







Efter middagsmaten tittade vi på kartan igen och fattade raskt att sjön vi hade sett var Njierikjávre och att vi inte alls var på väg mot Guophervágge utan rakt västerut mot Padjelanta! Resten av kvällen spenderade vi med att försöka lista lama ursäkter till varför vi felnavigerade som t.ex. att det blåste för mycket för att hålla kartan – men jag har glömt de flesta nu.

Soligt och myggigt och äntligen framme i Guohpervágge

Vi började dag 3 med att korrigera gårdagens misstag genom att vandra utmed sydsidan av Njierikjávre och sedan skråa snett över Luvddos östra kam förbi Siergavágge i solskenet. Jag passade på att tvätta håret i en av gölarna på nedvägen och det var riktigt fint.

Efter lunchen vandrade vi snett över Låvdakvarddo, bland småsjöarna och de talrika myggorna som huserade där, över otaliga små krön vilka i stort sett samtliga tycktes vara utrustade med en gäckande ljungpipare, som pep retfullt åt oss men som lyfte så snart vi kom inom kameraräckvidd. Till slut kom vi så långt att vi kunde skåda ned i Guophervágge och vi vandrade snart ned i dalen som var mycket platt och lättgången. Med gröna blomsterängar och snöklädda berg i bakgrunden var det inte utan att vi kände av lite Sound of Music-vibbar där vi gick.




En ljungpipare som trots allt fastnade på bild.









När vi slog nattläger, vid en av Låvdakjåhkås meandrande krökar, stötte vi på en ensamvandrande österrikare, som visade det sig, också hade missat ingången till Guphpervágge och felnavigerat ut mot Padjelanta! Detta fick oss att känna oss lite bättre till mods över gårdagens misslyckade kartläsning. Ur jokken fiskade vi f.ö. upp en prima teleskopstav som någon tidigare vandrare lämnat där – kanhända vid något misslyckat vadningsförsök uppströms?






Kängorna i Guohpervágge, som var grönt och frodigt i de nedre delarna, fotot från tältplatsen.







Klafs, klafs, klafs…

Låga moln skymde utsikten och ett stilla regn strilade ner i precis så stor mängd att det lönade sig att behålla regnkläderna på. Vi vandrade genom Guophervágge och såg för all del en del av gårdagens blomsterängar, men vandrade ändå mest genom sugande till plaskvåta våtängar och jokkar. När vi närmade oss Vattendelarglaciären blev det också en del blockmarker som i kombination med de låga molnen gav dalen lite Basstavágge-karaktär. Terrängen var dock mestadels mycket lätt.

Dagens höjdpunkt kom när vi plötsligt insåg att vi (för första gången någonsin?) hade gått längre än vad vi trodde och bara behövde ”runda hörnet” för att komma in i Álggavágge vilket ju var dagens mål. Vi krälade under ett renstängsel och blev visst lite för ivriga för vi lyckades båda få vatten i kängorna när vi sicksackade över Álgganjálmme. Tältet slog vi upp strax där ovanför i sluttningen upp mot Skårvatjåhkkå – i bra läge för vår planerade topptur upp mot Axel Hambergs topp.

En brant men lyckosam topptur

Morgonen kom med sol från klarblå himmel och perfekta förutsättningar för en topptur. Vi valde att vandra uppåt utmed Áhkájåhkå för att angripa toppen från nord-nordost, vilket såg minst brant ut på kartan. Jokken visade sig vara snötäckt ganska långt ned på berget vilket underlättade vår uppstigning eftersom vi kunde vandra på snöfälten. När vi började närma oss foten av berget beslöt vi dock att frångå ursprungsplanen och att istället gå mera rakt upp mot toppen – det såg inte alltför svårt ut tyckte vi.




På den snötäckta jokken låg några renar och svalkade sig i solen. De sprang med avundvärds lätthet upp över bergssidan när vi närmade oss.







Nu visade det sig dock vara lite svårare än vad vi hade tänkt oss – i synnerhet eftersom skifferblocken som vi klättrade över hade en otrevlig tendens att rutscha iväg likt surfbrädor när man klev på dem. Det var dock inte oöverkomligt och vi nådde toppen ca 4 timmar efter det att vi knallade iväg från tältet.

Utsikten var magnifik – toppen ligger ju precis i centrala Sarek och är tillräckligt hög (1821 m ö h) för att man ska kunna se alla de kringliggande bergsmassiven. Sarek kändes plötsligt som ett ganska litet område!

På toppen fixade vi lite kaffe och nyponsoppa, tog oss några metanolkex, och vandrade sedan ned igen – denna gång gjorde vi en vid lov åt nord-nordost enligt ursprungsplanen och bjöds på betydligt lättare vandring. Denna väg är definitivt att rekommendera om du planerar att bestiga toppen – mindre lutning och stora fält med småsten som känns betydligt säkrare än skifferblocken vi gick över.

Videsnår och obarmhärtig sol

Efter den lyckade toppturen var det initialt med lätta steg som vi vandrade iväg i solskenet på morgonen den sjätte dagen. Vi började med att åter korsa Álgganjálmme – denna gång utan att få vatten i kängorna och vandrade sedan iväg utmed stigen åt Skarjahållet till. Där stigen korsade Guopherjåhkå bjöds vi på resans första egentliga vad – vilket var synnerligen oproblematiskt, speciellt för mig som använde mina medsläpade Coverboots.




Johan, på väg över ett blockfält på Skárjátjåhkkås sydsluttning.





Vi vandrade sedan vidare utmed Skárjátjåhkkås sydsida, genom videsnår och blockmarker med bitvis magnifik utsikt ned mot Ráhpajåhkås övre delar och ut över de centrala delarna av Sarek. Lunch intogs vid Mikkastugan där vi naturligtvis också passade på att begagna oss av Sareks enda (?) dass.

På eftermiddagen fortsatte vi utmed stigen bort mot Basstavágge och hindrades snart av den erkänt besvärliga jokken Tjågnårisjågåsj som vi efter några försök gav upp tanken på att vada vid stigen (och av snöbryggan som ibland finns där syntes inget). Det blev att bege sig ända ner till utflödet i Ráhpajåhkå för att vada där och sedan snedda uppåt igen genom videsnåren.




En av otaliga fjällabbar, fotad nära Tjågnårisjågåsj.










Fram på sena eftermiddagen var stegen inte längre lika lätta: överhettningen var ett faktum – jag fick stanna och hälla vatten över huvudet för att kyla ned mig. Högerarmen började också bränna i solen eftersom vi huvudsakligen vände högra sidan mot solen där vi gick och jag fick lov att kavla ned skjortärmen.

När vi slog nattläger, i närheten av Bielajávratja, beslöt vi oss snabbt för att ta ett bad i en fjällsjö. Jag hoppade i först och dök snabbt ned under ytan – när jag kom upp igen var allt suddigt. – Helvete också: glasögonen! Jag, som inte ser skarpt mer än någon decimeter utan mina brillor, ropade på hjälp. Johan kom till undsättning och lyckades med konststycket att börja räddningsoperationen med att tappa sin egen mobiltelefon i sjön. Vi kände oss som ett par riktiga stjärnor men både telefonen och brillorna upphittades till slut i funktionsdugligt skick.




Efter badet bakade vi bröd på stormköket och njöt av en mycket vacker solnedgång över centrala Sarek.





Ihållande regn och alltför svåra vad

På morgonen den sjunde dagen påbörjade vi utmarschen från Sarek genom Basstavágge. Snart började det regna, och regnet förvandlades till hällregn som kompletterades med en ihållande vind. Allt blev blött, glasögonen immade igen, stigar blev till jokkar och jokkar blev till dånande forsar. Inte precis idealiska förhållanden för vandring genom det högalpina Basstavágge.




Regnet lättade lite grann och jag plockade upp kameran för att ta en bild bort mot Basstavárásj.




Den första jokken lyckades vi ta oss över i kängorna genom att hoppa på stenar – men strax därefter började vi se att folk vandrade i motsatt riktning som oss, på nordsidan av Alep Basstajåhkkå, trots att stigen går på sydsidan av jokken. Vi började misstänka att det var omöjligt att ta sig över längre fram och fortsatte oroligt genom dalen. Till lunch fick vi lov att slå upp tältet för att värma oss lite grann.

Strax efter lunch kom vi fram till vadstället och blev lättade när vi insåg att det var ett relativt oproblematiskt vad. Jag tog mig lätt över i mina Coverboots och slängde sedan över dem till Johan så att han slapp gå i sandaler. Coverbootsen läckte visserligen lite men så länge det bara rör sig om lite vatten som skvalpar där nere gör det ju ingenting. Det visade sig senare att det var stugvärden i Sitojaurestugorna som hade sagt åt folk att gå på nordsidan – oklart varför.





Johan tar sig över Alep Basstajåhkkå i Coverbootsen och utan större problem.




Jokken som rinner ned från Lulep Basstajiegna var tämligen strid men där fanns en utmärkt snöbrygga att gå över. Vi fortsatte och kom fram till jokken som rinner ned från Skájdásvágge – där blev det stopp. Snart upptäckte vi att det fanns flera vandrare som gick upp och ned längs med jokken och sökte efter ett vadställe – ett par från Stockholm, som varit där i några timmar och redan hade gjort några försök att ta sig över men vänt, och också den trevlige österrikaren från Guophervágge. Vi konfererade om vi skulle vänta till morgondagen eller gå över och beslöt oss för att göra ett gemensamt försök på ett ställe som såg lovande ut. Jag volonterade som försökskanin, drog på mig coverbootsen och de övriga knöt ett rep runt midjan på mig för säkerhets skull.

Jag gick ned mot vattnet, men tvekade – och plötsligt gick österrikaren (som nog inte var helt med på vad vi höll på med) ut i strömmen och lyckades – med nöd och näppe – ta sig över. Han stannade på andra sidan och hällde vatten ur gummistövlarna och vred ur sina sockar. Vi övriga tyckte dock att det såg minst sagt farligt ut och gjorde istället ett försök lite längre uppströms. Jag gick ut, men vände med vattenfyllda coverboots och kängor. Vi beslöt oss för att vänta och göra ett gemensamt försök tidigt nästa morgon.

En första glimt av civilisationen och en sista glimt av Sarek

Natten blev orolig – vinden kastade tältet hit och dit och det fortsatte att regna, jag huttrade i sovsäcken som förutom mig var fylld med diverse sulor, sockar och handskar som jag ville torka. Det visade sig på morgonen att de flesta av pinnarna till våra förankringslinor hade ryckts loss från den tunna jordmånen – utom turligtvis några stycken som vi hade säkrat med stenar. När vi kom ut ur tältet vid 7-tiden var dock lättnaden stor – vattennivåerna var betydligt lägre och vadet kunde genomföras utan några problem. Denna gången kombinerade jag coverboots med regnbyxor fastspända utanpå kängorna och slapp bli mer blöt.

Den resterande vandringen ut från Basstavágge och ned till Rinim skedde med lätta steg då det sista egentliga hindret ju var passerat. I Rinim bjöds vi på kokkaffe av fru Kuhmunen och fick sitta i riktiga stolar medan vi väntade på att skjutsas iväg. Kändes mycket lyxigt och civiliserat!

Båtskjutsen med Per mot Ribákluokta, över Sitojaures karakteristiskt ljusblå vatten, var fin trots att det var ganska blåsigt – men han fick det kanske besvärligare när han stävade hemåt mot blåsten. Vi käkade lunch ganska snart och gick sedan upp över Alep Vággevárásj – där vi fick en sista glimt av Sarek – bort mot Kungsleden. När vi nådde leden slog vi oss ned i solskenet i ett lä av en ås och fixade lite kaffe – och slogs av: tystnaden. Nästan överallt man går i Sarek så förföljs man av ljudet av brusande vatten – men här var det helt tyst – det kändes overkligt.




Sitojaure, utsikt mot Rinim från Alep Vággevárásj.



Vi gick sedan ungefär halva sträckan mot Saltoluokta, utmed denna ganska intetsägande passage av Kungsleden, för att få en kort vandring ned mot fjällstationen dagen efter.

Saltoluokta

Den kvarvarande biten avverkades ganska snabbt i medvinden (men vi avvundades inte dem som var på väg åt andra hållet) och vid lunchtid knallade vi uppför trappan till Saltoluoktas fjällstation för att mäta vikten på ryggsäckarna. Jag låg på drygt 20 (hade en utgångsvikt på ca 26,5) och Johan låg på ca 23 kg. På trappan mötte vi en entusiastisk och pratsugen Claes Nygårdh (som driver den för de flesta fjällvandrare bekanta hemsidan Nygårdh´s irrfärder i fjällen). Han hade också varit inne en sväng i Guophervágge och gått ut via Ruohtesvágge mot Ritsem – men beslutat att spendera en extradag i Saltoluokta.

Efter denna pratstund fixade vi lite lunch, bastade och duschade – till ackompanjemang av ett stämningsfullt jojkande utifrån buskarna– det visade sig nämligen vara musikfestival i Saltoluokta. Till kvällen bjöds vi på en utsökt och fyllig viltbuffé i restaurangen och åt tills vi fick ont i magen – och senare drog vi en och annan vals både vid borden i fjällstationen och i mitt fall även på dansgolvet i matsalen, Lundhagskängorna till trots. Hemresan är inte mycket att orda om.



Jag fixar kaffe vid toppröset.






Fotnot: under min vistelse i Saltoluokta lyckades jag bidra till försäljningen av åtminstone 3 st exemplar av Axel Hambergs klassiska guidebok "Sarekfjällen – Vägledning för färder i högfjällen mellan Lule älvs källarmar" i turistshopen. Ett måste för den fjällintresserade! Du kan hitta den på nätet – men du vill ha ditt eget tryckta ex…

Axel Hamberg lär aldrig, sina många bestigningar till trots, ha varit uppe på Axel Hambergs topp.

Andra bloggar om: fjällvandring, Sarek, Guohpervágge, Basstavágge, Axel Hambergs topp, Axel Hamberg

Ekologiska vs. konventionella tomater

Idag trumpetar medierna (SvD, DN, Vetenskapsradion), ca 1 månad efter det att studien uppmärksammades av BBC, ut att ekologiska tomater är hälsosammare än konventionellt odlade tomater. Det där med ekomatens eventuella hälsomässiga fördelar är (liksom dess miljömässiga fördelar) både omstritt och ganska komplext, och jag känner att det skulle kunna förtjäna en hel del fördjupning framöver här på bloggen – men idag ska jag fatta mig kort.

Studien:

Mitchell et al. 2007. Ten-Year Comparison of the Influence of Organic and Conventional Crop Management Practices on the Content of Flavonoids in Tomatoes. Journal of Agricultural and Food Chemistry 55: 6154-6159 (pdf)

är välgjord och forskarna har följt försöket under hela tio år vilket borgar för säkrare slutsatser än i kortare studier. De har mätt halterna av tre styckens flavonoider och halterna av dessa har successivt ökat i det ekologiska försöksledet. Denna ökning kopplar de till en lägre tillgänglighet av kväve i marken och till högre halter av organiskt material i det ekologiska ledet.

Skillnaderna uppstår pga. av gödselgivans utformning – i det konventionellt odlade ledet gödslades med mineralgödsel i form av NPK och med NH₄NO₃ och i det ekologiska ledet gödslades det med komposterad hönsgödsel. Nettotillförseln av kväve var faktiskt större i det ekologiska ledet – till och med nästan dubbelt så hög som i det konventionella ledet i början av studien för att kompensera för den lägre växttillgängligheten. Huruvida den högre kvävegivan också ledde till högre näringsläckage i form av utlakning förtäljer inte historien.

Tomaten (länge den enda) på min egen tomatplanta i köket börjar mogna - den är gödd med Blomstra, som innehåller kväve i form av både nitrat och ammonium.






Intressant var att skördenivåerna i de båda systemen var jämförbara och inte lägre i det ekologiska (vilket ofta brukar vara fallet) – vilket visar att det går att få ut jämförbar skörd i ett ekologiskt system om man gödslar intensivt. Detta talar ju också i viss mån emot författarnas huvudslutsats: att de högre flavonoidhalterna skulle vara en följd av att kvävet var mindre tillgängligt i det ekologiska systemet – kanske var det istället tillgängligt i en annan form? Eller kanske berodde flavonoidproduktionen snarare på någon annan faktor som till exempel den lägre pesticidanvändningen?

(Här kan vi ju inflika, vilket kan vara av intresse för er som brukar läsa den här bloggen, att det ekologiska ledet besprutades, inte med kemiska bekämpningsmedel – men väl med Bt-toxiner, som är godkända för ekologisk odling i USA – alltså samma typ av toxiner som produceras i genmodifierad majs!)

Kan man då dra slutsatsen utifrån det här försöket att ekologiskt odlade livsmedel generellt är hälsosammare? – Jag är tveksam – i just det här odlingssystemet får tomaterna högre halter av just de här tre flavonoiderna – visst. Men hur ser det ut med andra nyttiga och hälsovådliga ämnen i tomaterna? Hur ser det ut för andra typer av ekologiska odlingssystem, andra marker, andra tomatsorter och andra grödor? Ekologiska växtprodukter kan innehålla högre halter av antioxidanter – men kanske också högre halter av mykotoxiner – hur ska man väga hälsoeffekterna emot varandra? Än så länge är det inte helt självklart – det krävs fler studier som systematiskt undersöker hur olika odlingsåtgärder påverkar nyttigheten hos våra grönsaker innan vi kan uttala oss med någon säkerhet.

När jag googlar runt lite så hittar jag också den här intressanta review-artikeln av samme Alyson Mitchell som är huvudförfattare till studien ovan:

"Antioxidants and the Nutritional Quality of Organic Agriculture" (pdf)

Där kan man bland annat utläsa att resultaten för tomaterna också gäller total fenolhalt och askorbinsyra men att inga motsvarande skillnader fanns hos paprika som odlades i precis samma odlingssystem. Ekologisk paprika är alltså inte hälsosammare om vi ska fästa samma vikt vid dessa resultat som medierna gör vid studierna av tomaterna.

Om ni vill läsa en svensk studie om gödselgivornas effekter på tomaternas näringsstatus och smak kan jag för övrigt rekommendera en avhandling från SLU som kom häromåret:

"Organic or mineral fertilization : effects on tomato plant growth and fruit quality” av Anuschka Heeb (pdf)

Hon studerade tomaternas smak och halterna av C-vitamin, fenoler och karotenoiden lykopen i konventionellt och ekologiskt odlade tomater – men fann inga egentliga systematiska skillnader mellan odlingsystemen – hennes studie sträckte sig dock bara över två år.

Jag får säkert anledning att återkomma många gånger till ämnet ekologisk odling – men här sätter jag punkt för idag.

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, biologi, tomater, ekologisk odling, hälsa, flavonoider, gödselmedel, kväve

MON 863 återutvärderad av EFSA

Den genmodifierade majssorten MON 863 som var i blåsväder i våras - och som jag själv skrev några poster om här på bloggen - har åter utvärderats av European Food Safety Authority (EFSA).

Föga överraskande kommer EFSA fram till ungefär samma slutsatser som undertecknad gjorde efter att ha granskat datamaterialet och de av Greenpeace och Seralini et al. framförda invändningarna - nämligen att det inte finns någon anleding att omvärdera slutsatsen att MON 863 är säkert ur hälsosynpunkt.

Jens Sundström rapporterar mer utförligt och bra om detta på forskarbloggen.

Och lägger jag tyvärr märke till: Greenpeace fortsätter att söka misstänkliggöra EFSA och desinformera allmänheten angående Bt-majsen - skärpning!

Andra bloggar om: vetenskap, GMO, MON 863, EFSA, majs

Jag är tillbaka!

En kort reseberättelse och lite bilder kommer här när jag har hunnit komma iordning lite grann.

Resemeddelande Sarek

Imorgon avreser jag till Sarek. Har lovat att lägga ett resemeddelande här på bloggen så här kommer det.

Vi tar båten i Ritsem och vandrar Padjelantaleden ned mot broarna vid Kisurisstugan. Därifrån går vi söderut ned mot Guophervágge för att "svänga runt hörnet" (dvs. Guohperskájdde) ned i Álggavágge för en planerad topptur till Axel Hambergs topp (1821 m) i Ålkatjmassivet. Så långt är planeringen tämligen säker.

Därifrån är alternativ ett att vi vandrar via Skarja-Bielavallda-Basstavágge till Rinim för båtfärd till Sitojaurestugan eller Ribákluokta för vidare vandring via Kungsleden mot Saltoluokta. Alternativ två är förmodligen att vi vänder tillbaka mot Ritsem via Ruohtesvágge. Alternativ tre är att vi går någon helt annanstans som t.ex. förbi Bierikjávre upp mot Suorva eller kanske minst troligt: söderut via Snávvávágge och Rapadalen till Aktse. Vägvalet styrs av vattenflöden (tidigare i år rapporterade som höga på utsidan.se men i de senaste rapporterna som normala), väder (ser lovande ut), ork (har vilat mig i form) och allmän upptäckarlusta.

Jag torde vara tillbaka i Uppsala den 13/8 om allt går som planerat. Tills dess blir det bloggtystnad för min del.

Om du vill följa med i vägbeskrivningarna ovan behöver du titta i fjällkartan BD10 - en bra webbaserad karttjänst är också länskartors.

Uppdatering 20/8: Hur det gick på fjällvandringen? Det kan du läsa om här!

Andra bloggar om: fjällen, fjällvandring, Sarek